Jag har ännu en gång tittat på filmen "Sandy Denny- A review", vilket närmast är att betrakta som en genomgång av de skivor hon gav ut under sin livstid. men man kommer givetvis in på det speciella, det magiska och den obeskrivliga känsla som alltid omgav atmosfären då Sandy sjöng.
Jag tror ibland att jag kan förklara varför jag sätter henne skyhögt över alla andra sångerskor. Inte för att klanka ner på alla de fantastiska sångerskor det finns, utan mer för att Sandy var så mycket mer. Det var som om varje ton var en melodi, varenda fras skulle kännas i ryggmärgen och det blev så genomträngande starkt att det fsktiskt ibland är smärtsamt att höra henne...
Lyssna här på inspelningen på BBC av "Solo" med Hughie Burns på sprängande gitarrsolo. När Sandy sjöng så otroligt gripande smittade det ofta av sig.
Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna beskriva det speciella med Sandy. Kanske Linda Thompsons beskrivning är den som kommer närmast: "When Sandy sang you had to hold on to the furniture".
Det är kraft och sprödhet blandat, det är känsla i kubik, det är ömhet och frustration, ännu mer känsla. sensibilitet. Det är lyhördhet för vad sången vill förmedla, det är glädjen att leva och en förbannelse att det ändå ibland gör så djävla ont att finnas till.
Eller med Sandys egna ord:
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar