Le Vent Du Nord, Biografbarens Källare, Nyfors, Eskilstuna 2025-04-25
Fem mycket duktiga musiker från Quebec turnerar just nu i Sverige och igår var det dags för ett framträdande i Biografbarens Källare, inför en fullsatt liten lokal, där närheten mellan musiker och publik blev alldeles uppenbar. Le Vent du Nord spelade mestadels vad jag brukar kalla för "irländsk folkmusik", men jag antar att det också kunde kallas för "kanadensisk" folkmusik. Hur som helst, fort gick det, tonerna jagade varandra och glädjen både bland publik och musiker gick inte att tveka på. Réjean Brunet, som trakterade bl.a. bas och något slags dragspel, såg emellanåt så lycklig ut, som om han just upptäckt musiken och spelade den för första gången.
Hans bror André Brunet lirade fiol och kunde inte sitta still utan for omkrng på sin stol. Han visade också sin glädje ofta och tydligt. Nicolas Boulerice spelade klaviaturer och en del annat, samt sjöng några låtar.
Olivier Demers drog också bllckarna till sig med sitt expressiva spel på fiol och mandolin. Han stod också för ett effektivt rytm-spel via sina skor mot ett slags platta på golvet. Tala om att ha starka magmuskler!
André Gagné är tämligen ny i gruppen och hans spel på gitarr imponerade och han har också en framträdande roll när det gäller det vokala. Hans röst var väldigt passande för musiken och han sjöng både ofta och mycket tilltalande.
I övrigt så bjöds det på mycket härlig stämsång där alla fem tydligt och övertygande tog i allt vad de kunde. Sångpartierna satt verkligen exakt som de skulle.
En sak till som övertygade var de snitsiga, väl inövade slutet på låtarna, likaså vid de fyndiga övergångarna mellan de olika låtarna. Man kan säga att de satt exakt så som de skulle och pubilkens bifall gick det inte att ta miste på. En glad och fartfylld kväll, där glädjen kändes självklar och delades mellan publik och musiker.
Foto: Tom Arvidsson och Bosse Lundkvist.
För er som missade denna höjdarkväll så kan ni kanske förstå vad ni missade om ni tttar på denna fina inspelning från Shrewsbury Folk Festival 2024:
Det har gått evigheter sedan Eric Andersen, mannen som skrev "Thirsty Boots", gav ut en skiva med enbart nytt material. Han har under tiden gett ut många skivor, men då ofta med olika projekt med tolkningar eller tonsättningar, samlingar av olika slag och flera live-skivor. Men nu har äntligen "Dance of Love and Death" kommit och den innehåller 17 nya sånger. I ärlighetens namn har några av sångerna redan funnits med på några liveutgåvor, men i stort är det Erics första skiva med eget material sedan början av 2000-talet.
Och som den imponerar...! Det är nästan otroligt vilken klass skivan håller.
Andersen har hunnit bli 82 år och det hörs att han tappat en del av djupet och värmen i rösten, men det är ändå marginellt, han låter fortfarande otroligt bra och verkar vital på alla sätt.
Eric har ju skrivit ofantligt många låtar om kärlek och han ligger bakom flera av de allra finaste sångerna jag vet om kärlek. Visst är han romantisk och visst drömmer han, men det är som om alla uppkommande problem med tiden blir ytterligare en dimension...
Därför blir jag lite chockad när jag upptäcker att här finns det ovanligt mycket bitterhet och mängder av anklagelser och förtvivlat hat. Det konstiga är att det tog så lång tid för mig att upptäcka det. Erics röst och sensuella låtar hade redan vaggat in mig i ett harmoniskt hörn.
Det är först i 12:e sången, "At the End of The Day", som vi får en positiv sång, åtminstone någorlunda positiv. Michele Gazich, som förut spelat med bl.a. Mark Olson, bidrar med absolut fantastisk violin. Erics fru, Inge Andersen, sjunger duett väldigt fint. Även nästa sång och ett par till gör att det blir en positiv stämning trots allt.
I "Cross of Gold" blir det mörkt igen och Eric berör om närheten mellan "kärlek" och "hat" och vi får höra att det är inget annat än ren "tortyr". Visst är det mörkt, men det berör och det blir ytterst påtagligt starka känslor som du inte kommer undan. Efter en glad låt, "Singin' Man", får vi "Sinking Deeper Into You", en faktiskt riktigt kärleksfull sång. Vilken känsla! Vilken dramatik!
Som avslutning bjuder Eric på en lång blues, "Broken Bone Blues", som känns lite malplacerad, men är så dräpande förtvivlad att jag fullständigt smälter och direkt blir förälskad i den.
Det förefaller säkert motsägelsefullt, men det här är en otroligt stark skiva som berör ända ut i tånaglarna.
Plötsligt ändras spelreglerna
Börsmäklare springer i vrålfart
Här ska omfördelas…!
Här ska säljas…!
Och här ska köpas…!
På bråkdelen av en sekund så kan de fördubbla förmögenheten
De kan också förlora,
men det går ju alltid att starta om spelet med lånat kapital
Nytt försök, nya möjligheter till vinst…!
Alla vi andra sitter i vår lilla vrå
Kan bara se på när den lilla rika bråkdelen leker med sina pengar,
som ett slags ”Tjuv och Polis” där polisen alltid segrar
De leker inte bara med sina egna pengar,
De skövlar ursinningslöst allt utmed sin framfart
Undanröjer alla som råkar stå i vägen
Risker blir chanser i deras penningbesatta ögon
De spelar bara på…!
Än sen då?
Jo, det är ju bara det att deras ivriga spelande,
deras lek styr även alla andras liv
Den styr om vi har råd med hyran
om vi känner trygghet där vi bor
och om det finns mat att köpa
De styr vår tillvaro in i minsta detalj
Vi kan inte se dem…!
vi vet inte ens vilka de är…!
Och vi har inte valt dem…!
Det sägs ofta att detta är det enda sättet att med framgång styra världen
De som har allt bestämmer och övervakar spelreglerna
utan efterrtanke, utan överblick och
utan ansvar…!
Det sägs också att allt blir bättre för alla ju fler som deltar i spelandet,
ju fler som leker med våra liv, leker med den här planetens framtid
Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå hur de tänker…
Jag begriper inte hur deras penning-gud ska lösa några problem
Thea Gilmore gav för 22 år sen ut en skiva, "Loft Music", med enbart covers. Hon tolkade där bland annat Neil Young, Van Morrison och Phil Ochs. En avskalad version av John Fogertys "Bad Moon Rising" stack ut och visade vilken kapacitet denna begåvade tjej har för att tolka favoriter helt annorlunda.
När hon nu spelat in en ny cover-platta utvecklar hon den förmågan till fullo och kompet består ofta av bara ett piano eller en akustisk gitarr. Med sin känsliga röst fyller hon ut soundet och når låtarnas absoluta kärna. Det är inget annat än stor konst.
Hon gjorde även en TV-show för "Under The Apple tree" 2014 och gav nya dimensioner till Guns´n´Roses gamla "Sweet Child of Mine". Den finns även med här i en helt nyinspelad version.
Av skivans 11 sånger är det många som är okända för mig, men jag förstår att det är "klassiska vänner" som betytt mycket för Thea. Det finns en uppenbar värme och mycket kärlek i hennes tolkningar och den här skivan är ett levande bevis för att en bra sång kan skalas av så att bara den centrala nerven återstår.
Lyssna på hennes tolkning av REM:s "Everybody Hurts" och jag är säker på att du förstår vad jag menar.
Detta är en fantastisk skiva av en fantastisk sångerska.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
Jag har ännu en gång tittat på filmen "Sandy Denny- A review", vilket närmast är att betrakta som en genomgång av de skivor hon gav ut under sin livstid. men man kommer givetvis in på det speciella, det magiska och den obeskrivliga känsla som alltid omgav atmosfären då Sandy sjöng.
Jag tror ibland att jag kan förklara varför jag sätter henne skyhögt över alla andra sångerskor. Inte för att klanka ner på alla de fantastiska sångerskor det finns, utan mer för att Sandy var så mycket mer. Det var som om varje ton var en melodi, varenda fras skulle kännas i ryggmärgen och det blev så genomträngande starkt att det fsktiskt ibland är smärtsamt att höra henne...
Lyssna här på inspelningen på BBC av "Solo" med Hughie Burns på sprängande gitarrsolo. När Sandy sjöng så otroligt gripande smittade det ofta av sig.
Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna beskriva det speciella med Sandy. Kanske Linda Thompsons beskrivning är den som kommer närmast: "When Sandy sang you had to hold on to the furniture".
Det är kraft och sprödhet blandat, det är känsla i kubik, det är ömhet och frustration, ännu mer känsla. sensibilitet. Det är lyhördhet för vad sången vill förmedla, det är glädjen att leva och en förbannelse att det ändå ibland gör så djävla ont att finnas till.
Eller med Sandys egna ord:
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny
I snart 43 år har jag lyssnat på Chister Jonasson. Numera Christer Jonasson Tolv. Har lyssnat och fascinerats av hur han med små medel kan skapa melodier som griper tag i dig. Texter om vanliga människor som lever här och nu. Små fraser som beskriver människors kamp om både det vardagliga och det viktiga i tillvaron. Om vad som håller oss ígång. Om det stora och det lilla. Hur det lilla blir det stora. Han berör mig. Hans låtar träffar mig där det känns.
Hans förra EP från 2019 skrev jag så här om: Den har spelats gång på gång under snart ett års tid och jag hittar fortfarande nya finurliga gitarrpartier och fyndiga textrader. Fyra sånger som alla har sin egen charm, sin närvarande känsla och sina angelägna iakttagelser. Det är ju bara en EP och knappt 20 minuter med musik, men det kunde knappast vara mer innehållsrika minuter.
Allt detta skulle kunna sägas även om den nya EP:n, som spelades in i slutet av förra året, som vanligt i skymundan från de stora musik-skriverierna.
Här kan du se det hela i rörliga bilder:
Det finns äldre inspelningar av alla de fyta sångerna, men här görs de solo i en tagning och de blir så påträngande och nakna att intensiteten kan kännas i varje ton... Du kan känna hur ensamheten i "Othem" omfamnar dig och hur frustrationen i "Tomma Händer" greppar dig lika starkt.
Ärligt talat så är bildkvaliteten gräslig, men det är så stort intresse att jag lägger ut dem ändå...
"Här och Nu" med Basse Wickman och Entourage är från Medley i Malmö i torsdags. Lena Rif är vid mikrofonen och hon gör verkligen en undarbar insats. Örjan Hill spelar melodin tjusigt på sin keyboard och hela bandet är riktigt "tight".
Jag har alltid älskat den här låten och de gör den verkligen rättvisa. Ljudet är bra, men ljuset är för skarpt, men jag klippte i all hast ihop en video ändå och stoppade in lite bilder. Nu har redan hela 614 personer sett klippet på Facebook, så då måste det väl vara rätt beslut.
"Vilse i en vilsen värld": Här är bilden som den blev, inte mycket att se på... Men det är en fin version av låten, så jag släppte ut den med på www.
Basse Wickman med Entourage - Medley, Malmö, 6 mars 2025
Det är nästan 28 år sedan jag tog mig ner till Malmö för att gå på konsert. Då var det Jackson Browne och David Lindley, en av de absolut bästa konserter jag varit på. I torsdags var det dags igen. Denna gång för att höra Basse Wickman och gruppen Entourage framföra några av Basses bästa låtar. Det blev en riktig höjdarkväll och en konsert som jag kommer att minnas länge och väl.
Till skillnad från konserten i Örebro i slutet på november så var nu hela gruppen Entourage med och spelade. Sångerskan Lena Rif, som var sjuk i Örebro, bidrog hela tiden med sin stämsång och hon fick även framföra tre låtar på egen hand. Det gjorde hon helt förträffligt, och hennes sång gjorde så att Magnus Lindbergs "När Sekunderna Försvinner" blev en av kvällens finaste stunder.
En annan skillnad var att den här konserten mixades av Medleys mixare och det blev en perfekt mix med en väl avvägd ljudbild. Därför kunde gitarristen Jake Svensson koncentrera sig på sitt expressiva gitarrspel med flera fina solon.
Kvällens allra starkaste ögonblick var nog "Flammande Vind", en av de bästa låtar som gjorts i detta land. I den här rockiga versionen blir den helt oemotståndlig. Här får Håkan Tollessons bas och Mattias Engström bakom trummorna verkligen igång ett verkligt tryck. Örjan Hill på klaviaturer fyller smakfullt ut ljudbilden.
Basse själv verkade trivas och sjöng lika bra som vanligt. Om man nu kan säga "som vanligt" efter tre konserter på 10 år... Hoppas verkligen att detta bara var början på Basses samarbete med Entourage, de passar verkligen varandra extremt bra.
Så mycket ny bra musik jag vill skriva om.... Så många andra projekt... Men när jag då hittar Warren Haynes riva av en så här härlig blues, med kraftfull feeling och tjurigt driv, då är det bara att låta livet ta mig dit det vill...
Med ett sådant klös i rösten och så flinka fingrar kan inget bli fel...
Tre röster skapar atmosfär och harmoni och det är väldigt behagligt att lyssna. Ändå så är det en kompakt ljudmassa som läggs ut, men rösterna framträder likväl.
Jag kommer osökt att tänka på gruppen "America" och när jag sedan läser att två av sångarna faktiskt har lirat med Dan Peek, tidig medlem i America, så kan jag inte låta bli att dra på munnen.
Brian Gentry, Ken Marvin och Paul Eckberg har verligen röster som man lägger märke till. Tillsammans med ljudmattan av olika instrument så låter det som om Beatles- (och America-) producenten George Martin stod i farstun.
Om man hyllar Ronnie Lane och skriver en sång till honom då får man respekt av mig... Ronnie är alldeles för bortglömd nu för tiden och all heder till gruppen Born 53 för sitt initiativ att ändra på den saken.
Born 53 har faktiskt gjort flera skivor innan den här, bland annat en med Dylan-tolkningar, men man kan ju inte ha koll på allting.
Anders Lindh sjunger, spelar gitarr och har skrivit de flesta av låtarna. Hans Birkholz spelar gitarr och en massa olika stränginstrument och bidrar även med några låtar. Åsa Källén-Lindh sjunger också ibland. Bakom trummorna sitter Alar Suurna, som också producerat förtjänstfullt. Det är mer än 40 år sen han var med i Eskilstuna Musikforum och mixade konserter, numera så gör han ju det åt betydligt mer kända artister.
Hur som helst så har Born 53 gjort en ambitiös skiva och det känns intressant. De kommer inte upp i den spelglädje Ronnie Lane nästan alltid gjorde, men i sina bästa stunder märks det att de har roligt.
De har lagt ner en hel del jobb på texterna och arrangemangen är varierade. Bäst tycker jag om "Saved My Life" och "Trying to Look Good (on a Sunday Morning)" (Fyndig titel...!) med sitt "Not Fade Away"-liknande riff.
Ibland tycker jag det är löjligt med alla dessa dagar för nästan vad som helst. Jag tycker det är viktigare att framföra sin kärlek så ofta som det är möjligt. Eller att göra det så extra stiligt att alla andra bleknar i jämförelse, som när Steve Earle sjunger sin "Valentine's Day":
Så till alla hjärtan där ute
De jag berört, de jag svikit, de jag ej förstod
Till alla som envist väljer att spendera tid med mig
Men även till er som är utan ni som gett upp gång efter gång
Till er som fortfarande hänger ihop Den vinstlott ni drog och som inte svikit er...
Karin Kardia med band och kör, Stenkvista Kyrka 2025-02-01
Ni vet troligen att jag vid flera tillfällen lovordat Karin Kardia efter att ha sett några mycket fina konserter med henne, både solo och med band. Karin har sedan dess jobbat vidare med bl.a. den nya singeln "I´ll Give Up", som nyligen släpptes.
Denna gång rör det sig om en riktig, fabrikspressad CD med tryckt fodral och därtill inplastad, så det visar ju en tydlig ambition. Den nya singeln är mycket genomarbetad och innehåller många olika nyanser, något som gäller hennes låtskrivande och inspelningar över huvud taget. Jag hoppas dock att det där med "att ge upp" är mer en känsloyttring över hur jobbigt det kan vara att ta sig fram på den musikaliska stigen. Hon förklarade att det mer handlar om att ge upp det där som vi ändå inte kan påverka.
Åter till konserten i kyrkan: Som sagt, hon fyllde hela kyrkan och jag tror de allra flesta gick därifrån mycket nöjda. Det blev även ett litet tårtkalas med mingel efteråt. Utmärkande för Karins musik är just, förutom dessa nyanser och de varierade arrangemangen, de ofta självupplevda och eftertänksamma texterna. Både musik och text, samt framförandet, känns allltid så hjärtligt, ärligt och utlämnande. Att texterna ibland är lite tunga vägs direkt upp av Karins uppenbara glädje att stå på scenen.
Förutom sina egna sånger, där "Best I Can Be" minsann hade fått några rader på svenska, så fick vi höra covers av bl.a. Stevie Nicks, Vonda Shepard och Joan Baez. Der verkade dock till min förvåning att många i publiken inte kände till dem, underligt...!
Kyrkor kan vara en otroligt fin miljö att framföra musik i, med enorma ekon och en glasklar briljans. Men, det kan också vara svårt att få elförstärkta instrument, och framför allt slagverk och bas, att inte bli "bumpiga".
Musikerna Magnus Hällström (bas och elgitarr), Irina Röjås (slagverk och sång) samt Karina Larsson, som ledde kören och spelade lite piano, var alla lyhörda och snyggt lite återhållsamma för att låta Karins styrkor få stå i rampljuset.
Min enda invändning är att ljudet längre bak i kyrkan blev aningen "bumpigt" och att det blev lite svårt att urskilja alla nyanser som ju är en av Karins musiks allra största förtjänster. Även texterna kom lite i skymundan.
Men det finns ju andra fördelar med att framföra musik i kyrkan, det blir ju så stämningsfullt och så harmoniskt... Kanske man kan säga "storslaget", utan att bli "pampigt" eller "uppblåst"...
Jag ser definitivt fram emot nästa konsert och det utlovade albumet...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
