I snart 43 år har jag lyssnat på Chister Jonasson. Numera Christer Jonasson Tolv. Har lyssnat och fascinerats av hur han med små medel kan skapa melodier som griper tag i dig. Texter om vanliga människor som lever här och nu. Små fraser som beskriver människors kamp om både det vardagliga och det viktiga i tillvaron. Om vad som håller oss ígång. Om det stora och det lilla. Hur det lilla blir det stora. Han berör mig. Hans låtar träffar mig där det känns.
Hans förra EP från 2019 skrev jag så här om: Den har spelats gång på gång under snart ett års tid och jag hittar fortfarande nya finurliga gitarrpartier och fyndiga textrader. Fyra sånger som alla har sin egen charm, sin närvarande känsla och sina angelägna iakttagelser. Det är ju bara en EP och knappt 20 minuter med musik, men det kunde knappast vara mer innehållsrika minuter.
Allt detta skulle kunna sägas även om den nya EP:n, som spelades in i slutet av förra året, som vanligt i skymundan från de stora musik-skriverierna.
Här kan du se det hela i rörliga bilder:
Det finns äldre inspelningar av alla de fyta sångerna, men här görs de solo i en tagning och
de blir så påträngande och nakna att intensiteten kan kännas i varje ton... Du kan känna hur ensamheten i "Othem" omfamnar dig och hur frustrationen i "Tomma Händer" greppar dig
lika starkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar