För 35 år sen så fanns en engelsk grupp som kallade sig 'Ruby Blue'. Deras andra skiva, "Down From Above', spelade jag flitigt. De hade en sångerska, Rebecca Pidgeon, vars klara röst gav en ton av folkmusik och en annan ton av pop-musik. Jag minns att jag satt och tittade på bilder av Rebecca och tyckte att hon var så otroligt snygg.
Rebecca lämnade snart bandet och flyttade till USA, där hon faktiskt är född 1965 av engelska föräldrar. Hon startade en film-karriär och har medverkat i fler än 20 filmer och minst tio TV-produktioner. Parallellt har hon fortsatt med sin musik och gett ut 11 solo-skivor. De första var ganska folkliga. "The Raven" från 1994 är fortfarande väldigt bra.
Sen samarbetade hon med Larry Klein, som var Joni Mitchells dåvarande man och bassist. Hennes senare utgivning har dock varit mer pop-orienterad och inte riktigt "my bag"...
Men så råkade jag se det här klippet med "Wild Horses"... Hon sjunger ännu bättre nu och för att i höst fylla 59 ser hon fortfarande väldigt bra ut.
Välkommen tillbaka i mitt liv, Rebecca Pidgeon...!
Jag äger 2240 kvadratmeter av den här jorden... Egentligen ett oförsvarbart faktum som ibland känns helt sjukt. Men jag vet ändå att jag tar ansvar för varenda liten bit av denna yta.
Den "heliga" äganderätten får man nämligen absolut inte ifrågasätta. Jag säger inte att den ska skrotas, men jag är övertygad om att det inte är så lyckat med den "frihet under ansvar" som många skogsägare brukar hävda är så fantastisk. Jag vill rentav påstå att den är förkastlig och måste styras om via nya reformer.
Om vi fortsätter som nu finns snart ingen riktig skog kvar och kommande generationer kommer inte ha något rekreationsställe där de kan finna lugn och ro. De kommer inte heller att få någon avkastning av döende artfattiga skogsplantager. När inte ens kapitalet reagerar när vi håller på att utrota vår främsta naturtillgång, då är det allvarligt värre...!
Det finns skogsägare som tar sitt ansvar och all heder åt dem, men de är alldeles för få och de har ofta mindre omfattande arealer.
Varför får man göra näst intill vad som helst med den skog man äger...? Så är det inte i övriga samhället...! Äger jag en bil får jag bara köra den om jag har körkort, om bilen är godkänd vid besiktningen och om jag följer de trafikregler som finns. Äger jag ett företag som importerar vin får jag inte sälja det var som helst och inte annonsera utan varningstext. Äger jag ett hus får jag inte bygga ut det hur jag vill och inte ens färga det i de kulörer jag önskar. Exemplen kunde göras betydligt fler... Men äger jag en skog är det i nästan alla fall bara att anmäla och sen göra precis vad de tjänar mest på.
Läs skogsekologen Jon Anderssons inlägg om vi verkligen ska låta 2,9 % av befolkningen ha rätt att närmast helt fritt, negativt påverka klimat, vatten och biologisk mångfald på ett sätt som drabbar oss alla... Eller ska vi andra ha mer att säga till om...?
Undrar du vad Jackson Browne gör när han vaknar på morgonen? Hur hans uppväxt var? Eller hans tankar om religion...?
Det, och mycket annat, får du svar på om du läser (eller till viss del lyssnar på) denna sällsynt intressanta intervju med flera ovanliga frågeställningar:
Ännu en gitarrhjälte har gått bort. Dickey Betts, under mängder av år gitarrist och med sitt oförglömliga gitarr-spel en av de dominerande i Allman Brothers Band. Richard "Dickey" Betts gick bort för några dagar sedan, 80 år gammal.
En gång i tiden lyssnade jag en hel del på sydstatsrock och Allman Brothers Band var en av de gruopper jag helst valde. Andra var Outlaws, Cowboy, Grinderswitch, Henry Paul Band... Även grupper som Kingfish, Amazing Rhythm Aces, Ozark Mountain Daredevils och Doobie Brothers kanske kan räknas dit, åtminstone när det gäller det luftiga soundet.
En del grupper hade som Allmans två trummisar och två gitarrister som duellerade mot varann. Dickey Betts kunde rulla upp gitarrsolon och skrev härliga hits som "Ramblin' Man" och "Just Another Love Song". Men allra främst låg han bakom den instrumentala "Jessica". En klassiker av sällan skådat mått.
Det finns en fräsch och luftig stämning i "Jessica". Förutom trummor och gitarrer bidrog Chuck Leavell med piano-klinkande som aldrig blev tråkigt.
Det finns fler utsökta instrumentala alster från den tiden: "In Memory of Elizabeth Reed" 1970 och "High Falls 1975.
Dickey Betts lämnade Allman Brothers Band för flera år sedan, mycket pga sitt alkohol-beroende. Han hade sedan sitt eget band "Great Southern" under många år.
En av Dickey Betts kompositioner jag gillade starkt var "Just Another Love Song", en sorglig sång om den hopplösa kärleken. Och som vanligt puttrade hans elgitarr ut delikata slingor som rullade ut sig och allt bara flöt fram så läckert.
Just another love song I'm singing
And you know people sing them all of the time
Just another lonesome guitar ringing
The only difference is this one is mine
- Dickey Betts
På sin första solo-skiva, "Highway Call" 1974, visade Betts att han även behärskade att spela bluegrass, men det lät ändå som Dickey Betts och det var ju aldrig tråkigt.
Dickeys son Duane Betts, döpt efter legenden Duane Allman, spelar också gitarr och liknar verkligen sin pappa och låter även som honom när han sjunger. Duane Betts har även spelat med gruppen Dawes ett tag. Men mest krut lägger han på gruppen Allman/Betts Band, som även består av Gregg Allmans son Devon Allman. Här gör de Allman Brothers hit "Blue Sky":
Tack för allt fint gitarrspel, Dickey Betts. Vila i frid.
En av mina favorit-trummisar dog 29 mars, 76 år gammal. Gerry Conway var ovanligt lyhörd och kunde bidra med känslosamt trum-spel som ytterst få kan. Lyssna på Fotheringays "The Sea" och du förstår vad jag menar. Vad hade denna fantastiska sång varit utan de inrullande vågorna på cymbalerna som Conway bidrog med...?
Gerry Conway var med i Fairport Convention i 24 års tid från 1998 och framåt. Han spelade också med bl.a. Cat Stevens, Ian Matthews, Jethro Tull, Steeleye Span, Pentangle, Al Stewart, Hudson-Ford, Richard Thompson samt Kate & Anna McGarrigle.
Han var, tillsammans med Alun Davies, en av grundpelarna i Cat Stevens band under de mest framgångsrika och inspirerade åren.
Vad hade "Can't Keep It In" varit utan Conways snitsiga spel...?
Men han kunde också driva fram en grupp som ett ånglok. Lyssna på "Reno Nevada" från Ian Matthews fantastiska album "If You Saw' Thro' My Eyes". Tala om "driv"...!
Gerry Conway var också mannen bakom den beryktade och ovanliga flexi-singel "Let There Be Drums", som följde med de första upplagorna av The Bunch album "Rock On".
The Bunch...? Jo, det var Fairport Convention med vänner som hade lust att göra ett rock-album med gamla hits.
Conway var gift med Jacqui McShee, sångerskan i Pentangle.
En trumspelande gentleman har lämnat jordelivet och kommer att bli saknad för sitt lugn som person och sitt inflytelserika spel. Vila i frid...!
Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2024-04-13
Tredje hemma-konserten med Karin Kardia på bara några månader och jag blir mer och mer övertygad om de kvaliteter den här tjejen besitter. Hon snickrar ihop fina melodier med stor variation. Hon knåpar ihop texter som rymmer flera dimensioner. Hon spelar riktigt effektiv gitarr. Hon sjunger makalöst bra. Hon har en röst som känns stark både vid högre och lägre volym. Hon har intensiteten. Hon har närvaron. Hon har känslan. Hon har glädjen. Hon har utstrålningen. Om det finns någon rättvisa har hon snart också publiken...!
Det kännas nästan fånigt att lyfta fran några enstaka melodier, men "Who Am I?" och "Bring You Angels" är underbart fina. Nya bluesnumret "I think I´ve got the Blues" sitter exakt rätt. Singeln "Wake Up" släpps i morgon och kan kanske nå nya lyssnare med sitt lite snabbare arrangemang.
När Karin nästa gång anordnar en hemma-konsert kan vi förhoppningsvis vara utomhus vid hennes nybyggda utomus-scen.
Kate McDonnell är en ny bekantskap för mig, men det visar sig att hon mellan 1994 och 2005 gav ut fyra album och spelade mycket på folkfestivaler hemma i staterna och turnerade flera gånger i Europa. Efter det tog hon en paus och pluggade till terapeut för barn.
"Ballad of A Bad Girl" spelades in 2021 och det märks tydligt att Kate vid fyra års ålder hörde Joan Baez och plockade upp sin mammas gitarr och började spela. Gitarren råkade hamna upp och ner och det sättet att hålla gitarren har hon behållit genom åren.
Visst låter hon en hel del som Joan Baez och dennes intresse för personlig utveckling och kamp för ett bättre samhälle verkar också ha smittat av sig på Kate.
Det är en stark och varierad samling sånger Kate fått fram tillsammans med sin kompositör-kompis Anne Lindley. Men allra starkast är två covers: John Fogerty's "Long As I Can See The Light" och Richard Thompson's "Dimming of the Day".
Man kan undra om världen behöver fler versioner av sådana klassiker, men Kate McDonnelöl gör båda med sådan inlevelse och känsla att svaret tveklöst blir att de känns så starka och mer än önskvärda.
Jag vet inte mycket om Down Like Silver, men jag har lyssnat konstant i två månader och de ockuperar min CD-spelare...
Det jag vet är att de består av Caitlin Canty och Peter Bradley Adams, samt att de båda har gjort några skivor på egen hand. Det verkar som att de då och då gör musik tillsammans, men hitills har det bara kommit ut en 6-spårs EP och fyra singlar på 13 år... De har under samma tid givit ut betydligt fler som solo-artister.
Men... Det är bra....! Det är sparsmakat, lågmält och intensivt, sensuellt och ödsligt. Jag blir helt salig och lyssnar, lyssnar igen... Oerhört fascinerande...!
Caitlin och Peter har två röster som är som stöpta för varann. Jag slutar med det som jag håller på med och bara lyssnar. Mer finns inte att säga...
Marie Selander och Tuomo Haapala med gästerna Hiba Kalou och Elias Kelzi - Beckalin, Eskilstuna 2024-03-28
Tredje kvällen med Marie Selander och Tuomo Haapala och deras "Berättelseer"-serie. Den llla mysiga lokalen på Köpmangatan är välbesökt trots regn och påskens start. Marie och Tuomo inledde med fantasifulla klanger och skapelser. Det är så fräscht och jordnära. inte en ton som känns onödigt tillrättalagd, utan mer som en öronsköljning, kliniskt fri från allt kommersiellt dravel.
Efter pausen var det dags för två musiker från Syrien, sångerskan Hiba Kalou och gitarristen Elias Kelzi. De framförde med stor inlevelse några sånger från sitt hemland och även en stark version av "Gabriels sång" på svenska.
Att Hiba och Elias älskar att sjunga och spela lyste tydligt och klart. De blev också intervjuade och berättade om hur de kommit hit till Sverige, två av många livsöden med dramatiska händelser och uppslitande uppbrott i bagaget. Det kändes som att när man möts på det här sättet då blir det riktiga möten som skapar bättre förutsättningar att förstå varann när vi möts i vardagen.
Hoppas verkligen att det blir fler "Berättelser" i höst...!
Karin Kardia är verkligen produktiv just nu... Hennes senaste låt "Bring You Angels" är bland det finaste hon gjort.
Hennes sång är full av inlevelse och hon har verkligen en stark röst med stora resurser. Men det märkliga är att hon behåller intensiteten när hon går ner och blir tystare. Det är det svåraste, att inte tappa kraften då, och det är få förunnat.
Kompet är denna gång lite mer avskalat, men det låter verkligen mycket ändå. Hennes gitarr följer med intensiteten i sången och lägger sig runt rösten och tillsammans blir det så kraftfullt och övertygande.
Jag har nu lyssnat flera gånger varje dag i en vecka och "Bring You Angels" blir bara bättre och bättre. Under videon kan du läsa vad som inspirerade henne att skriva låten. Så fint skrivet att det också berör.
För en dryg vecka sen lanserade hon även sina nya hemsida: Karin Kardia.
Jag träffade bara Malin Berglund en enda gång, men det var ett speciellt möte: Hon höll på att springa omkull mig på Skebopuben och erbjöd en kram som kompensation. Och jag fick en kram som var något alldeles speciellt. Jag skrev om det på bloggen, se här: En enda kram...
Några dagar senare fick jag använda några av de bilder hon tog på konserten med Ice Quartet.
Vi började chatta lite på Facebook, delade tankar om musik, texter, bilder, livet. Det kändes fort som om jag känt henne länge. Snart så förstod jag att hon var sjuk och sedan gick det snabbt utför och plötsligt var hon borta.
Hon var nästan klar med sitt andra album och hon var mycket nöjd med vad hon och Anders Forsslund hade skapat tillsammans. Med Anders musik till hennes egna texter kände hon att det äntligen "satt" och hon förklarade gång på gång hur härligt det var att spela med honom.
Nu har Anders färdigställt skivan och den släpptes för några veckor sedan. Det känns nästan kusligt när hon i första låten, "Göra 'Allt", sjunger om allt hon vill göra och lägger till "Men jag vill aldrig dö". Hon förmedlar också starka känslor om t. ex. en ensam kväll i hemmet, om ett fingerat möte med en främling och hon beskriver hur hon kan finna ro i mörkret. Det är starkt, det berör och det är otroligt bra...!
Musiken är varierad och full av snitsiga arrangemang. Bland musikerna märks, förutom Anders Forsslund på bas och dragspel, bl.a. Martin Tallström på gitarr och Jonas Lindeborg på makalös trumpet. Men det är som sagt varierat och musiken lyfter fram Malins fina texter och det blir liksom lite mer än modern visa.
Jag hoppas verkligen att Malin postumt får uppmärksamhet för denna skiva. Den är otroligt bra och jag saknar hennes omtänksamma meddelanden med reflektioner om allt möjligt. Här får jag mer av dessa till härlig musik. Hon berörde som människa och hennes låtar fortsätter göra det nu...
FJK - Club FJK (Gustav Vasas församlingslokal), Stockholm, 2024-03-16
Efter mängder av årliga spelningar på Blidösund så började FJK för tre år sen att i stället ha sin årliga Stockholms-konsert på Gustav Vasas församlingslokal och i lördags så var det dags för tredje gången. De utlovade 37 gånger till, vi får väl se hur det går med det... Musikaliskt är "gubbarna" fortfarande lika förträffliga och de ser fräscha ut även i övrigt...
Bland kvällens avbsoluta höjdare var den nya ""Månen igen", som Christer och Annika Fehling skrivit tillsammans på Gotland. Även "Vägen Hem" och "Jag Undrar Vem Du Sover Hos I Natt" berörde långt inne, medan "Känn Dig Blåst" börjar bli en riktig publik-favorit och Anders satte för en gångs skull till och med texten, med alla de olika ordspråken.
Vi fick också höra två gamla covers från "Schlager och Hits"-programmen på radion från 1984: "From A Jack To A King" och "Blame it on the Bossa Nova". De svängde som tusan...!
Det är alltid lika roligt och trevligt att se grabbarna i FJK. Jag börjar undra om man kan skriva om dem varje gång, men det skulle ju kunna missuppfattas om jag inte gjorde det...
Så, varför inte...? Vi siktar väl på 37 år till...!
Det är åtskilliga gånger jag sett West of Eden uppträda och jag har recenserat flera av deras skivor och blivit imponerad av den höga kvaliteten på deras musik. Det är nästan som jag väntat på att de skulle göra ett nytt album som "bara" var bra, men de fortsätter att övertyga. De har ju inte gjort det lätt för sig med album om Taube och utvandringen till Amerika. Nu kommer ännu ett tema-album om kvinnorna som skulle bli Jack the Rippers offer i 1880-talets London. Resultatet är en av gruppens allra bästa skivor...!
Trots det dystra och vidriga helvete i historien som skildras så blir låtarna på "Whitechapel" glada och medryckande. Mycket tack vare att de berättar om dessa kvinnor som levande människor med drömmar om en bättre tillvaro. Det är imponerande och en anmärkningsvärd stryrka i den musik West of Eden skapar.
Annars är det som vanligt: Jenny Schaubs stämma firar stora triumfer till tongångar av irländsk musik, medryckande och varierat framfört, med en kristallklar produktion och en stor mängd glädje. Det hörs att de tycker om den musik de framför. Martin Schaub sjunger också riktigt bra och har en stark förmåga att komma på nya arrangemang. I övrigt så liras det så det är svårt att sitta still.
Det är bara att lyfta på den hatt jag inte har och konstatera att "Whitechapel" kommer jag att lyssna på många gånger. Avslutande "We Will Never Be Afraid Again" är bland de finaste sånger som gruppen gjort.
Thomas Blomgren - "Drömmen om Livet", Paraply Records 2024
Jag tror att det finns många personer som har en dröm om att skapa något speciellt, att sjunga och spela, att måla, att skriva... Men att drömmen ofta stannar kvar som dröm. Det är ofta ett stort projekt att dra igång och det är inte gratis. Jag visste inte att Thomas Blomgren, som jag träffat på åtskilliga konserter, bar på en sådan dröm. Nu har han äntligen förverkligat den och hans första egna skiva släpps på fredag.
Han har fått hjälp av en grupp vänner/musiker som verkligen tål att lyftas fram: Olivier Durand, eminent gitarrist i Elliott Murphy's band, spelar förutom gitarrer även andra stränginstrument och klaviaturer. Olivier har också hjälpt till som medproducent och har troligen även arrangerat en del.
Vidare är Elliott Murphy själv med och blåser ihärdigt munspel på "En sommarmorgon", en av mina favoriter på skivan. En annan sång, "Så Mycket Kvinna", förgylls av Basse Wickman's härliga stämma. Även Slowman (vilket gitarr-spel...!), Maj-Britt Niklasson and Kettil Medelius är med på ett hörn.
Thomas Blomgren har skrivit 10 låtar och jag imponeras av den jämna kvaliteten och en ganska stor variation. Visst är de flesta låtarna möjliga att sortera in under "Singer-Songwriter", men här finns också t.ex. ett par bluesiga nummer som bryter av på ett friskt sätt. En av dessa, "Motor På Vägen" känns viktig för att få flödet att fungera, om du förstår vad jag menar...
Thomas har också producerat, med viss hjälp av Olivier, och det är en riktigt snyggt jobb. Det låter både luftigt och fräscht.
Han har även en behaglig röst som funkar alldeles förträffligt och man lyssnar mer än gärna igen och igen. Som helhet ett debutalbum som jag blir glad av...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
