Åren går så ruskigt snabbt... Satt och pratade om det igen, hur fort det går, fortare och fortare, hur värdefull tiden är...
Kort därefter slår jag på datorn och får höra Eastwicks nya singel "Up For The Ride"...
Vilket ös! Och med ett budskap som satt som "pricken över i"!
Minns att jag en gång sa att min 63-årige handledare kändes mycket yngre än några 20-åriga kurskamrater. Han var nyfiken och redo pröva nya vägar, medan de var fast i sitt synsätt och trodde att de visste allt. Det är alltså "hur" man är gammal som är viktigare än "hur gammal" man är! Och som Neil Young sa om att åldras:
- "Det där är ingenting som jag kan göra någonting åt..!"
Men tiden skyndar på... Mer och mer värdefull... Nu djävlar är det dags att sätta fart...!!
I'm going to rent myself a house
In the shade of the freeway
I'm going to pack my lunch in the morning
And go to work each day
And when the evening rolls around
I'll go on home and lay my body down
And when the morning light comes streaming in
I'll get up and do it again
Amen
- Jackson Browne
Jackson Browne, mannen som skrivit en tonsatt dagbok för tusentals vilsna själar, fyller 64 år idag. Om två år har han skrivit oförglömlig musik i 50 år...
I've been aware of the time going by
They say in the end it's the wink of an eye
- Jackson Browne
Ingen kan beskiva kärlek, vilsenhet, eller sökandet efter mening, bättre än denne evigt unge och kloke man...
Let the disappointments pass
Let the laughter fill your glass
Let your illusions last until they shatter
-Jackson Browne
Det var ett tag sen jag hade spänd förväntan inför en ny Lundell-skiva. Inte för att han gjort dåliga skivor, men det har varit som om det mesta redan var sagt och så mycket bättre än det nya. När jag fick höra titeln "Rent Förbannat" tändes intresset direkt. Och Lundell ÄR arg, på girighet och egoism, på moderater, på flathet och... det mesta. Och det engagerar och känns angeläget.
Har jag känt rysningar för en ny Lundell-låt sen titellåten på "Slugger"? Inte som jag kommer ihåg, men här kommer det omdelbart: Akustiska "Redan Där" sätter an tonen direkt:
"Jag Kan Inte Andas Här Längre" är ett tidsdokument från ett förlorat hemland och är bland det bästa Lundell skrivit på mycket länge:
Kritikerna skriver samma som de gjort i minst 20 år: Att den gode Ulf inte kan begränsa sig och borde sålla bland det han ger ut... Just det jag är tacksam för att han INTE gör! Jag tror nämligen att flera av mina favoriter genom åren hade blivit bortsållade och då hade jag aldrig fått höra dem. Vilket klart hade gjort livet fattigare...
Lundell är en iakkttagare av rang, en berättare som delger oss en del av oss själva som vi anat men inte riktigt kunnat beskriva.
Don Felder skrev musiken till Eagles kända mega-hit "Hotel California". Don Henley skrev sedan den mystiska lyriken. Antagligen var Glenn Frey ansvarig för arrangemanget. Alla tre står som kompositörer och kan leva gott på det.
Jag vet att låten spelats om och om igen, men det hindrar inte den från att vara riktigt bra och fascinerande. Även det akustiska arrangemanget från 1994 är riktigt lyckat.
Don Felder var gitarrist i Eagles från 1974 till 2001, då han under uppmärksammade former fick sparken. Efter rättegångar och uppgörelse 2007 så skrev han boken "Heaven and Hell" om sin tid i gruppen. Boken skildrar alla konflikter och blev rena rama dynamiten och framställer Glenn Frey och Don Henley som giriga konroll-freaks.
Elva år efter det att han sparkades kommer nu andra solo-skivan som släpps i nästa vecka, den första kom redan 1983. Det är tydligt varifrån Eagles lite tuffare gitarr-ljud kommer ifrån och de som gillar den rockigare sidan av Eagles kommer att gilla Felders "Road To Forever". Jag kommer även att tänka på Tom Petty (vilken som 13-åring fick gitarrlektioner av Felder) och på Toto (Steve Lukather, David Paich and Steve Porcaro är gästmusiker, så det kanske inte är så underligt).
Jag känner mig lite ovan, faktiskt, att lyssna på en så här välproducerad ljudmatta, men måste ändå berömma Felder för att ha gjort en mycket bra skiva. Musikaliskt håller han inte igen utan här finns välarrangerad rock med en hel del touch av Eagles-sound och fullt med skickliga gitarrer i alla möjliga former. Albumet kommer inte lämna några djupare spår i musik-historien, men det är svårt att inte gilla den sympatiske Felder. Han höll låg profil redan i Eagles och verkar trivas så. Här berättar han lite mer:
Detta hindrar inte att jag tycker riktigt bra om Eagles, framför allt de första skivorna. Don Henley är briljant som sångare och textförfattare och har ett stort och vettigt engagemang i miljöfrågor. Glenn Frey har en härlig stämma och är en duktig arrangör, men hans solokarriär är till större delen för mig ointressant. Det är inte konstigt att deras super-perfektionism inte gick ihop med improvisatörer som Felder och Bernie Leadon. Det finns de som menar att de
"utfrusna" Eagles-medlemmarna Felder, Leadon och Randy Meisner skulle bilda ett nytt band och kalla sig "The Illegals"... Det vore något!
Tillknycklad av kärlek, fas 4
1996 stod jag på Sjöhistoriska muséets gräsmatta i Stockholm då Eagles gav en utomhus-konsert en ljummen sommarkväll. Strax innan de började en akustisk avdelning hade vi flyttat fram för att se lite bättre. Don Henley's "The Heart of the Matter" tog vid. Jag hade alltid gillat Henleys elektriska solo-version, men detta tog mig med storm. Marken verkade ostadig och jag vet att jag stod där och tårarna rann nerför mina kinder, av både frustration och över att bli berörd djupt in i själen. En ny styrka fanns oväntat och vägen tillbaka hade börjat...
The more I know, the less I understand
All the things I thought I'd figured out
I have to learn again
- Don Henley
En av de riktigt stora sångerna! En ödmjuk skildring av vikten att förlåta, hur omöjligt det än kan verka. En uppgörelse med dig själv och ett ställningstagnade att gå vidare. Trots allt...
Tillknycklad av kärlek, fas 3
Så var vi då framme vid nästa fas, då distansen börjar infinna sig och läkandet tar vid. Livet måste fortgå och någonstans så kommer ljuset igen, även om det kan ta sin tid.
Eric Andersen har ju skrivit starkt om kärlek under så lång tid och "Listen To The Rain" är inget undantag. Som balsam för en sargad själ.
Take your time
and rest your heart
Time will fade away your pain
Close your eyes
and take some time
Stop and listen to the rain
- Eric Andersen
Jag tror att vi skulle må bra av att lyssna till regnet lite oftare. Öppna ögonen och se, öppna alla sinnen för alla de intryck vi normalt inte ens registrerar.
Tillknycklad av kärlek, fas 2
I förra inlägget skrev jag om chocken när kärlek plötsligt tagit slut. Sen kommer de bittra anklagelserna och sökandet efter vägar att stå ut:
Det finns egentligen inget att tillägga till John Gorka's "Armed With A Broken Heart". För att överleva, kunna sova, stå ut, så kommer dessa anklagelser, avståndstagande, ja rentav en form av hat... Ingen har skildrat denna fas så mästerligt och ocensurerat som här. Jag minns hur jag ältade sådant här om och om igen. Låt mig aldrig behöva uppleva det igen!
Det du upplever med alla dina sinnen är plötsligt inte där, bortsopat, förintat, utan att du märkt det minsta...
Några vänner har på kort tid blivit tillknycklade av kärlek, eller av kärlek som utan förvarning skurits av. Jag har varit där några gånger, så jag vet hur djävligt det är. Som om det fanns en hinna mellan dig själv och verkligheten. Men misär skapar stor kultur... Tänk hur stor del av alla sånger, dikter och böcker som skulle vara ogjorda om alla levde lyckliga i kärlek...
Först kommer chocken, ganska omgående framträder bitterheten och anklagelserna, efter ett tag distansen och insikten. Sedan kommer i bästa fall någon slags uppgörelse med dig själv. Sen sluts cirkeln och du är tillbaks till denna eviga längtan som tiden aldrig kan tämja.
Chocken kan ju komma helt oväntat eller växa fram: Looking hard into your eyes
There was nobody I'd ever known
Such an empty surprise to feel so alone
- Jackson Browne
Jag har många gånger sagt att "Late For The Sky" med Jackson Browne är den starkaste sång som gjorts. Och det är den kanske. Fortfarande framkallar den rysningar och tårar hos mig, och ändå så gör den att jag mår så förbaskat bra... Tala om magiska krafter och skira känselspröt... Här en mindre känd, men helt suverän, live-version:
Now for me some words come easy
But I know that they don't mean that much
Compared with the things that are said when lovers touch
You never knew what I loved in you
I don't know what you loved in me
Maybe the picture of somebody you were hoping I might be
- Jackson Browne
Varje ton, varje klang från gitarr och piano, den känsliga sången, varje textrad, varje paus, varje inandning... är ett bidrag till att förstå kärlekens och livets vidunderliga svängningar lite bättre.
Jag såg "Par i Terapi" på TV i kväll, äntligen en vettig form av terapeutisk behandling, med människor som vill göra något åt sin situation. Ärligt och professionellt, så långt från t.ex.
"Dr. Phil":s självcentrerade dynga som man kan komma. Terapi är svårt, terapi på TV är ännu mycket svårare! Poul Perris arbetar både sympatiskt och utan att framhäva sitt eget ego. Han skulle nog behöva ha terapi med många TV-kändisar...
Just kampen för/om/i kärlek har fått ge namn åt Al Lewis nya skiva, "Battles". Som aptitretare publicerades samtidigt hans och Sarah Howells tolkning av Cheryl Cole's "Fight For This Love", som dock inte finns med på skivan. Originalet går mig tämligen spårlöst förbi, men det här är ruskigt bra! Imponerande hur det räcker med en bra låt, två trovärdiga röster och några enkla bilder för att göra en varm video om det allra viktigaste i livet.
Blåklockan står där på min tomt bland högt gräs och vissna löv och vägrar acceptera att det är höst och att den nog borde lagt ner verksamheten precis som sina kompisar gjorde för en månad sen... Envist blommar den vidare och struntar fullkomligt i vad andra säger eller tycker. Än finns det krafter kvar!
Tänk, vad vore mänskligheten utan alla eldsjälar som vägrar ge upp, de som aldrig säger att
"det tjänar ändå inget till..." De som envist hävdar att det aldrig är för sent och tror att vi kan förändras och styra utvecklingen mot ett humanare och mer rättvist samhälle.
Tack alla ni kända och okända vänner som kämpar vidare... Ni som vågar vara obekväma, vägrar att följa med strömmen, ni som tänker själva och tar konsekvenserna av det ni ser.
Ni som utan att tveka går som ett åskmoln, tvärt emot den rådande vinden...
"Allt rusar in vidare i mardrömmen
och ingen tycks veta varför
Och förändringarna dom tar hundratals år
Det går långsamt,
så långsamt
men, Isabella,
det går...!!"
- Ulf Lundell
West of Eden, Josef's House of Blues, Eskilstuna, 2012-09-15, arr. Tontroll
West of Eden från Göteborg har funnits i femton år och har fått många recensenter att jubla och goda omdömen blandas med rent lyriska. Ändå väntar de fortfarande på det riktigt stora
"lyftet". Vad krävs egentligen?
- De spelar en elegant och ambitiös folk-rock-pop med klara irländska influenser.
- De har gjort sju riktigt bra skivor.
- De har en sångerska, Jenny Schaub, med en röst och utstrålning som skulle kunna få vem som helst till både tårar och innerlig glädje.
- De (Martin och Jenny Schaub) skriver sånger med både klass, innehåll och melodier som känns självklara ofta redan efter första lyssningen.
- De har ett tätt sound och det finns utrymme för både vackra klanger och riktigt ös.
De har nu spelat 4-5 gånger i Eskilstuna och en trogen skara kommer till Josef's denna lördagseftermiddag trots det fina sommarvädret utanför. Men var är alla andra? Det känns ruskigt orätttvist att inte fler utnyttjar tillfället att se West of Eden.
De började med flera låtar från "Safe Crossing", tema-skivan om livet på sjön och båtar i sjönöd. Kanske att det blev lite väl lägmält och de borde lagt in några fler up-tempo nummer för att få igång den lite tysta (och mätta?) publiken... Men snart lossnade det och ingen i publiken kunde låta bli att dras med i gunget som uppstod.
Jag saknade några av deras bästa sånger: Balladerna "I Still Remember How to Forget", "This Piece of Earth" och "Relationship" och de snabbare "Rollercoaster" "Anywhere the Wind Blows" och min favorit "Didn't you, Didn't I", För min del kunde de gärna spelat hela den näst senaste skivan "Travelogue", en riktig fullträff rakt igenom. Men varför gnälla om det vi inte fick, det fanns så mycket som var bra och kvällens (eller eftermiddagens) höjdare blev för min del
"Broken sky over Waterville ", "Chisel County" och "Scottish Rain" från nämnda "Travelogue" och så den snabba outgivna låten som de medgav lät som Waterboys. Inte illa, Martin Schaub lät ju som Mike Scott och det var nästan så man väntade på att Sharon Shannon skulle studsa in på scenen...
Efteråt funderar jag på hur orättvist det är att skapa musik i Sverige. Men att det aldrig går att tiga ihjäl riktigt bra musik. Inget av detta är ju något nytt. Men det retar mig fortfarande!
Det amerikanska valet närmar sig, ett val som påverkar oss alla vare sig vi vill eller inte.
Med alla förväntningar på förändringar, och med en tjurig senat som måste övertygas, har Obama inte haft det så lätt, det måste vi komma ihåg när vi bedömer honom. Men vad är alternativet?? Känns som valet står mellan en bleknad Obama och en riktig pajas, så det borde väl inte vara så svårt...
Jimmy Fallon har setts som Neil Young och nu har han återigen lyckats, denna gång föreställer han James Taylor och klassiska "Fire and Rain" har fått ny text:
När man ser reklamkampanjer från Romney verkar detta plötsligt riktigt seriöst!
I går började datorns nätaggregat att ryka... och där försvann min lediga söndag till en
"fixa-datorn-strul-dag".... som dock verkar ha lyckats!
Någonstans dök Thea Gilmores tidsskildring "Inverigo" upp och fick nya ord.
Här är den fritt översatt, eller snarare fritt tolkad:
Vi är midnattståg på väg mot ingenstans
Där är cyberspace utan gräns eller nån reson
Där är spegeln som var morgon vägrar ljuga oss vackra
Det är datorer som klickar in och ut och hit och dit utan paus
Det är formalia, förnekelse, orsaker och efterklokhet
Det är lukten av stress, där är nattens nödvändiga lugn
Där är lokalradions lunchprogram om ingenting
Där är all skit som de spelar gång efter gång efter gång
Där är idolhysteri och en-sekunds chanser i kubik
Där är Björklunds kontrollskola med tester i all oändlighet
Där är fullt med tomma platser på lärarutbildningens fakultet
Där är samma tjafs som alltid, men i ny kostym
Där finns otaliga TV-stationer men inget att se
Där är avbrutna meningar och samma snedfokuseringar
Där är vår beryktade frihet som det sägs om och om igen
Där är vinden genom träden, där är regnet med ren frisk luft
Där är solen och månen och ljuset
Där är alla oskrivna sånger på väg att bli till
2-0 borta mot Liverpool... Ett resultat som väcker fantastiska minnen till liv!
Det fanns en tid när dagsformen för Arsenal (och på sommarhalvåret: Djurgården förstås!)
var klart besläktad med mitt välbestånd... Trots att jag tidigt insåg att fotbollsresultat är en bräcklig grund att bygga ett välmående på, så påverkade det varenda spröt i kroppen.
Med åren har detta dämpats något. Jag kan fortfarande minnas målskyttar från matcher på 70-talet men glömma aktuella och några år gamla resultat. Men en del förblir monument i mitt minne. Charlie George segerskott i FA-Cupen 1971 mot Liverpool och Mike Thomas avgörande snubbelmål mot Liverpool 1989. Tyvärr minns jag också en del smärre katastrofer, men det skriver jag inget om nu...
Nu faller jag inte lika djupt vid besvikelser och kanske jag inte sprudlar lika briljant vid vardagliga segrar. Mer mogen? Eller har jag blivit avtrubbad? Eller kanske bara luttrad?
Den som inte förstår borde titta på filmen "Fever Pitch" med Colin Firth som besatt fotbolls-supporter. Förstår du inte efter det, då finns det inget att göra... Men ingen kan förklara bättre. Tankarna från första klippet är talande. Och slutet med Van Morrisons "Bright Side of the Road" är så upplyftande och sprängfyllt av glädje.
Undrar om man får vänta "18 fucking years" även denna gång...
Nu på kvällen och tidiga natten har jag varit på Shrewsbury Folk Festival... framför datorn! Det streamas nämligen därifrån.
Kate Rusby gjorde första framträdandet efter födandet av hennes andra dotter. Lika smakfullt som alltid, med suverän sång och mycket prat mellan låtarna. För att fira 20 år som artist kommer snart en skiva med nytolkningar av 20 låtar, många med gästartister, och vi fick höra en rad finstämda sånger på ren Yorkshire-dialekt.
Sen avslutade Show of Hands med ett framträdande som imponerade stort. Jag höll på att applådera flera gånger och när Steve Knightley och Phil Beer kramade om varann efteråt blev det verkligen känslosamt. Show of Hands har nu också med Miranda Sykes på kontrabas och sång. Steve Knightley sjunger, spelar gitarr och skriver de flesta sångerna. Phil Beer kramar undersköna ljud ut ur alla möjliga och omöjliga sträng-instrument, som en slags brittisk motsvarighet till David Lindley. I kväll hade de några gästartister och även en stråksektion.
Och sina tre utsökta röster i harmonisk sång.
De gjorde otroliga versioner av bland annat "Cruel River" och "Exile (No Going Home)" och när de avslutade med "Cousin Jack" och "Santiago" kom jag i fullständig extas! Nu går jag lycklig till sängs, alla problem och orosmoment är som bortblåsta.
En duo-version av "Exile" från 2011:
I morgon kväll återvänder jag till Shrewsbury. Plainsong med Iain Matthews och Andy Roberts gör en konsert på sin avskedsturné och sen avslutar självaste Richard Thompson.
Ta dig till Shrewsbury du med: Shrewsbury Folk Festival - där finns länk till den steamade konserten.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
