Fanny Pack - "Fanny Pack" 2022 (Begränsad CD-upplaga, vinyl kommer sent detta år)
Det är helt obegripligt att det snart har gått tio år sedan Fanny Holm gav ut sin utmärkta skiva "Freaks, Oddities & Wonders", producerad av Christer Jonasson. Jag skrev så här i april 2016: Det finns något i Fanny Holms musik som griper tag i mig... Det är nog det suggestiva, lite
'Americana'-stuk, oväntade gitarrslingor som är väldigt attraktiva. Därtill Fannys låtar och texter som efter några lyssningar växer till sig och jag gungar med och trivs i deras sällskap. Medryckande, suggestivt och helt enkelt mycket bra!
Fanny gav sedan ut flera EP-skivor och spelade även Lucinda Williams-låtar i ett tribute-band. Du kan läsa om det alltihop här på bloggen: Sök på "Fanny Holm".
Efter en något lugnare period har hon nyligen gett ut en ny EP med den nya konstellationen "Fanny Pack". Fanny sjunger med sin karakteristiska röst, spelar gitarr och står för låtarna. Bonne Löfman lirar elgitarr (har ett förflutet med Billy Bremner, Owe Törnqvist och Jerry Williams), Richard Donatello på bas (Lolita Pop och Johan Johansson), Matte Lindegren sitter bakom trummorna (Traelhavet m fl), samt Mats Qwarfordt på sagolikt munspel (både Yonder och nya The Family Jukebox).
EP:n är mixad och producerad av Per Ängkvist och Christer Jonasson Tolv. Ett strålande jobb, det låter verkligen superbra om alltihop. Det är sällan en ny CD har ett sådant levande och klangrikt ljud...
Jag skulle vilja lyfta fram alla fyra låtarna, men nöjer mig med att säga att "No Road To Desire" måste vara en kandidat till årets låt, fast å andra sidan har jag ju hört den förut, på konserter och på videon ovan från Lasse Englunds fina serie på YouTube. "Now" släpps i dagarna som singel och avslutande "Whisper" är en akustisk gripande sång som verkligen känns hudnära och berör.
Ett fåtal exemplar av CD:n finns ännu kvar att köpa direkt av Fanny Holm. Senare i höst så kommer vinylen ut för de som kan vänta.
Thorstein Bergman har lämnat jordelivet, 79 år gammal. Hans tonsättningar av Dan Andersson har givetvis sin plats i Sveriges kulturhistoria. De flesta känner säkert även till hans komposition "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", en stor låt med ett ännu större budskap.
Däremot är det nästan ingen som ens nämner hans "För Mina Tänkta Vänner" från 1994, ett helt suveränt album, om än dystert melankoliskt. Även uppföljaren "Står Kvar" från 2003 är en mycket hörvärd historia.
Hans översättning av "Nobody Knows You When You're Down and Out" är minst lika bra som originalet och framförs med en blueskänsla utöver det vanliga. "Alla Tillsammans" är en glad kamp-låt som man lätt tror vara en gammal traditionell sång. "Blues för Krismedvetna" känns hyperaktuell, som om den var skriven idag. Hans mästerverk, "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", finns med i en suggestiv nyinspelning.
Det finns också flera melankoliska låtar som rispar djupa spår i själen. Men det är bra, ruskigt bra, och mycket snyggt och snitsigt arrangerat. Längst fram ligger Thorsteins trygga och djupa röst.
Allra bäst är nog ändå "Det måste gå", så sorgset vacker och med en försiktig tro på att allt är möjligt, trots allt:
Mellan oss växer en realitet
Den är allt vi kan bygga på
Det möjliga blir till nödvändighet
Det är svårt
Men det måste gå
- Thorstein Bergman
Vila i frid, Thorstein...! Jag kommer att sakna din kloka, trygga stämma.
Dom Som Aldrig Ger Upp - En Hyllning till Magnus Lindberg 2022
Jag har varit nyfiken på hyllningsskivan till Magnus Lindberg ända sen jag fick veta att den hade spelats in, alltså i nästan tre år. Det blev ju en del strul och först efter en insamling för att säkra utgivningen blev det klart att den verkligen skulle ges ut. Bra jobbat av bl.a. Peter Holmstedt på "Hemifrån" och projektets eldsjäl Basse Wickman.
Trots en mycket diger lista av medverkande artister var jag lite orolig att Magnus egna versioner skulle överglänsa de nya tolkningarna så kraftigt att det inte skulle göra sångerna full rättvisa. Till viss del är det väl i och för sig så att Magnus egna inspelningar är de bästa, men här finns ju en sådan låtskatt att det faktiskt är omöjligt att inte ryckas med...
Basse Wickman gör en härlig version av den elektriska "Från en mörk mörk himmel" och en fin akustisk inspelning av "I en hand". Dessa visar tydligt vilken känsla Basse forfarande har när inspirationen rinner till. Sophie Zelmani verifierar med "Då tänker jag lite på dej" vilken under-skattad sångerska hon är. Lars Winnerbäck tolkar både "Månsken Peggy" och "Röda Läppar" så kraftfullt att det märks att han verkligen gillar låtarna. "Röda Läppar" finns ju tidigare utgiven på hans live-skiva "Live för dig" från 2001.
De akustiska tolkningarna är i klar majoritet och de är nästan uteslutande riktigt engagerade. Louise Hoffsten gör "Jag har aldrig varit i Memphis" så jag ryser och kanske är det samlingens absoluta höjdpunkt. Mauro Scocco och Toni Holgersson bidrar med lågmälda inspelningar av "Ljusterö" och "Ser Du". Eric Palmqwist överraskar med en fin version av "I aska" och det nya stjärnskottet Cecilia Thorngren glänser tillsammans med bl.a. Carla Jonsson och Jesper Lindberg i "När sekunderna försvinner".
Av de rockigare, snabbare och tyngre låtarna har jag redan nämnt Lars Winnerbäck och Basse Wickman. Även Lindbom, Bark och Niklassons tolkning av "Hårda År" imponerar med sin tyngd. Anna Stadling och Idde Schultz återförenas i "Då känns det lite lugnare" och då är det, precis som de sjunger, svårt att sitta still.
Jag är däremot inte så förtjust i vad Plura, Dan Hylander och Anne-Lie Rydé bjuder på, men det är väl mer att jag aldrig riktigt uppskattat deras sätt att sjunga. Det finns säkert de som tycker annorlunda...
Magnus Lindberg var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Tack vare denna hyllningsskiva finns det nu åter en förhoppning att fler ska upptäcka och uppskatta Magnus fantastiska musikskapande.
Jag är ingen expert på vokalgrupper och kan tröttna på körmusik när den låter för perfekt och när den saknar något som sticker ut. Men jag älskar till exempel när Steeleye Span sjunger en låt acapella och när några stämmor liksom är gjorda för varandra. Det finns ju harmonier som tveklöst kan få musik att lyfta till oanade höjder.
Den svenska folktraditionen inne-håller mycket intressant, men om det blir för mycket "tu-ra-li-dej" eller "la-di-da-di-dej" så tappar jag snart intresset och ger upp.
Trio Rop har även de några sådana passager, men oftast är de tre vokalisterna Elin Buxfeldt, Petrix Hessel och Sofia Källman något helt annat och vidgar i stället vyerna. Berättelsen är viktig och hur mycket jag än blir fascinerad av hur de kilar upp och ner i stämmorna och inte tar en ton ens halvfel, så är det just närvaron i berättandet som jag mest uppskattar.
De skriver på sin hemsida: Med debutalbumet "Mellan Oss" skapar Trio Rop med kraft och skörhet, lekfullhet och allvar, ett unikt vokalt ljudlandskap i vilket berättelsen tar plats. Berättelsen om ett uppbrott, en stor sorg, en återhämtning och livet som händer däremellan, "Mellan Oss". Genom en brinnande vilja att berätta om den lilla människan och allt det där som känns så stort, tar Trio Rop avstamp i folkligt berättande och folklig vokal tradition. En tradition där man förr förde vidare berättelser med sång för att komma ihåg och dela händelseförlopp med andra. I den andan söker Trio Rop i sitt skrivande efter de allmänmänskliga formuleringarna för att synliggöra berättelser de saknar i folktraditionen. Berättelser om de avvikande, om samkönad kärlek och starka vänskapliga band. Med sina nytänkande kompositioner tar sångarna Elin Buxfeldt, Petrix Hessel och Sofia Källman oss med till en helt stilla plats med motljus och vackra skuggningar.
"Mellan Oss" kan mycket väl vara den skiva som tar och breddar intresset och gör så att fler börjar lyssna på musik som framförs acapella. Själv kommer jag nog inte lyssna regelbundet på "Mellan Oss", men när jag får lust att höra engagerad vokalmusik, då är sannolikheten mycket stor att jag plockar fram just den här plattan. Det är väl beröm om något...
Dawes har just släppt en ny singel som försmak av det nya albumet med det kufiska namnet ‘Misadventures Of Doomscroller’. Hela albumet ges ut den 22 juli.
"Someone Else’s Cafe / Doomscroller Tries To Relax" är nästan 11 minuter lång och bryter lite ny mark för Taylor Goldsmith och grabbarna i Dawes. Det finns en tät klang och en yster lust att experimentera och jag kommer nästan att tänka på likheter med Grateful Dead. Musiken vävs in i varandra när nya avsnitt avlöser varann. Det är vackert och det är fascinerande.
När Taylor skapar ett härligt gitarrsolo på slutet låter det lite som Pink Floyd. Men mest av allt låter det Dawes, trots allt. Det är också anmärkningsvärt vilken duktig och uttrycksfull trummis lillebror Griffin Goldsmith har utvecklats till. Wylie Gelber på sin handgjorda bas och Lee Pardini på alla möjliga klaviaturer är också ypperliga musiker. Trevor Menear på gitarr kompletterar lyhört. Stämsången är som alltid helt fantastisk.
Vad handlar då texten om...? Taylor Goldsmith ger oss en ledtråd: “The first half of this song could be about tyrants, but it could also be about anyone who thinks that a little more control is gonna make everything ok. The second half is a response to that developing reality of the first half. The world might be a scary place sometimes but, to some degree, I want to believe I can decide how I respond to it.”
Nu blir det riktigt spännande att höra hela den nya skivan...!
Dawes - "Live from the Rooftop (Los Angeles, CA 8.28.20)" - Digital utgåva
Dawes är för mig nog den mest spännande gruppen på länge och deras "Stories Don't End" är fortfarande den bästa skivan på 2000-talet. Men jag får väl erkänna att det senaste albumet "Good Luck With Whatever" var en liten besvikelse. På grund av pandemin kunde de annars flitigt turnerande medlemmarna inte spela tillsammans på ett bra tag och när de i augusti förra året gav en konsert på ett tak i Los Angeles var det första gången de åter spelade ihop och Taylor Goldsmith beskriver det så här:
This was the first time we played together since the world had shut down. So playing together felt radioactive. I remember this song ('Somewhere Along the Way') in particular felt ecstatic to me. Hopefully you can still hear it in there.
Redan i första låten "If I Wanted Someone" sprudlar glädjen och det nya arrangemanget gör att jag aldrig hört denna låt så här rysligt bra. Strofen "I want you to make the days move easy" lyfts fram och jag njuter. När det sen övergår direkt till "Things Happen" blir jag saligt lycklig...! Jag skulle kunna fortsätta räkna uppp förtjänsterna med varenda låt, men låter mig nöja med de jag redan nämnt.
Dawes har i Taylor Goldsmith en enastående gitarrist, sångare, låtskrivare, textförfattare och gruppledare. Ändå framhåller han hur mycket "grupp" de är: Hans bror Griffin Goldsmith på trummor och stämsång, Wylie Gelber på bas och Lee Pardini på keyboards. Jag antar att den andre gitarristen på den här konserten är turné-medlemmen Trevor Menear, men man har tydligen glömt att kreditera honom...
Den nya live-utgåvan kan köpas för nedladdning här. Den finns även på Spotify och de flesta andra musik-sajter.
Idag kom dessutom nyheten att nästa studioskiva "Misadventures of Doomscrolle" släpps den 22 juli. Spännande...!
If you're not pissed off at the world
Then you're just not paying attention
- Kasey Chambers
Den totala frustrationen över hur världen ser ut... Alla dessa vidriga nyheter... Överallt denna bristande respekt för människor och våra olikheter... Allt det vi gör och inte gör... Trots att vi borde veta bättre...
Kasey Chambers hade med sin "Ignorance" som en onämnd bonuslåt på sitt album "Barricades and Brickwalls" 2001:
Vilken desperation, vilken hjärtskärande röst, vilken sårbar ilska, vilken kraft...!!
Den kaften kan inte annat än att få mig att tro att en bättre värld faktiskt är möjlig... Om jag sen betraktas som naiv eller tokig spelar ingen roll...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
- Bruce Cockburn
Det är nu drygt tre år sedan Magnus Lindberg lämnade jordelivet och den 20 maj, dagen innan Magnus skulle ha fyllt 70 år, så släpps äntligen den hyllningsskiva som hans musikaliska vänner spelade in, men som har försenats på grund av flera olika faktorer. Kjell Andersson har därmed hållt det löfte han gav vid Magnus dödsbädd att fortsätta sprida hans musik. På den nya plattan medverkar bl.a. Basse Wickman, Lars Winnerbäck, Louise Hoffsten, Staffan Hellstrand, Sophie Zelmani, Peter LeMarc och åtskilliga fler.
Magnus Lindberg föddes 1952 i Näshulta utanför Eskilstuna, alltså på andra sidan av den sjö där byn där jag bor ligger. Hans pappa var bonde och familjen drog sedan vidare till Vingåker och därefter till Upplands-Väsby innan Magnus som 20-åring hamnade i Stockholm. Hans LP-skivor och låtar som "Röda Läppar" och "Tårar Över City" fick en hel del uppmärksamhet, men det var först med Grymlings debutskiva som han blev riktigt känd.
Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Han kanske är den svenske låtskrivare som mest liknat Dylan både i uttryck och oberäknelighet. Det kändes som Magnus alltid var 100 procent ärlig och nästan som om han sjöng ocensurerat om sina egna erfarenheter och sitt eget liv.
Ett av mina mest udda konsertminnen är när han spelade akustiskt på "Pråmen" i Stadsparken i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken. Det fullkomligt vräkte ner vatten från en helt öppen himmel och några gånger brast "taket" med presenningen och det kom kaskader av vatten över både människor och bord.
Men Magnus var på gott humör, men även lite "förfriskad", och han pratade, spelade och sjöng så man glömde den kylslagna fuktiga luften och allt regnande. Det blev en mycket personlig kväll med den något oberäknelige Magnus och det var nog först där som jag riktigt insåg hans storhet...
Min nya granne Ulla Solsmo har en podd kallad "Livet & Läsningen" och jag har fått äran att bli intervjuad i det senaste avsnittet. Så här får jag drygt 70 minuter att bre ut mig och snacka om allt möjligt: Om bloggen, musik, ord och bild, om litteratur och dikter, om skola och skrivande, om mitt f.d. jobb som speciallärare för dyslektiker, om min kamp för miljön och en del annat. Kort sagt, om livet...
Den senaste veckan har jag nästan bara lyssnat på Brooke Annibale, en ung tjej från Pittsburgh, som gjorde ett par suveräna skivor, "Silence Worth Breaking" 2011 och "The Simple Fear" 2015. Den senare innehöll bland annat den mycket tänkvärda "Patience".
För två år sedan spelade hon in en ny version, som om möjligt är ännu bättre:
If I've learned anything at all about this life
It's the things that scare you the most
that are always worth the time
Patience, hold me
Let me feel this lonely
It's the things that scare me the most that I know I need
- Brooke Annibale
Sandy Denny. Min andra husprofet. Idag är det 44 år sen hon dog. Och ungefär 55 år sen hon skrev "Who Knows Where The Time Goes".
På nyårsdagen 2010 skrev jag så här: Sandy Denny spelade in den definitiva versionen med Fairport Convention 1969. Vill lyfta fram allt: Sandys känslofyllda sång, den eftertänksamma texten, Richard Thompson smakfulla gitarr-spel och solo, det täta kompet av Fairport. En klassiker som blev framröstad av BBC:s lyssnare 2007 till "Favourite Folk Track Of All Time". Utan konkurrens...
Det finns en mängd cover-inspelningar som har gjorts av denna fantastiska sång, men ingen når ens i närheten av Sandys sång eller Richard Thompsons gitarrspel på Fairport Conventions inspelning från 1969:
Här är några sångerskor som tolkat "Who Knows Where The Time Goes" och som faktiskt berör:
Christine Collister's mörka röst ger en trovärdig känsla, kanske min favorit av alla dessa covers. Hennes gitarrspel är inget märkvärdigt, men funkar ändå...
Nina Simone gjorde redan 1969 en lågmäld, annorlunda tolkning som också känns väldigt ärlig och även den berör:
Judy Collins har gjort en av de mest kända versionerna och det blir snudd på lite för vackert, men denna tidiga inspelning från 1968 är riktigt bra:
Iain Matthews sjöng ju med Sandy Denny i tidiga Fairport Convention och den här versionen från 1986 års Cropredy-festival, med Matthews bakom mikrofonen, är verkligen helt fantastisk. Richard Thompsons gitarrr skänker därtill en lyster till inspelningen som de flesta andra cover-versioner helt saknar i jämförelse... Ric Sanders fiol är ju också vidunderlig. Och samspelet dem emellan...!
Efter det att Lindisfarne delade upp sig i Lindisfarne (II) och Jack The Lad, och Alan Hull dessutom gett ut sina första två soloskivor, så gav det "nya" Lindisfarne ut två album och även om dessa två skivor ("Roll On Ruby" och "Happy Daze") innehöll verkliga pärlor, så var de ruskigt ojämna och spretade åt mängder av olika håll.
Då bildade Alan Hull 1977 en ny grupp kallad "Radiator". Deras enda skiva, "Isn't it Strange", blandade genialiska låtar som "A Walk in The Sea" och den starka uppgörelsen med skiv-industrin i "Corporation Rock", med några halv-tråkiga alster som kändes lite som utfyllnad. Skivan fick inte mycket uppmärksamhet i dessa punk-tider och åter-utgavs ett par år senare som en solo-skiva av Alan Hull, kallad "Phantoms".
Under tiden 1978 till 1995 såg ytterligare 7 album med Lindisfarne dagens ljus. Därtill släpptes åtskilliga live-album och samlingsskivor.
En av de sista sånger Alan Hull skrev och spelade in i någon form var "We Can Make It", som släpptes som singel hösten 1994. En helt suverän låt om tidens gång, men som ändå vägrar varje form av uppgivenhet. En positiv livssyn kan verkligen vara skillnaden mellan framgång och misslyckande...!
Jag vet inte om "This Heart of Mine" är den absolut sista låt som han skrev innan han gick bort den 17 november 1995, men jag misstänker det. I så fall ett värdigt konstnärligt slut för denne enastående och ovanligt expressiva låtskapare.
Sam Fender var inte född när Alan Hull dog, men hans uppväxt var fylld av Lindisfarnes musik och historier som hans pappa berättade om Alan Hull. De brukade nämligen gå till samma pub för att ta sig en drink.
När Sam Fender senare spelade in några av Alan Hulls låtar så märkte han att många inte ens visste vem denne fantastiske låtskrivare var, så då betämde han sig för att göra en dokumentär. Har du det minsta intresse av, eller åtminstone är nyfiken på, Alan Hulls musik ska du absolut ägna en timme åt att se den här dokumentären:
Lindisfarne efter Alan Hull
Alan Hull dog som sagt oväntat och hastigt en kväll i november 1995, bara 50 år gammal. Mot alla odds så beslöt Lindisfarne att ändå fortsätta på något sätt.
Först tog Mitch Mitchell från Jack The Lad över som sångare och gitarrist. Även om han aldrig varit med som medlem så fanns han i kretsen runt bandet.
Snart så insåg man att gruppens gitarrstämmare Dave Denholm-Hull var som klippt och skuren för uppdraget. Han låter ju precis som Alan Hull. Denne Dave Denholm-Hull är gift med en av Alan Hulls tre döttrar och hade fått jobbet den vägen.
Här gör han, tillsammans med bassisten Ian Thomson, "Country Gentleman's Wife", Alan Hulls härliga sång om den kärlekskranka tjejen som gift sig för pengar och nu vill ha lite sänghalm.
Att någon kan likna sin pappa och låta precis likadant är ju inte så ovanligt, men att låta så lika som sin svärfar måste vara ytterst sällsynt. Dave Denholm-Hull låter verkligen otroligt likt Alan Hull, inte till hundra procent, men väldigt mycket.
Förutom att han medverkar på flera Lindisfarne-skivor, ofta live-inspelningar av konserter, så har han också varit med och startat "The Alan Hull Songbook" som gav ut skivan "Some Other Time" 2015. Detta album består av tolv outgivna sånger av Alan Hull som Dave Denholm-Hull hittade i sin svärfars studio uppe på vinden, många år efter att de skrevs. Ett unikt dokument som håller en förvånande klass och som delvis fullbordades av Dave.
På Sound Cloud finns ytterligare några låtar med The Alan Hull Songbook. Så mycket mer Alan Hull går det nog inte att stoppa in i en sång. Här är en sådan:
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
