Det finns röster som tycks gjorda för varandra. Lennon och McCartney, Crosby och Nash. Och så Gary Louris och Mark Olson. Tror baske mig att de två sistnämnda är mitt favoritpar. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt,
"Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom.
Länge var det för många en dröm att få uppleva en återförening. Sakta har det vuxit fram sedan Gary och Mark började spela ihop igen som en duo 2008 och gjorde skivan "Ready For the Flood". Att dessutom Karen Grotberg återkommit på piano och sång, efter en mångårig mammaledighet, blev den sista byggstenen. Bassisten Marc Perlman och trummisen/sångaren Tim O'Reagan är numera självklar rytmsektion. Några spelningar hemma i staterna 2010 blev resultatet.
Drömmen om en ny Jayhawks-skiva tog åter fart och förra året kom "Mockingbird Time". Den kändes först som en viss besvikelse, föga förvånande, men den har sakta vuxit till en mycket bra skiva, om än inte i nivå med de gamla klassikerna.
Det har varit en dröm för mig att få se och höra Jayhawks med både Louris och Olson. När de förra året bara kom till Göteborg trodde jag att det var kört, men i går stod de på Debaser Medis scen och jag stod på golvet nedanför. Ännu en fullbordad dröm....
Det var givetvis varning för onåbara förväntningar... Det började lite segt, men efter några låtar kom spelglädjen och Jayhawks speciella sound, löst sammansatt men ändå ack så det
"sitter"! Louris och Olson's röster ligger i förgrunden, men oftast är de förstärkta med Karen Grotberg's och Tim O'Reagen's. 4 röster i en samklang utan like. Karen Grotberg lägger viktiga slingor med sitt piano och Gary Louris har en ton i sin gitarr som både smeker och river, vare sig han kompar effektivt eller ger ifrån sig ett smakfullt och aningen kantigt solo. Hans sound får mig ibland att tänka på Neil Young.
Till detta kommer låtarna, dessa suggestiva alster som efter några lyssningar har vuxit sig in i dittt sinne och medryckande är både självklara och unika. Vi får höra många från önskelistan:
"Settled Down Like Rain", "Blue", "Two Hearts" och "I'd Run Away". Med flera... Till min glädje dök även "A Break in the Clouds" och O'Reagan's "Tampa To Tulsa" upp. Liksom pärlan på senaste skivan, "Tiny Arrows", en fullständigt lysande låt på alla sätt. Visst fanns det många fler jag önskat, främst "Over My Shoulder", "Nothing Left To Borrow" och "Ain't No End". Men så lång show att de hunnit med alla, det vore en omöjlighet.
Finns det kvar något att drömma om då? Ja, varför inte ännu ett album och ännu en turné, gärna på ett bättre ställe med lite mer luft att andas och med sittplatser. Men, oavsett framtiden, det har var en kväll att minnas. Länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar