Intryck första maj

Solen lyste som en majbrasa på Valborgskvällen hemma i byn och lyste ännu mer idag den första maj. Hoppet genomsyrar och lyser upp:
- Regeringens dagar är räknade…
- Hög tid för mer humana tankar att åter styra...
- Dags att vi åter får en tilltro till politikens möjligheter, var hamnar vi annars?

Hoppet grumlas något när:
- Det tydligen krävs att Sossarna går mot mitten för att få röster…
- Det blir svårt att vända Björklunds hysteriska kontrollskola på rätt köl…
- Några känslokalla nynassar får tillstånd att demonstrera...
- Skattepengar går till att beskydda deras "rättigheter" att uttrycka människofientliga åsikter…
- Några av de hedersvärda motdemonstranterna tar till våld och det spårar ur…

Mitt i alltihopa får jag höra att Tomás Borge dött och det känns så typiskt. Han som en gång visade hur utvecklingen kan vändas om vi inte vedergäller och ger tillbaka.
Läs mer här på bloggen: Alternativ vedergällning !

Ny länk att lyssna på Borges "My Personal Revenge" med Jackson Browne.

Jag spelar Latin Quarter's "Sandinista" som hyllning:



  

Melankolins högborg

The Deep Dark Woods – "The Place I Left Behind"



Det fascinerar mig ständigt hur melankolisk musik kan få mig att se ljusare på tillvaron.
Jag tror att jag nu vet var melankolins högkvarter finns, djupt in i de kanadensiska mörka skogarna: The Deep Dark Woods! Jag menar, deras andra skiva heter "Hang Me, Oh Hang Me"... (!!) Behövs det sägas mer? Men, missförstå mig rätt: Det här är bra, mycket bra, gripande och... helande, som balsam för själen.

Musikaliskt och stämningsmässigt ligger gruppen ganska nära Great Lake Swimmers, jag tycker mig också höra klanger av the Band. Röstmässigt läggs stor vikt vid känslofyllda djupa röster som utstrålar frustration med mängder av svärta i texterna, men också mycket värme och då känns vissa drag från Neil Young tydliga.

Frontfiguren och låtskrivaren Ryan Boldt har en väldigt sympastisk röst och ett sätt att dominera ljudbilden med ödmjukhet och värme, trots den ödsliga atmosfären.



"The Place I Left Behind" kan mycket väl vara en av årets starkaste skivor.

Länkar:
The Deep Dark Woods hemsida – där du gratis kan ladda hem flera radio-konserter!
Hemifrån – Ännu mer ny bra musik "hemifrån"...
Recension av förra skivan "Winter Hours" i Dala-Demokraten – med högsta betyg!

  

Sandy Denny - 34 år senare

Sandy Denny dog 21 april 1978. Det är 34 år sen, helt otroligt... Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer.



Every note of each song brings a vision
of love and of pain back to me
Like a captive I've locked in a prison
and whose liberty rests upon me.
But I can't find the key.
You may never be free.
- Sandy Denny

I morse hade BBC en kort intervju med Thea Gilmore som ju tonsatt Sandy Dennys upphittade texter och nu gör en liten hyllnings-turné med några andra artister:



There's a time to be talking
And a time when it's no use.
Right now I think the things you say
Are liable to confuse.
I've just gone solo.
Do you play solo?
Ain't life a solo?
- Sandy Denny

Sandy blev bara 31 år. Livet är orättvist... Men tänk att vi än idag kan beröras så av det hon skapade! Här är en enastående live-version av "Solo" från BBC 1973:



The lady she had a silver tongue
For to sing she said
And maybe that's all
Wait for the dawn and we will have that song.
When it ends it will seem
That we hear silence fall.
- Sandy Denny

Stress-signaler

Jag har blivit tvingad att lära mig stressa av. Numera vet jag innan stressen kommer, för signalerna har blivit tydligare att läsa av... Nu återstår att fullt ut ta konsekvenserna därav. Här har jag också blivit bättre, men det funkar inte alltid när det som bäst behövs...

Det har varit mycket ett tag nu, kanske alltför mycket. Finns det något bättre då än att trollas med i Paul Easthams harmoniska painostycken?



Lugn och ro igen...

Länkar:
Paul Easthams soloskiva hos CD Baby - här kan du lyssna och beställa.
Coast - Den grupp där Eastham annars är frontfigur.

Vårpromenad med insikt

Ibland läser man något som man själv upplevt, men aldrig riktigt lyckats sätta på pränt.
Du lyfts in i texten och den tar dig med... Just så kände jag när jag läste min vän Drake's blogginlägg "Far och Son" nyss.

Läs här:
Blogg: Folk och Fä - "Far och Son"

Lika mycket som alla andra?

Avtalstider... "Vi ska ha lika mycket som alla andra..." Fast det mäts ju i procent!! Hmm...
Ingen ifrågasätter detta system, inte en enda fackförening... Finns det något mer korrupt i detta korrupta samhälle?

Denna "tradition" att mäta löneökningar i procent är ju endast ett sätt att de som har ska få ännu mer, att de som har lite ska få mindre, i jämförelser som visar "att rättvisa skipats".
Ett fult sätt att vilseleda, att kalla något för vad det inte är... Allt medan klyftorna ökar mer och mer... Finns det någon rättvisa ska lönepåslag mätas i kronor! Inget annat!

Lindisfarne's "The Man Down There" talar klarspråk:


Well the bossman is clever, he always will be
Behind it all I'm starting to see
He's getting rich from the likes of you and me
It's all for the man down there
- Tommy Duffy

Kultur - mer än underhållning

Jag vill inte bli underhållen... Jag vill bli berörd!

På senare tid har jag filosoferat lite kring hur olika vi kan uppfatta kultur. Varför känner jag mig som en extrem utomjording så fort det snackas offentligt om kultur? Varför känns det som om jag (som vanligt) tillhör en liten minoritet som föraktar det mesta som andra verkar gilla...!?

Jag blir illamående av alla flygande kameror och blinkande lampor på TV, jag vill kunna fästa blicken och liksom krypa in. Jag tycker det mesta av musik som "slår" är tämligen platt och ointressant, det räcker inte med en klatschig strof som refräng och en ihärdigt pumpande synt-rytm, jag vill ha känsla och äkthet. Jag anser att det mest är lösryckta fraser som klippts ihop, jag vill att texten ska förmedla något. "What's the use of singing words if they don't mean anything?" sa Sandy Denny för länge sen...

Är jag då kanske en sur, uttråkad och gravallvarlig filur utan den minsta humor? Nej, jag tycker inte det! Jag skrattar givetvis åt det dråpliga, åt det tokiga och fyndiga. Men alltför många skämt utan bakomliggande djup faller ofta platt till marken, det finns även en enorm glädje i att se sammanhang och förstå omvärlden. "Först när du kan skratta åt problemet kan du göra något åt det!"

Det blir allt tydligare att det i stället handlar om att jag inte ständigt vill bli road, underhållen, inte vill få ytlig smet serverad hela tiden, bli passiverad och så slutligen somna av tristess... Jag vill bli berörd, få rysningar av välbehag, få det att bränna till... och få något som finns kvar även efter en stund! Då blir det kultur, då blir det något som lättar upp ditt sinne och glädje som består börjar gro...



Det är för mig fullständigt obegripligt att en låt som "Sydkorsets Stjärna" med Mats Klingström inte har fått större uppmärksamhet. Den får symbolisera allt det goda jag tycker att kultur står för! Jag tycker uppriktigt synd om alla er som inte får den glödande injektion av värme, insikt och gemenskap som den ger mig.

Lollo Asplund skrev en gång i Östgöta Corren: "I en rättvisare värld hade Mats Klingström varit ett namn på allas läppar". Eller borde det kanske varit "i en mindre ytlig värld..."?

Allan Thomas - Ett stänk av 70-talet

Min tonårsstid inföll nästan helt på 70-talet. Präglad av
"allt är möjligt"-vindarna från 60-talet blev 70-talet en tid med oändlig mängd bra musik och en viss mognad inföll sig nog också.

Laid-back akustisk musik och country-rock dominerade mitt musikaliska intag och studio-tekniken var så utvecklad att det också lät bra för första gången i historien. Stereo-anläggningen gjorde sitt inträde i de flesta hem.

Av någon anledning får Allan Thomas skiva "Deep Water" mig att associera till allt detta.
Musiken är luftig och det finns lite stänk av tidiga Steely Dan, harmonierna sitter som gjutna (Crosby och Nash gästar på en låt), det är trivsamt utan att kräva närmare uppmärksamhet. Det finns bra texter med innehåll har jag insett nu, t.ex så handlar "The Downturn" om USA:s ekonomiska nedgång. Men det är stämningen som är det märkvärdiga. Musiken lindar in dig och tar med dig på en angenäm resa, gång efter gång. Min absoluta favorit är nog den instrumentala "Boyish Man" som gungar på sitt eget sätt och ger dig både energi och harmoni.

Allan Thomas har varit med i musiksvängen sen slutet av 60-talet och detta är hans femte skiva. Hans gitarrspel är delikat med läckra riff och dekorativa slingor och rytmsektioen med James "Hutch" Hutchinson och Rick Rosas är tät och skapar lite mystik. Micheal Ruff's elpiano fyller i och jämnar ut med klar 70-tals prägel.

En idealisk skiva att ha i bakgrunden när du har gäster. Och det är sagt som beröm! Stämningen kommer att märkas utan att kräva full koncentration.

Länkar:
Allan Thomas på bandcamp - Här kan du lyssna på hela albumet i mycket bra kvalitet.
Allan Thomas hemsida - Med allt du behöver veta, bl.a en rejäl biografi.
Hemifrån - se vecka 5! Passa även på att botanisera bland fler bra skivor.

Enkätsvar ute och cyklar

En kommun som delar ut pris till dem som fyllt i personalenkäten "snällast" vill inte veta vad folk tycker. De vill ha gott omdöme och sopa all kritik under mattan... Att dela ut priser på det sättet visar ett förakt för männsikors åsikter och värde. Nytt lågvattenmärke!!

Därmed inte sagt att de enheter som fick priser inte gjort ett fint jobb, det har de säkert. Kanske för att de haft en bra chef. Det vill alla ha! Eller för att förutsättningarna var ovanligt gynnsamma. Det vill också fler ha! Eller för att de anställda gjort ett utomordentligt jobb.
Det gör många andra också!

Kommundirektören säger att "den som trivs gör ett bra jobb". [Se kommentar!]
Om han därmed menar att de som inte trivs gör ett sämre jobb, då drar han ogenomtänkta slutsatser som knappast gynnar verksamheten...

Några frågor:
Förväntar man sig att folk på nästa enkät fyller i sina uppriktiga åsikter?
Är kommunen alls intresserad av att höra konstruktiv kritik?
Vilken utvecklingspotential finns om alla tiger "för att vara till lags"?

Varför inte ordna ett jippo till i Sporthallen och förklara "att vi duger" ännu en gång?
Varför inte då rangordna oss med en omröstning i stil med melodifestivalen?
Varför inte koppla löneförhöjningar direkt till enkätresultatet? Då lär nog alla fylla i att "allt är bra"...



Vad säger Facket? Ni behövs mer än någonsin! Blås liv i protesterna! Visa lite kurage!
Så länge de möjilgheterna finns kvar...

Paper Aeroplanes nya singel

Kanske någon undrat var Paper Aeroplanes tagit vägen... Inte ett ord om Sarah och Rich på bloggen på flera veckor...

Jo, de spelar flitigt och skriver nytt. Och nu finns en förhandstitt på "Mutiple Love". Bedårande. Vackert. Gripande. Tar mig bort till välbefinnandets land bland molnen.

Snart invaderar de min blogg igen!

Anna Ternheim - en äkta juvel

Anna Ternheim & Dave Ferguson - Lokomotivet, Eskilstuna 17 mars 2012



Efter tre år var Anna Ternheim tillbaka på Lokomotivets scen i Eskilstuna. Förra gången med imponerande arrrangemang och ensemble. Nu så annorlunda, avskalat och mycket mer personligt. Scenen var till och med uppbyggd som ett vardagsrum och både Anna och "Ferg" rörde sig som om de vore hemma. Så äkta, jordnära, närvarande. Trots mörkret i flera av Annas låtar blir jag varm av Annas fantastiska sång, mycket fina gitarrspel och hennes spontana leenden. Dave Ferguson utstrålar en naturlig pondus och spelar flera instrument och sjunger rysligt bra. De rör sig naturligt som i cirklar runt varann och visar att de trivs att spela ihop, med respekt, närhet och en stor portion lyhördhet.



Jag visste att Anna Ternheim hade kapacitet att göra en så bra skiva som "The Night Visitor" och en konsert så här strålande innerlig och fylld av värme trots all svärta i texter och tonarter. Enda besvikelsen var att Anna inte själv sålde sina skivor efteråt. Men det gjorde "Ferg", som då även berättade för mig att han var stolt över "The Night Visitor" och att den var en av hans personliga favoriter av alla han varit med och gjort. Det är ett högt betyg om något.

Massvis med nya höjdarlåtar...

Det har kommit mängder av nya riktigt bra låtar senaste tiden. Ett axplock följer:

Christer Jonasson - "Grabbarna Från Rågsved": Medryckande med känsla!


Great Lake Swimmers - "New Wild Everywhere": Nya skivan kan vara hur bra som helst!


Rolf Carlsson - "Ett Hem På Jorden": Vardagsnära betraktelser med tillförsikt...


Kathleen Edwards - "Soft Place To Land": Ännu mer kanadensisk musik av klass!


City and Colour - "Little Hell": Inte helt nytt, men nytt för mig... Dynamiskt!


Det är vår i luften och livet känns bättre och bättre. Trots allt.

The man who hated mornings...

... faces nighttime with a smile!

Det är egentligen lite underligt: Hur trött jag än är, så efter klockan 9 på kvällen så piggnar jag till och det är så svårt att få sig själv till sängs. Energin flödar, bara en liten stund till...
Likt ett litet barn som inte kan acceptera att det roliga måste ta slut...

Alltså förskjuter jag lätt dygnsrytmen när jag är ledig. Det är väl egentligen sunt att ta vara på den tid man har och när man trivs. Men segt blir det morgonen efter...

Engelska gitarristen Michael Chapman's skiva "The Man Who Hated Mornings" (en helt lysande titel!) får symbolisera med titelspåret:



Nu närmar sig klockan halv två och hänsynslöst ger jag mig själv order att inta viloläge...
Sussa sött!

Krigsindustri utan hjärna och hjärta

Så har då den oftast dolda bilden av kapitalismens ideal klivit fram i ljuset. Det finns tydligen ingenting som hindrar för att några penningstarka skitstövlar skall kunna räkna in ännu mer stålar. Att exportera krigsindustrier till ett land i krig! Allt säkert med regeringens välsignelse...
Exakt vilken del av lill-tån tänker de med? Den vidriga vapenexporten räcker ju mer än nog!


Warren Haynes och Eddie Vedder gör en ursinnig version av "Masters of War".

Come you masters of war
You that build the big guns
You that build the death planes
You that build all the bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks
You that never done nothin'
But build to destroy
You play with my world
Like it's your little toy
- Bob Dylan

Dylan skrev dessa rader på 60-talet. Tyvärr lika aktuella än idag.

Let me ask you one question
Is your money that good?
Will it buy you forgiveness?
Do you think that it could?
I think you will find
When you death takes its toll
All the money you made
Won't ever buy back your soul
- Bob Dylan

Jag skäms att vara svensk. Jag skäms för att mitt land bidrar till att ha ihjäl oskyldiga barn. Jag skäms för att vi tjänar pengar på andra medmännsikors lidande. Jag skäms över att vi har en regering utan både hjärna och hjärta. Till dem vill jag bara säga:

If you ever have a sleepless night
Just count out your money and it will be alright!
- Alan Hull (Lindisfarne)

Ännu en dröm uppfylld

Jayhawks - Debaser Medis, Stockholm 1 mars 2012

Det finns röster som tycks gjorda för varandra. Lennon och McCartney, Crosby och Nash. Och så Gary Louris och Mark Olson. Tror baske mig att de två sistnämnda är mitt favoritpar. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt,
"Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom.



Länge var det för många en dröm att få uppleva en återförening. Sakta har det vuxit fram sedan Gary och Mark började spela ihop igen som en duo 2008 och gjorde skivan "Ready For the Flood". Att dessutom Karen Grotberg återkommit på piano och sång, efter en mångårig mammaledighet, blev den sista byggstenen. Bassisten Marc Perlman och trummisen/sångaren Tim O'Reagan är numera självklar rytmsektion. Några spelningar hemma i staterna 2010 blev resultatet.

Drömmen om en ny Jayhawks-skiva tog åter fart och förra året kom "Mockingbird Time". Den kändes först som en viss besvikelse, föga förvånande, men den har sakta vuxit till en mycket bra skiva, om än inte i nivå med de gamla klassikerna.

Det har varit en dröm för mig att få se och höra Jayhawks med både Louris och Olson. När de förra året bara kom till Göteborg trodde jag att det var kört, men i går stod de på Debaser Medis scen och jag stod på golvet nedanför. Ännu en fullbordad dröm....

Det var givetvis varning för onåbara förväntningar... Det började lite segt, men efter några låtar kom spelglädjen och Jayhawks speciella sound, löst sammansatt men ändå ack så det
"sitter"! Louris och Olson's röster ligger i förgrunden, men oftast är de förstärkta med Karen Grotberg's och Tim O'Reagen's. 4 röster i en samklang utan like. Karen Grotberg lägger viktiga slingor med sitt piano och Gary Louris har en ton i sin gitarr som både smeker och river, vare sig han kompar effektivt eller ger ifrån sig ett smakfullt och aningen kantigt solo. Hans sound får mig ibland att tänka på Neil Young.

Till detta kommer låtarna, dessa suggestiva alster som efter några lyssningar har vuxit sig in i dittt sinne och medryckande är både självklara och unika. Vi får höra många från önskelistan:
"Settled Down Like Rain", "Blue", "Two Hearts" och "I'd Run Away". Med flera... Till min glädje dök även "A Break in the Clouds" och O'Reagan's "Tampa To Tulsa" upp. Liksom pärlan på senaste skivan, "Tiny Arrows", en fullständigt lysande låt på alla sätt. Visst fanns det många fler jag önskat, främst "Over My Shoulder", "Nothing Left To Borrow" och "Ain't No End". Men så lång show att de hunnit med alla, det vore en omöjlighet.



Finns det kvar något att drömma om då? Ja, varför inte ännu ett album och ännu en turné, gärna på ett bättre ställe med lite mer luft att andas och med sittplatser. Men, oavsett framtiden, det har var en kväll att minnas. Länge.