Det har gått evigheter sedan Eric Andersen, mannen som skrev "Thirsty Boots", gav ut en skiva med enbart nytt material. Han har under tiden gett ut många skivor, men då ofta med olika projekt med tolkningar eller tonsättningar, samlingar av olika slag och flera live-skivor. Men nu har äntligen "Dance of Love and Death" kommit och den innehåller 17 nya sånger. I ärlighetens namn har några av sångerna redan funnits med på några liveutgåvor, men i stort är det Erics första skiva med eget material sedan början av 2000-talet.
Och som den imponerar...! Det är nästan otroligt vilken klass skivan håller.
Andersen har hunnit bli 82 år och det hörs att han tappat en del av djupet och värmen i rösten, men det är ändå marginellt, han låter fortfarande otroligt bra och verkar vital på alla sätt.
Eric har ju skrivit ofantligt många låtar om kärlek och han ligger bakom flera av de allra finaste sångerna jag vet om kärlek. Visst är han romantisk och visst drömmer han, men det är som om alla uppkommande problem med tiden blir ytterligare en dimension...
Därför blir jag lite chockad när jag upptäcker att här finns det ovanligt mycket bitterhet och mängder av anklagelser och förtvivlat hat. Det konstiga är att det tog så lång tid för mig att upptäcka det. Erics röst och sensuella låtar hade redan vaggat in mig i ett harmoniskt hörn.
Det är först i 12:e sången, "At the End of The Day", som vi får en positiv sång, åtminstone någorlunda positiv. Michele Gazich, som förut spelat med bl.a. Mark Olson, bidrar med absolut fantastisk violin. Erics fru, Inge Andersen, sjunger duett väldigt fint. Även nästa sång och ett par till gör att det blir en positiv stämning trots allt.
I "Cross of Gold" blir det mörkt igen och Eric berör om närheten mellan "kärlek" och "hat" och
vi får höra att det är inget annat än ren "tortyr". Visst är det mörkt, men det berör och det blir ytterst påtagligt starka känslor som du inte kommer undan. Efter en glad låt, "Singin' Man", får vi "Sinking Deeper Into You", en faktiskt riktigt kärleksfull sång. Vilken känsla! Vilken dramatik!
Som avslutning bjuder Eric på en lång blues, "Broken Bone Blues", som känns lite malplacerad, men är så dräpande förtvivlad att jag fullständigt smälter och direkt blir förälskad i den.
Det förefaller säkert motsägelsefullt, men det här är en otroligt stark skiva som berör ända ut i tånaglarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar