När Thea Gilmore är som bäst är hon nästan oslagbar: Hennes ack så känsliga röst, dramatiken i hennes framförande, ödsligheten i låtarnas stämning. När hon ibland krånglar till det, då är hon ändå värd respekt, men jag föredrar Thea i det mer avskalade formatet...
"The Counterweight" släpptes i juni, men första singeln "The War" kom redan i december 2016. En stor låt på alla sätt... För första gången skriver Thea mer om samhället runt omkring, om intryck och politik, om det som skrämmer henne. "Johnny's Gets A Gun" är en ryslig skildring av den utveckling vi inte vill ha mer av...
"Rise" är en av de mest hoppfulla låtar som gjorts på länge... "Here's To You" innan avslutande "The War" blir tillsammans ett mäktigt slut...
Så, som vanligt, det som är bäst är oslagbart bra, det andra inte alls dåligt, faktiskt ganska bra, men... Nån gång gör den här tjejen en helt oslagbar skiva...
Om jag har räknat rätt är det här Luka Blooms 16:e skiva, och då har jag inte räknat med samlingsplattor eller de första skivorna han gjorde under sitt riktiga namn Barry Moore.
Luka Bloom har länge varit en favorit hos mig. Det öppna gitarrspelet, den härliga rösten och alla dessa låtar som envist utstrålar något positivt...
Nya "Refuge" är lågmäld och småskalig, men utan att ge avkall på kvalitet eller känsla. I stort är det Luka ensam med gitarr, men det räcker långt...
Inledande "Water Is Life" är klass rakt igenom och därtill får vi en nyinspelning av "I Am Not At War With Anyone", kanske 2000-talets bästa fredslåt...
Ännu en stark utgåva från Trespass Music: Loretta Hagen's fjärde skiva "Lucky Stars" börjar med en jazzig ballad, fortsätter med den snabbare americana-inspirerade "Now That I'm Able" och därefter nio låtar till med imponerande bredd och uppriktig inspiration.
"This World Of Ours" kan mycket väl vara årets bästa låt, en varm vädjan om att vi ska ta hand om vår planet. "Believe" är en annan favorit med sitt fina budskap.
Loretta sjunger helgjutet med sin varma röst och kompet är tätt och rymmer både fina individuella prestationer och en helhet som ger låtarna ett gung och en tät känsla.
En ren fynd-skiva från början till slut...!
Note: There is a translation in the comment section.
Kacy & Clayton är två kanadensiska kusiner: Clayton Linthicum från Deep Dark Woods på gitarrer (och även lite paino och blockflöjt) och Kacy Anderson på sång, gitarr och fiol.
Detta är deras tredje skiva.
Det låter mycket som folk-rock på 70-talet och det låter definitivt bra. Mycket bra...! Även produktions-mässigt finns många paralleller med den tiden. Clayton spelar gitarr som en gud och Kacy har en sympatisk röst. Jag kommer att tänka på tidiga Fairport Convention och Claytons gitarrer är klart inspirerade av Richard Thompson.
Stämningsfullt är bara förnamnet... Det här är musik som växer och jag tror Kacy & Clayton kommer att lyssnas på en hel del här hemma...
På deras Bandcamp sida kan du lyssna på hela albumet och även deras två tidigare skivor: Kacy & Clayton på Bandcamp.
För sex år sedan gav The Deep Dark Woods ut "The Place I Left Behind", ett urstarkt album från melankolins högborg. När jag 2013 såg bandet i Stockholm bjöds jag på en oväntad mystisk höjdare till konsert: "Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge".
Samma år släpptes "Jubilee", en ny stark skiva, men sedan verkar något ha hänt då bägge ursprungsmedlemmarna trummisen Lucas Goetz och bassisten Chris Mason lämnat bandet.
Och nu verkar det som den nye gitarristen Clayton Linthicum också slutat, även om han är med på den nya skivan.
Sångaren och gitarristen Ryan Boldt får nu dra ett ännu tyngre lass och gör det mycket bra, men det har blivit lite tunnare sound och, om möjligt, ännu mer ödsligt. Klaviaturspelaren Geoff Hilhorst spelar mycket smakfullt och fyller ut ljudbilden tilllsammans med Clayton Linthicums läckra gitarrslingor.
En fullt godkänd, stundtals briljant, skiva av ett band som med Boldt i täten tydligen kan överleva det mesta...
December igen och jag begriper inte vart tiden tar vägen... Men, eftersom det är så många skivor jag borde skrivit om så tar jag och ägnar december åt kortare recensioner, en varje dag... Fast jag lovar inget...
Eftersom Neil Young idag släpper sina "Neil Young Archives" och en ny skiva "The Visitor", och därtill gör en spelning som streamas natten till lördag, bl. a. på Facebook, så får han inleda:
"Hitchhiker" spelades in för länge sedan och de flesta låtar har släppts i andra versioner på andra skivor genom åren. Men detta är så enastående briljant som nästan bara Neil Young kan vara: Melodier som sticker ut, texter som har något att säga och så denna spretiga känsla som överträffar det mesta...
Jag tackar för att detta till slut släpptes i sin ursprungliga form och bugar för en av Neils allra bästa skivor...!
Slutet på november... Hur gick det till...?? Tiden går för fort... Men bra musik är tidlös...!!
Fotheringays version av "Late November" är oemotståndlig, Sandy sjunger dessa poetiska rader så man häpnar och Jerry Donahue smeker fram gitarrtoner man knappt trodde var möjligt att åstadkomma...
Sandys soloversikon på BBC är en av få bevarade videor med Sandy och jag lyssnar och tittar andmäktigt... Då står tiden nästan stilla...!
FJK åter tillbaka i Eskilstuna efter 6 års frånvaro... Mycket folk på trevliga Biografbaren...
Vi som var där vet hur bra det var:
- Mycket bra låtar - åtminstone hälften borde vara klassiker som alla känner till.
- Poetiska texter som har något att berätta.
- Fantastiska musiker.
- Lyhört spel.
- Spontanitet.
- Humor.
- Ett samspel utan like.
- Massvis av glädje.
För mig är det obegripligt att inte varenda invånare i stan hänger på låset och vill in...!
Jackson Browne med "For A Dancer" inspelad 1992 i hans barndomshem "The Abbey", med Dan Fogelberg, Don Henley och JD Souther som kör och David Lindley på makalös fiol...
Det blir knappast inte bättre än så här....!
Här en video där storebror Severin visar oss runt på The Abbey:
Catherine MacLellan spelade ju för ett tag sedan in en hyllningsplatta till sin pappa Gene MacLellan och hans musik. För några dagar sedan var hon på CBC och berättade om sin uppväxt, sin pappa och hennes förhållande till hans musik.
Catherine spelade också tre låtar akustiskt tillsammans med Chris Gauthier på gitarr: Tre helt fantastiska versioner av tre av hennes pappas låtar: "Thorn In My Shoe", "Faces" och "Biding My Time":
Catherines harmoniska stämma och gitarr, samt Chris Gauthiers dekorerande gitarrslingor... Bedårande bra på alla sätt...!!
Ibland händer det bara för mycket... Man hinner inte med ens det viktigaste, ännu mindre allt vad man vill... Kommer osökt in på den här låten:
Take off your thirsty boots
And stay for awhile
Your feet are hot and weary
From a dusty mile
Maybe I can make you laugh
Maybe I can try
I'm just lookin' for the evenin'
And the morning in your eyes
- Eric Andersen
Just nu är John Gorkas fina tolkning från 2010 min favoritversion:
Så innan jag hinner skriva mer, så får ni lyssna på den... Den tål att höras många gånger!
So only stop and rest yourself and you'll be off again...
Dawes hyllar Tom Petty med en suverän version av "Free Fallin'" på gruppens Soundcloud-sida:
Taylor Goldsmith skriver så här om Petty på Dawes Facebook-sida:
"One of our greatest heroes. If it weren't for Tom Petty, his amazing songs and his amazing band, I truly have no idea what my life would look like. We're eternally grateful and forever indebted to him, the work he did, and the world of music he helped make way for."
En av årets trevligaste konserter var Jim & Sam's framträdande i Västerås i april. En av de 365 spelningar de gjorde under ett år. Ett helt år... Resande hit och dit... En konsert varje dag... Mest på små ställen och jag är övertygad om att överallt gick deras charm, deras kärlek, deras närvaro och deras förträffliga sång fram och grep tag i alla närvarande. På flera små ställen i Sverige, hemma i USA, lite här och där i Europa...
Efter att de gått i mål för en dryg vecka sen skrev de följande på sin Facebook-sida:
"I wish we could say that it feels like we just began...but this year has felt like a lifetime. And it was. This past Thursday was the final show...but it doesn't feel over. Just this part. Just the showing up and performing everyday. But everything else will keep going. It's in us now. Thank you for coming along for the ride... making the ride possible...and making this year the best and hardest ride of our lives...making us feel like we weren't insane people...making us feel like we were. Either way. We did it!!! Holy Shit!!! What's strange is now it just feels normal. Anyways...There goes a year. We'll see you all soon. Signing off for a bit. Anywhere Everyday."
- Jim and Sam
Här är ett härligt framträdande från turnén den 21 mars på ett bibliotek i Los Angeles:
Ta en liten paus nu, så ser fram jag emot fler besök i Sverige...!! Ni är så ruskigt bra...!!
PLEASE NOTE: Translated to English in the comment section!
Mats Klingström & Christine Hellqvist - Kustens Hus, Göteborg - 2017-11-01
Arrangör: Sällskapet Visans Vänner i Göteborg
Det var många år sen Mats Klingström och Christine Hellqvist spelade regelbundet tillsammans, så det var med höga förväntningar som jag gav mig av ända till Göteborg för att leta reda på "Kustens Hus". Det var många fler som hade bokat in den här kvällen, så det blev i stort sett fullsatt i lokalen. Att döma av gensvaret så var nog alla mer än nöjda när de efter nästan två timmars musik gav sig hemåt...
Mats och Christine berättade och spelade sånger med stor tonvikt på det material de skapade tillsammans för drygt 10 år sen. Därav flera låtar från "Guldstoft" och några från Christines tidigare album "Sorgfågel". Men även några av Mats sånger från "Jag Kan Flyga Fastän Jag Sitter Still" (bl.a. det makalösa titelspåret) och därtill några från hans tolkningar av Leonard Cohen från skivan "Jag Är Din Man".
Dagen till ära fick vi även höra en ny översättning: "Leaving The Table" från Leonard Cohens avskedsskiva "You Want It Darker" hade fått svensk text av Mats. Kvällen avslutades sedan med en underbar version av Mats fina översättning "Ett Brustet Hallelujah", Leonard Cohens kanske mest kända låt numera...
Mellan sångerna berättades det en hel del och det blev som en extra dimension. Det var flera gånger under kvällen som jag fick glädjetårar i ögonen av alla dessa sånger som verkligen berör och som gör så att livet blir lite lättare att förstå. Jag skulle vilja säga att här finns en låtskatt som är helt unik i vårt land, även om inte alla har upptäckt det än. För de som inte kände till sångerna sen tidigare kunde det kanske bli lite väl mycket nytt att ta in, men för oss andra blev det en verklig högtidsstund. En kväll vi kommer att minnas länge och som vi kan hämta glädje och kraft ifrån lång tid framöver...
I kväll spelar Christine Hellqvist och Mats Klingström tillsammans för första gången på flera år. Det tycker jag förtjänar stora rubriker, två väldigt duktiga musikskapare med en absolut ärlig och ödmjuk framtoning.
Christine skriver på sin hemsida: "Under flera år i början av 2000-talet spelade den briljante gitarristen, sångaren och låtskrivaren Mats Klingström och jag en hel del tillsammans, särskilt under åren då jag bodde i Stockholm. Mats tonsatte några av mina texter och producerade albumet Guldstoft 2003. I höst är det dags för återförening! Onsdagen den 1 november gästar vi Visans vänner på Kustens Hus och delar en kväll där. Några av Mats låtar, några av mina. Hjärtligt välkommen!"
I natt ska allting bli bra... Snarare: I kväll ska allting bli bra...! Det är jag helt säker på...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
