Fanny Holm har gjort en ny sån låt, med god hjälp av ingen mindre än Doug Pettibone, mest känd som gitarrist åt Lucinda Williams. Pettibone spelar finurlig sologura med en så spröd känsla att du inte kommer undan. Fanny själv spelar det akustiska kompet och tillsammans skapar de ett av de häftigaste gitarrintron jag hört på ett bra tag.
Det fortsätter lika bra. Fanny sjunger angeläget och påträngande och lyriken är så dramatisk att man tror hon sjunger just om mina erfarenheter, med både tydlighet och viss vaghet så det ändå är öppet för fri tolkning, precis som de stora låtskrivarna kan få till det.
Lite senare kommer en cello spelad av Lisen Schultz in och förstärker dramatiken ännu mer. Björn Gideonssons slagverk bidrar också till det täta soundet. Allt snyggt arrangerat och producerat av Per Ängkvist och Christer Jonasson.
Och Doug Pettibones spel blir, när solot kommer, bländande i sin anspråkslösa smakfullhet.
Jag vill bara lyssna igen och igen. Gör det du med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar