Det verkade vara tomt och öde, men när jag kom ned satt det ett ungt par och käkade lite kvällsmat och ett tält var uppsatt i gräset. Det visade sig vara ett par tyskar som skulle vandra från Eskilstuna till Katrineholm. Trevliga och väldigt förälskade, det syntes lång väg... De var så fina och så söta och det värmde att se deras glädje och deras tillit till varandra, till livet, ja, till hela universum...
När jag badat färdigt och skulle gå, så sa jag till dem att de såg så väldigt lyckliga ut tillsammans, att det syntes lång väg, och att de skulle vara rädda om varandra...!!
Jag gick uppför trapporna och en intensiv saknad fick mig att längta tillbaka till de stunder när jag var del av allt det där som de nu upplevde med alla sina sinnen och mer därtill...
Kanske, vem vet...? Kärleken är vacker, kanske det finaste av allt fint, trots alla fallgropar och alla besvikelser, så går det inte att förneka...
Warren Zevon sjunger oerhört starkt om att det aldrig är för sent.... Precis det som jag sagt till flera vänner som trasslat med kärlekens följder den senaste tiden... även om jag innerst inne samtidigt tvekat om det inte är för sent för min egen del...
Men trots att jag förnimmer smärtan från det förgångna, så ser jag mest deras glädje som en lysande stjärna på natthimlen och det värmer även mig denna kväll...
Tänkvärda ord
SvaraRadera