Nitty Gritty Dirt Band 50 år

Nitty Gritty Dirt Band firade 50 år på Ryman Auditorium i Nashville för några dagar sedan. 50 år är en avsevärd ålder för ett band och lägg därtill att Jeff Hanna, Jimmie Fadden och John McEuen varit med hela, eller nästan hela, tiden och den nuvarande fjärde medlemmen Bob Carpenter anslöt redan 1980.

Den viktigaste personen, som inte är med längre, men som varit med i två långa perioder, är Jimmy Ibbotson. Han var givetvis med på jubileums-konserten:



En annan medlem från starten var faktiskt Jackson Browne, även om det bara blev några månader sommaren 1966. Jackson gästade också i förra veckan och fick en fin introduktion av Jeff Hanna:



"These Days" följdes av en i dessa sammanhang ovanlig låt, "Truthful Parson Brown":



Många andra gästade också, som Rodney Crowell, Alison Krauss och John Prine.

Men jag avslutar med en favorit, "Bless The Broken Road", mer känd i mycket sämre
version med Rascal Flatts, men här med Bob Carpenter vid mikrofonen, precis som på original-versionen på skivan "Acoustic".



Nitty Gritty Dirt Band är ett levande bevis på att spelglädje och äkta känsla är oersättliga beståndsdelar om musik ska bli bra...

Bra låtar är tidlösa...

Totte Bergströms Releaseparty på Stampen, Gamla Stan, Stockholm 2015-09-16
Totte Bergström "Modersmål" 2015


Någon gång på 80-talet hörde jag låtarna "Liten" och "En Fågel" på radions live-program 'Lunchmusik' då Totte Bergström och Basse Wickman körde några låtar på två akustiska gitarrer. Jag köpte därefter Tottes LP "Ingen Väg Tillbaka" och förutom de två redan nämnda låtarna fastnade jag för "Det Som Du Sökte", en låt som var en av de betydelsefulla sånger som hjälpte mig komma över en depression och finna nya vägar.

Många år senare är fortfarande Totte Bergström en doldis för de flesta, i mina ögon ganska underligt... Efter flera bra solo-skivor, åtskilliga fina gitarr-insatser för bl.a Basse Wickman, Magnus Lindberg och Ulf Lundell, mer bluegrass/country-influerad musik med New Strangers, och på senare år lite rockigare musik med Vagabond Ways. Han har även spelat med några amerikanska giganter som t.ex. Gene Parsons och Byron Berline.

Hans gitarrspel är starkt inspirerat av Clarence White och hans använder gärna Clarence och Gene Parsons string-bender-uppfinning och Clarence skulle säkert vara stolt om han kunde höra.

Nu har Totte spelat in några av sina gamla låtar och kompletterat med några nyskrivna, alla på svenska och därav den fyndiga titeln på nya skivan. Det är en riktigt stark skiva Totte fått till
och bandet han har bakom sig imponerar med ett tätt men ändå luftigt komp som känns fräscht och inspirerat. Det låter bra, snitsiga arrangemang och en mycket snygg produktion av Patricio Cabezas och Totte själv.

Nämnda låtar har fått en ny skrud och de är ruskigt bra i de nya arrangemangen, men även övriga låtar håller en riktigt hög klass och jag skymtar några nya favoriter i "Åtta Broar", "Blås Iväg Alla Moln" och "Ge Mig Ro".

I förrgår spelade Totte och bandet på Stampen i Gamla Stan och det blev en mycket trevlig och omväxlande kväll då nya skivan släpptes ut i världen.


Totte sjöng lika fint som alltid och visade prov på sitt finurliga gitarrspel. Janne Ekman spelade härlig dobro och Per "Pigge" Mattis spelade både effektfull mandolin och gitarr, samt därtill även munspel med riktig känsla.

Rytmsektionen från Vagabond Ways, Patricio Cabezas på bas och Niklas Lindström bakom trummorna, kan mycket väl vara bäst i landet med sin följdsamhet och sitt "drag". Fast, allra mest imponerad blev jag av Daniel Kurba på piano, som spelade så avslappnat och charmerande att det lyfte hela soundet från "mycket bra" till "enastående". Det är bara att bocka och buga...! Wow...!

Totte och de flesta i bandet åker snart på en liten turné i staterna och lär få rikligt med uppmärksamhet om de spelar så här bra...

Dark Side of Nothing

Det finns låtar som det bara tar sekunder innan man hajar till och tänker "Det här är bra...!".
Fanny Holm har gjort en ny sån låt, med god hjälp av ingen mindre än Doug Pettibone, mest känd som gitarrist åt Lucinda Williams. Pettibone spelar finurlig sologura med en så spröd känsla att du inte kommer undan. Fanny själv spelar det akustiska kompet och tillsammans skapar de ett av de häftigaste gitarrintron jag hört på ett bra tag.


Det fortsätter lika bra. Fanny sjunger angeläget och påträngande och lyriken är så dramatisk att man tror hon sjunger just om mina erfarenheter, med både tydlighet och viss vaghet så det ändå är öppet för fri tolkning, precis som de stora låtskrivarna kan få till det.

Lite senare kommer en cello spelad av Lisen Schultz in och förstärker dramatiken ännu mer. Björn Gideonssons slagverk bidrar också till det täta soundet. Allt snyggt arrangerat och producerat av Per Ängkvist och Christer Jonasson.

Och Doug Pettibones spel blir, när solot kommer, bländande i sin anspråkslösa smakfullhet.

Jag vill bara lyssna igen och igen. Gör det du med!

Rysligt bra...!!!

Ni vet säkert att jag gillar gruppen Dawes... Ni vet nog också att jag är grymt förtjust i enkla akustiska versioner av mina favorit-låtar. En riktigt bra låt behåller sin intensitet även i det avskalade formatet...!

Dawes gör ju ibland sina låtar 'unplugged' och låtarnas briljans framträder ännu tydligare. De blir kanske inte bättre, vilket ju knappast är möjligt, men något mer "hudnära"...

"Somewhere Along The Way" är kanske årets bästa låt och här gör de den så rysligt bra:



Vill du höra hela radioframträdandet, så finns det här: Dawes 909 Full Session

Ett par låtar till i akustisk skrud ("Now that it's too late Maria" och "All Your Favorite Bands") samt en intervju som visar att Taylor Goldsmith inte bara är en begåvad musikskapare utan även en riktigt trevlig och vettig person med fötterna på jorden.

Thea Gilmore sjunger om flyktingarna

Thea Gilmore blev så berörd av nyheterna om flyktingarna på alla överfyllda båtar, så hon skrev "Soon" och gav ut den direkt via sin Bandcamp-sida. Köp den för £1 eller mer och pengarna går till MOAS ((Migrant Offshore Aid Station).

Det är skönt när människor reagerar och gör vad de kan...

Thea gör det dessutom suveränt bra! "Soon" berör ända in under huden, en riktigt stark och empatisk sång. Värd minst ett pund av er alla! Köp du med!

Om du var flykting...

Tänk dig att hastigt tvingas bryta upp, lämna allt, ägodelar och minnen, nära och kära, och aldrig komma hem igen...!

Tänk dig att det var du som var där och gav dig iväg utan alternativ för att rädda det som räddas kan...

Steve Knightley skrev "Exile" för länge sen. Kate Rusby och Kathryn Roberts var väldigt unga när de gjorde den här magiska, tidlösa inspelningen:



Is there nobody left to care...? Jo, det måste det vara...!

There's a bathroom on the rise

John Fogerty, då i Creedence Clearwater Revival, skrev och spelade in "Bad Moon Rising", utan diskussion en av de definitiva rock-låtarna. Nu är det väl så att Fogerty inte har den tydligaste artikulationen i musikvärlden, så en del trodde att “There’s a bad moon on the rise” i stället var “There’s a bathroom on the right”... Ibland sjunger den gode John därför just så, lyssna 1:57 in på den här utomordentliga live-versionen:



Men, varför inte "There's a bathroom on the rise"...? För det är just vad det är här hemma: Det gamla badrummet är väck och ett nytt har vuxit fram och är snart klart, bara små saker att fixa återstår...

Det har varit lite ont om tid att skriva ett tag, men det kommmer snart att bli bättre...

Pretty Girl Rules The World

David Lindley gav ut ovanstående puttriga och dansanta version på "Mr Dave" 1985. Låten skrevs av Greg Copeland, som tre år tidigare gett ut LP:n "Revenge Will Come", ett makalöst bra album producerat av barndomsvännen Jackson Browne, och en av de bästa skivor som aldrig getts ut på CD. Jackson Browne har även kört låten tillsammans med David Lindley på scen, som här i Japan 1986:



Greg Copeland gav 2008 ut ytterligare en skiva, "Diana & James", 26 år efter debuten. Denna gång på Jackson Brownes eget bolag Inside Recordings. Producent var ingen mindre än Greg Leisz. Copeland här även medverkat på flera av Hemifrån's utsökta utgåvor.

Om några dagar kommer ytterligare sex låtar med Greg Copeland på den utomordentliga samlingen "Hidden Treasures", som jag snart ska skriva mer om, och... nu finns Greg Copelands egen version av "Pretty Girl Rules The World" med...! Annorlunda, men väldans bra, och med Val McCallum och hela Jackson Brownes band, som här på scen från 2014:



Greg Copeland är verkligen en "hidden treasure"...!

Peaceful Easy Feeling

Jack Tempchin skrev "Peaceful Easy Feeling". Eagles gjorde den på debutskivan. Resten är historia... Finns det någon låt som bättre kan illustrera hur country-rock från amerikanska västkusten skulle låta?

Tempchin har sedan skrivit en hel del kvalitativa låtar med tänkvärda texter, men det är med "Peaceful Easy Feeling" han för evigt kommer att förknippas.

Tempchins nya skiva, "Learning To Dance", är en stark samling låtar med aningen samma coola "laid-back"-sound, som till viss del tar bort uppmärksamheten kring de fina texter han skriver, med både djup och innehåll. Eller kanske så är det texterna som förstärker soundet och ger det kraft...?



"Room To Run" ovan, släpptes som en EP tidigare i år och kommer nästan upp i "Peaceful Easy Feeling"-klass... Inte illa...

Länk:
Jack Tempchin's hemsida - med bl.a. en bra biografi...

Citat av Jack Tempchin:
"It’s impossible to overrate the importance of songs. Songs change people. Songs enlighten and delight. Songs bring lives together. Songs can nourish and build communities in a billion ways."

A twilight world that has no heart

Tiggare utanför varenda affär och Sverige har nu blivit mer likt alla andra länder... Och vips så finns de där, de som vill skylla allt ont på någon annan och nu är det de utslagnas tur:
'Det är deras fel att allt blivit så uruselt i Sverige' och 'Bara vi fick bort dem så blev allt bra igen'... Men snälla!!!

Var finns inlevelseförmågan? Var finns empatin? Var finns medmänskligheten? Det vore något att fundera på i stället!



Murray McLauchlan skrev "Burned Out Car" för 16 år sen, men det kunde varit idag. Vem skulle byta med den stackar'n som hittar sin mat i sopsäckarna och kryper till sängs i en utbränd bil...?

I wish that I could get relief
I wish that I could fix my teeth
I wish that I could wash my clothes
I wish I had some place to go
I live in a car that doesn't go nowhere
It's one short step to a shopping cart
In a twilight world that has no heart
I watch the sun go down from a burned out car
- Murray McLauchlan

Är det så att vi saknar hjärta...? Det tacksamma leendet jag fick när jag gav en tia i tiggarens burk idag, det saknade i alla fall inte hjärta...!

Avskalad lyster

Guns 'n Roses har väl aldrig direkt varit "my bag", men när Thea Gilmore gör deras "Sweet Child of Mine" så blir det enastående bra... och får mig att upptäcka något jag missat.



Ännu ett bevis för att en riktigt bra låt alltid kan skalas av in på bara skinnet och ändå behålla sin lyster...!

De hundra bästa låtskrivarna...??

Rolling Stone har försökt rangordna de 100 bästa låtskrivarna:
The 100 Greatest Songwriters

Egentligen bryr jag mig inte alls om listor... Blotta tanken på att jag mitt i en kulturell upplevelse skulle tänka "Men DEN är ju ännu bättre" vore både otänkbart och rent korkat. Och hur kan man jämföra djup och glädje...? Hur särskilja känsla och rytm...?

I alla fall: Dylan blev etta och det kan man väl inte opponera sig emot... Men skulle Tom Petty vara bättre än sin inspirationskälla Roger McGuinn (helt utanför listan)...??

Jag låter den oförskämt ignorerade Roger McGuinn inleda "My Back Pages" från Dylans
'30th Anniversary Concert' med en sällsynt lycklig Neil Young på slutet. Kunde jag få ur mig ett sådant gitarr-solo så skulle jag också skina som en sol...!



Tillbaka till listan: Jackson Browne (37:a), sämre än Randy Newman?? Kära nån...!

Ingen Sandy Denny...! Ingen Richard Thompson... Ingen Gene Clark...! Ingen Warren Zevon... Ingen Bruce Cockburn...! Hmmm...

Och skulle Björn och Benny (på 100:e plats) vara Sveriges bästa låtskrivare...? En löjlig tanke för mig, utan att brista i repsekt för ABBA-männen.

Nej, det där med listor... De är ju kul att göra, men resultatet blir som att rangordna lövens storlek eller klargöra känslors äkthet... Helt enkelt: en helt omöjlig uppgift...!

Det är aldrig för sent...

Ännu en sång om att det aldrig är för sent...



The beginning is now,
It will always be.
You say you lost your chance,
Then fate brought you defeat.
But that means nothing,
You look so sad.
You've been listening to those,
Who say you missed your chance.
There's another train,
There always is.
Maybe the next one is yours,
Get up and climb aboard,
Another train.
- Pete Morton

Sally Barker fyller snart 56, men hennes karriär har tagit fart efter medverkan i BBC's tävling "The Voice". Jag menar, tänk er en gammmal tant som berör i typ "Idol"...??!!

Barker har tidigare varit med på Fairports Cropredy-festival och i tjejgruppen "The Poozies", samt gjort några egna skivor som först nu fått den uppmärksamhet de förtjänar...

Jag satte ihop några favoriter på en Spotify-lista:
Sally Barker - Another Voice

Jag är mäktigt imponerad...!

Never too late for love

Jag åkte ned till byns badplats för att ta mig ett kvällsdopp och för att se om det kunde bli ett alternativ för de kommande veckorna, då jag blir utan badrum och det dröjer lite innan det nya bivit klart.

Det verkade vara tomt och öde, men när jag kom ned satt det ett ungt par och käkade lite kvällsmat och ett tält var uppsatt i gräset. Det visade sig vara ett par tyskar som skulle vandra från Eskilstuna till Katrineholm. Trevliga och väldigt förälskade, det syntes lång väg... De var så fina och så söta och det värmde att se deras glädje och deras tillit till varandra, till livet, ja, till hela universum...

När jag badat färdigt och skulle gå, så sa jag till dem att de såg så väldigt lyckliga ut tillsammans, att det syntes lång väg, och att de skulle vara rädda om varandra...!!

Jag gick uppför trapporna och en intensiv saknad fick mig att längta tillbaka till de stunder när jag var del av allt det där som de nu upplevde med alla sina sinnen och mer därtill...

Kanske, vem vet...? Kärleken är vacker, kanske det finaste av allt fint, trots alla fallgropar och alla besvikelser, så går det inte att förneka...



Warren Zevon sjunger oerhört starkt om att det aldrig är för sent.... Precis det som jag sagt till flera vänner som trasslat med kärlekens följder den senaste tiden... även om jag innerst inne samtidigt tvekat om det inte är för sent för min egen del...

Men trots att jag förnimmer smärtan från det förgångna, så ser jag mest deras glädje som en lysande stjärna på natthimlen och det värmer även mig denna kväll...

Här lekte en gång...

Här lekte en gång barnen...
Även jag lekte där, dvs jag snickrade ihop sandlådan...
Nu leker vi alla någon annanstans...

Tiden rinner ut i sanden...



Plockade fram ett band med Lasse Tennander häromdagen och märkte hur ruskigt bra han var när han var som bäst. En av de största låtskrivarna i Sverige och en mycket expressiv gitarrist och sångare. Han var med på bloggen en gång i april 2012, men förtjänar mer än så, och bättre än "Hela Världen håller Andan" kan väl inte det här med tiden belysas...?

Men vi är fortfarande med...!!! Och jag blir allt mer övertygad om att TID är det absolut värdefullaste vi har...!