Det finns de som säger att musik och politik inte hör ihop. Jag håller definitivt inte med...!!
Det finns ytterst få saker som kan beröra människor så som musik. Det skulle väl vara den stora stora kärleken då...
Musik berör alltså och allting som berör kan påverka dig. Medvetet eller omedvetet.
Christy Moore har under större delen av sin karriär sjungit politiska sånger och ingen kan ifrågasätta hans engagemang. För några dagar sedan sjöng han Jim Page's sång "Palestine" i direktsänd irlänsk TV:
Varenda ord, varenda fras kunde jag skriva under på. Så starkt, men så otäckt. Men det berör ju och det är kanske mänsklighetens största kraft att förändringar faktiskt kan ske. Om vi och dom bestämmer sig för det...
Det kanske finns orsaker varför de som har makten gärna förbjuder viss musik...?
Jag råkade hamna på legendariska musik-puben "Half Moon" i Putney våren 2009. Al Lewis och Sarah Howells var med på en Unplugged-kväll med flera unga förmågor. Båda gjorde därefter mycket bra musik, Sarah i sin grupp Paper Aeroplanes och därefter under artistnamnet Bryde. Al Lewis fortsatte som soloartist efter en kortare tid som duo med Sarah. 2012 utsåg jag hans "Lines Upon The Sand" till årets bästa låt. Året efter kom albumet "Battles" som än idag håller mycket hög klass. Därefter blev Al ena halvan av duon Lewis & Leigh.
Alva Leigh flyttade från Mississippi till London 2012 och när hon träffade walesaren Al Lewis så fann hon en musikalisk vän och de började skriva sånger ihop. Under några år så skapade de fantastiska låtar tillsammans innan Alva fick barn och flyttade hem.
Sedan dess har Al koncentrerat sig på att göra musik på walesiska och även han har bildat familj och blivit tre-barns far.
För ett tag sedan började det höras mer från Al igen och han har gett ut en ny skiva, "Fifteen Years", om sin uppväxt. Han förlorade tidigt sin far och han har hela livet levt med saknaden. "Never Be Forgotten" är en stark komposition om detta. Hela skivan är en modig konfrontation med hans egna känslor och det känns väldigt äkta. Jag antar att det här är skivan som han var tvungen att göra för att komma vidare. Det är inte lätttsamt, men starkt berörande.
Ett extra bonus är att Sarah Howells gästkörar på "Sunshine And Sorrow". Det är alltid fint att höra deras stämmor tillsammans.
Jag har gått på filmkurs hos Film i Sörmland och jag har gjort en liten film på 6 minuter.
Det var premiärvisning på Scenkonst Sörmland i onsdags och nu kan du se den här ovanför.
Det är faktiskt en hel del jobb även med att göra en liten kort film. Men det finns ju en del saker som underlättar. Nu vet jag t.ex. vad Ken Burns-effekten är för något. Vanliga bilder blir på så sätt ändå lite rörliga. Filmscenerna blir när du använder denna effekt så mycket mer levande och mindre sterila.
Min film handlar om vilken typ av skog vi ska ha i framtiden. Ska kommande generationer ha tillgång till denna lugnande och berikande plats för att återhämta sig i vår allt mer steressade vardagsmiljö...?
Den avgörande frågan är alltså: Ska vi ha planterade gran-fabriker...? Eller ska vi ha naturligt levande skogar...?
Todd Thibaud har gjort flera riktigt bra skivor utan att få det stora genombrottet. En amerikansk singer/songwriter från Boston som ser ut som Reinfeldt, men där stannar likheterna. Thibaud snickrar ihop snygga låtar med innehåll och han har en inspirerande och sympatisk röst...
"Nine Tree Falls" har alltid varit en sån där favoritlåt, som jag kan spela gång efter gång utan att tröttna...
Under pandemin spelade Thibaud in akustiska versioner av många av sina sånger och via hans hemsida kan du ladda ner hela 40 låtar helt gratis. De finns både som mp3 och wave-filer här: "Songs From the Couch"
Där, på hans hemsida, kan du också lyssna på de flesta av hans utgivna skivor. Rekommenderas...!
För 35 år sen så fanns en engelsk grupp som kallade sig 'Ruby Blue'. Deras andra skiva, "Down From Above', spelade jag flitigt. De hade en sångerska, Rebecca Pidgeon, vars klara röst gav en ton av folkmusik och en annan ton av pop-musik. Jag minns att jag satt och tittade på bilder av Rebecca och tyckte att hon var så otroligt snygg.
Rebecca lämnade snart bandet och flyttade till USA, där hon faktiskt är född 1965 av engelska föräldrar. Hon startade en film-karriär och har medverkat i fler än 20 filmer och minst tio TV-produktioner. Parallellt har hon fortsatt med sin musik och gett ut 11 solo-skivor. De första var ganska folkliga. "The Raven" från 1994 är fortfarande väldigt bra.
Sen samarbetade hon med Larry Klein, som var Joni Mitchells dåvarande man och bassist. Hennes senare utgivning har dock varit mer pop-orienterad och inte riktigt "my bag"...
Men så råkade jag se det här klippet med "Wild Horses"... Hon sjunger ännu bättre nu och för att i höst fylla 59 ser hon fortfarande väldigt bra ut.
Välkommen tillbaka i mitt liv, Rebecca Pidgeon...!
Jag äger 2240 kvadratmeter av den här jorden... Egentligen ett oförsvarbart faktum som ibland känns helt sjukt. Men jag vet ändå att jag tar ansvar för varenda liten bit av denna yta.
Den "heliga" äganderätten får man nämligen absolut inte ifrågasätta. Jag säger inte att den ska skrotas, men jag är övertygad om att det inte är så lyckat med den "frihet under ansvar" som många skogsägare brukar hävda är så fantastisk. Jag vill rentav påstå att den är förkastlig och måste styras om via nya reformer.
Om vi fortsätter som nu finns snart ingen riktig skog kvar och kommande generationer kommer inte ha något rekreationsställe där de kan finna lugn och ro. De kommer inte heller att få någon avkastning av döende artfattiga skogsplantager. När inte ens kapitalet reagerar när vi håller på att utrota vår främsta naturtillgång, då är det allvarligt värre...!
Det finns skogsägare som tar sitt ansvar och all heder åt dem, men de är alldeles för få och de har ofta mindre omfattande arealer.
Varför får man göra näst intill vad som helst med den skog man äger...? Så är det inte i övriga samhället...! Äger jag en bil får jag bara köra den om jag har körkort, om bilen är godkänd vid besiktningen och om jag följer de trafikregler som finns. Äger jag ett företag som importerar vin får jag inte sälja det var som helst och inte annonsera utan varningstext. Äger jag ett hus får jag inte bygga ut det hur jag vill och inte ens färga det i de kulörer jag önskar. Exemplen kunde göras betydligt fler... Men äger jag en skog är det i nästan alla fall bara att anmäla och sen göra precis vad de tjänar mest på.
Läs skogsekologen Jon Anderssons inlägg om vi verkligen ska låta 2,9 % av befolkningen ha rätt att närmast helt fritt, negativt påverka klimat, vatten och biologisk mångfald på ett sätt som drabbar oss alla... Eller ska vi andra ha mer att säga till om...?
Undrar du vad Jackson Browne gör när han vaknar på morgonen? Hur hans uppväxt var? Eller hans tankar om religion...?
Det, och mycket annat, får du svar på om du läser (eller till viss del lyssnar på) denna sällsynt intressanta intervju med flera ovanliga frågeställningar:
Ännu en gitarrhjälte har gått bort. Dickey Betts, under mängder av år gitarrist och med sitt oförglömliga gitarr-spel en av de dominerande i Allman Brothers Band. Richard "Dickey" Betts gick bort för några dagar sedan, 80 år gammal.
En gång i tiden lyssnade jag en hel del på sydstatsrock och Allman Brothers Band var en av de gruopper jag helst valde. Andra var Outlaws, Cowboy, Grinderswitch, Henry Paul Band... Även grupper som Kingfish, Amazing Rhythm Aces, Ozark Mountain Daredevils och Doobie Brothers kanske kan räknas dit, åtminstone när det gäller det luftiga soundet.
En del grupper hade som Allmans två trummisar och två gitarrister som duellerade mot varann. Dickey Betts kunde rulla upp gitarrsolon och skrev härliga hits som "Ramblin' Man" och "Just Another Love Song". Men allra främst låg han bakom den instrumentala "Jessica". En klassiker av sällan skådat mått.
Det finns en fräsch och luftig stämning i "Jessica". Förutom trummor och gitarrer bidrog Chuck Leavell med piano-klinkande som aldrig blev tråkigt.
Det finns fler utsökta instrumentala alster från den tiden: "In Memory of Elizabeth Reed" 1970 och "High Falls 1975.
Dickey Betts lämnade Allman Brothers Band för flera år sedan, mycket pga sitt alkohol-beroende. Han hade sedan sitt eget band "Great Southern" under många år.
En av Dickey Betts kompositioner jag gillade starkt var "Just Another Love Song", en sorglig sång om den hopplösa kärleken. Och som vanligt puttrade hans elgitarr ut delikata slingor som rullade ut sig och allt bara flöt fram så läckert.
Just another love song I'm singing
And you know people sing them all of the time
Just another lonesome guitar ringing
The only difference is this one is mine
- Dickey Betts
På sin första solo-skiva, "Highway Call" 1974, visade Betts att han även behärskade att spela bluegrass, men det lät ändå som Dickey Betts och det var ju aldrig tråkigt.
Dickeys son Duane Betts, döpt efter legenden Duane Allman, spelar också gitarr och liknar verkligen sin pappa och låter även som honom när han sjunger. Duane Betts har även spelat med gruppen Dawes ett tag. Men mest krut lägger han på gruppen Allman/Betts Band, som även består av Gregg Allmans son Devon Allman. Här gör de Allman Brothers hit "Blue Sky":
Tack för allt fint gitarrspel, Dickey Betts. Vila i frid.
En av mina favorit-trummisar dog 29 mars, 76 år gammal. Gerry Conway var ovanligt lyhörd och kunde bidra med känslosamt trum-spel som ytterst få kan. Lyssna på Fotheringays "The Sea" och du förstår vad jag menar. Vad hade denna fantastiska sång varit utan de inrullande vågorna på cymbalerna som Conway bidrog med...?
Gerry Conway var med i Fairport Convention i 24 års tid från 1998 och framåt. Han spelade också med bl.a. Cat Stevens, Ian Matthews, Jethro Tull, Steeleye Span, Pentangle, Al Stewart, Hudson-Ford, Richard Thompson samt Kate & Anna McGarrigle.
Han var, tillsammans med Alun Davies, en av grundpelarna i Cat Stevens band under de mest framgångsrika och inspirerade åren.
Vad hade "Can't Keep It In" varit utan Conways snitsiga spel...?
Men han kunde också driva fram en grupp som ett ånglok. Lyssna på "Reno Nevada" från Ian Matthews fantastiska album "If You Saw' Thro' My Eyes". Tala om "driv"...!
Gerry Conway var också mannen bakom den beryktade och ovanliga flexi-singel "Let There Be Drums", som följde med de första upplagorna av The Bunch album "Rock On".
The Bunch...? Jo, det var Fairport Convention med vänner som hade lust att göra ett rock-album med gamla hits.
Conway var gift med Jacqui McShee, sångerskan i Pentangle.
En trumspelande gentleman har lämnat jordelivet och kommer att bli saknad för sitt lugn som person och sitt inflytelserika spel. Vila i frid...!
Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2024-04-13
Tredje hemma-konserten med Karin Kardia på bara några månader och jag blir mer och mer övertygad om de kvaliteter den här tjejen besitter. Hon snickrar ihop fina melodier med stor variation. Hon knåpar ihop texter som rymmer flera dimensioner. Hon spelar riktigt effektiv gitarr. Hon sjunger makalöst bra. Hon har en röst som känns stark både vid högre och lägre volym. Hon har intensiteten. Hon har närvaron. Hon har känslan. Hon har glädjen. Hon har utstrålningen. Om det finns någon rättvisa har hon snart också publiken...!
Det kännas nästan fånigt att lyfta fran några enstaka melodier, men "Who Am I?" och "Bring You Angels" är underbart fina. Nya bluesnumret "I think I´ve got the Blues" sitter exakt rätt. Singeln "Wake Up" släpps i morgon och kan kanske nå nya lyssnare med sitt lite snabbare arrangemang.
När Karin nästa gång anordnar en hemma-konsert kan vi förhoppningsvis vara utomhus vid hennes nybyggda utomus-scen.
Kate McDonnell är en ny bekantskap för mig, men det visar sig att hon mellan 1994 och 2005 gav ut fyra album och spelade mycket på folkfestivaler hemma i staterna och turnerade flera gånger i Europa. Efter det tog hon en paus och pluggade till terapeut för barn.
"Ballad of A Bad Girl" spelades in 2021 och det märks tydligt att Kate vid fyra års ålder hörde Joan Baez och plockade upp sin mammas gitarr och började spela. Gitarren råkade hamna upp och ner och det sättet att hålla gitarren har hon behållit genom åren.
Visst låter hon en hel del som Joan Baez och dennes intresse för personlig utveckling och kamp för ett bättre samhälle verkar också ha smittat av sig på Kate.
Det är en stark och varierad samling sånger Kate fått fram tillsammans med sin kompositör-kompis Anne Lindley. Men allra starkast är två covers: John Fogerty's "Long As I Can See The Light" och Richard Thompson's "Dimming of the Day".
Man kan undra om världen behöver fler versioner av sådana klassiker, men Kate McDonnelöl gör båda med sådan inlevelse och känsla att svaret tveklöst blir att de känns så starka och mer än önskvärda.
Jag vet inte mycket om Down Like Silver, men jag har lyssnat konstant i två månader och de ockuperar min CD-spelare...
Det jag vet är att de består av Caitlin Canty och Peter Bradley Adams, samt att de båda har gjort några skivor på egen hand. Det verkar som att de då och då gör musik tillsammans, men hitills har det bara kommit ut en 6-spårs EP och fyra singlar på 13 år... De har under samma tid givit ut betydligt fler som solo-artister.
Men... Det är bra....! Det är sparsmakat, lågmält och intensivt, sensuellt och ödsligt. Jag blir helt salig och lyssnar, lyssnar igen... Oerhört fascinerande...!
Caitlin och Peter har två röster som är som stöpta för varann. Jag slutar med det som jag håller på med och bara lyssnar. Mer finns inte att säga...
Marie Selander och Tuomo Haapala med gästerna Hiba Kalou och Elias Kelzi - Beckalin, Eskilstuna 2024-03-28
Tredje kvällen med Marie Selander och Tuomo Haapala och deras "Berättelseer"-serie. Den llla mysiga lokalen på Köpmangatan är välbesökt trots regn och påskens start. Marie och Tuomo inledde med fantasifulla klanger och skapelser. Det är så fräscht och jordnära. inte en ton som känns onödigt tillrättalagd, utan mer som en öronsköljning, kliniskt fri från allt kommersiellt dravel.
Efter pausen var det dags för två musiker från Syrien, sångerskan Hiba Kalou och gitarristen Elias Kelzi. De framförde med stor inlevelse några sånger från sitt hemland och även en stark version av "Gabriels sång" på svenska.
Att Hiba och Elias älskar att sjunga och spela lyste tydligt och klart. De blev också intervjuade och berättade om hur de kommit hit till Sverige, två av många livsöden med dramatiska händelser och uppslitande uppbrott i bagaget. Det kändes som att när man möts på det här sättet då blir det riktiga möten som skapar bättre förutsättningar att förstå varann när vi möts i vardagen.
Hoppas verkligen att det blir fler "Berättelser" i höst...!
Karin Kardia är verkligen produktiv just nu... Hennes senaste låt "Bring You Angels" är bland det finaste hon gjort.
Hennes sång är full av inlevelse och hon har verkligen en stark röst med stora resurser. Men det märkliga är att hon behåller intensiteten när hon går ner och blir tystare. Det är det svåraste, att inte tappa kraften då, och det är få förunnat.
Kompet är denna gång lite mer avskalat, men det låter verkligen mycket ändå. Hennes gitarr följer med intensiteten i sången och lägger sig runt rösten och tillsammans blir det så kraftfullt och övertygande.
Jag har nu lyssnat flera gånger varje dag i en vecka och "Bring You Angels" blir bara bättre och bättre. Under videon kan du läsa vad som inspirerade henne att skriva låten. Så fint skrivet att det också berör.
För en dryg vecka sen lanserade hon även sina nya hemsida: Karin Kardia.
Jag träffade bara Malin Berglund en enda gång, men det var ett speciellt möte: Hon höll på att springa omkull mig på Skebopuben och erbjöd en kram som kompensation. Och jag fick en kram som var något alldeles speciellt. Jag skrev om det på bloggen, se här: En enda kram...
Några dagar senare fick jag använda några av de bilder hon tog på konserten med Ice Quartet.
Vi började chatta lite på Facebook, delade tankar om musik, texter, bilder, livet. Det kändes fort som om jag känt henne länge. Snart så förstod jag att hon var sjuk och sedan gick det snabbt utför och plötsligt var hon borta.
Hon var nästan klar med sitt andra album och hon var mycket nöjd med vad hon och Anders Forsslund hade skapat tillsammans. Med Anders musik till hennes egna texter kände hon att det äntligen "satt" och hon förklarade gång på gång hur härligt det var att spela med honom.
Nu har Anders färdigställt skivan och den släpptes för några veckor sedan. Det känns nästan kusligt när hon i första låten, "Göra 'Allt", sjunger om allt hon vill göra och lägger till "Men jag vill aldrig dö". Hon förmedlar också starka känslor om t. ex. en ensam kväll i hemmet, om ett fingerat möte med en främling och hon beskriver hur hon kan finna ro i mörkret. Det är starkt, det berör och det är otroligt bra...!
Musiken är varierad och full av snitsiga arrangemang. Bland musikerna märks, förutom Anders Forsslund på bas och dragspel, bl.a. Martin Tallström på gitarr och Jonas Lindeborg på makalös trumpet. Men det är som sagt varierat och musiken lyfter fram Malins fina texter och det blir liksom lite mer än modern visa.
Jag hoppas verkligen att Malin postumt får uppmärksamhet för denna skiva. Den är otroligt bra och jag saknar hennes omtänksamma meddelanden med reflektioner om allt möjligt. Här får jag mer av dessa till härlig musik. Hon berörde som människa och hennes låtar fortsätter göra det nu...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
