Det sägs att första steget för att kunna åtgärda och förändra ett problem är att erkänna att problemet faktiskt finns. På samma sätt ser vi inget om vi drar ner rullgardinen och utbrister: "Det jag inte ser, det finns inte...!"
Rullgardiner finns det idag tyvärr mycket gott om hos de styrande både nationellt och lokalt. Miljöutmaningarna "löses" genom förnekelse och nedläggningar. De växnade klyftorna förnekas genom att se till att de ökar lavinartat. Man säljer ut våra gemensamma ägodelar och det är väl närmast att betrakta som ren stöld. Man försämrar allt där det tydligt behöver förbättras och ser till att girighet är den främsta drivkraften...
Jag envisas faktiskt med att tro att vi kan bättre än så... Vi kan bättre...!
Murray McLauchlan sjunger om att bli genomblåst och fri. 2023 måste innebära omprioriteringar och det kan inte de som styr idag organisera. De kör oss rakt ner i diket...!
Vilket i sin tur ju kan medföra nyval och det vore nog det bästa som kan hända...
Jag fortsätter med temat "Det bästa 2022": Här är några låtar som sticker ut lite speciellt:
1. Karin Kardia med band - "Best I Can Be"
- Jag vet att den här låten debuterade redan mot slutet av 2021, men eftersom den var ny för mig 2022 så räknar jag den dit. Karin Kardia, eller Karin Inggårde som hon egentligen heter, imponerade stort på mig när såg henne framträda några gånger under året. Just "Best I Can Be" berör mig fortfarande så att jag blir alldeles varm inuti. Karin sjunger här så makalöst fint och så innerligt att det inte går att beskriva. Ett självklart val till "Årets bästa låt"....!
2. Lisa Miskovsky - "Jag Som Vann"
- En annan tjej med både utstrålning och röst är ju Lisa Miskovsky. Jag har alltid önskat att hon skulle sjunga på svenska och spela in något mer "avskalat". Nu har båda önskningarna infriats på en gång! Mello-sången "Best To Come" har fått en ny svensk text av ingen mindre än Annika Norlin. Den lågmälda inspelningen är precis rätt.
3. Nitty Gritty Dirt Band med Larkin Poe - "I Shall Be Released"
- Bob Carpenter sjunger så känsligt och de båda systrarna Rebecca och Megan Lovell bidrar med ungdomlig glöd och en stark tilltalande glädje. Detta måste vara en av de allra främsta tolkningarna av denna klassiker alla kategorier...! Lyssna också på gitarr-duellen mellan evigt unge Jeff Hanna och Megan Lovell på lap-steel.
4. Watkins Family Hour - "Grief and Praise"
- En av många fantastiska låtar med de sympatiska syskonen Sara och Sean Watkins från deras fina album "Watkins Family Hour Vol 2".
5. Thea Gilmore - "Hey Jealousy"
- Thea Gilmore har återtagit sitt riktiga namn efter en kort utflykt med artistnamnet "Afterlight". I oktober gav hon ut en ny EP kallad "Was" och det är hög klass rakt igenom. Vilken som helst av de fyra låtarna kunde ha valts ut för årets bästa lista, men just nu får det bli "Hey Jealousy". Det är nästan otäckt vad hon berör och självanklagelserna är nästan oanständigt hudnära...
Visst görs det fortfarande musik med både själ och hjärta. Jag tror precis som Lars Winnerbäck att dessa värden är på väg tillbaka igen.
2022 var året då artisterna åter kunde börja spela live på riktigt igen, efter att ha påtvingats "näringsförbud" under pandemin. Detta ledde tydligen till att tämligen lite tid ägnades åt att skapa och spela in ny musik...
Jag tycker nämligen att det är en ovanligt liten samling nya skivor jag kom i kontakt med under det gångna året. Men, här är några jag absolut vill nämna:
Årets skiva: Watkins Family Hour - "Vol. 2"
En ruskigt fin och stämningsfull skiva med syskonen Sara och Sean Watkins, med hjälp av en del gäster. Av dessa märks i synnerhet Jackson Browne och den nya inspelningen av klassikern "The Late Show" är bland det finaste jag hört på mycket länge. Men det finns många fler höjd-punkter på detta inspirerade album. "We Were Meant To Be Together" och "Grief and Praise" är låtar jag kommer att återvända till regelbundet.
Fler kandidater till årets album:
Victoria Vox - "Nirvana In REM"
En mycket ambitiös skiva med 10 låtar inspirerade av några konstverk av Fred Stonehouse. Victoria Vox, eller Victoria Davitt, som hon egentligen heter, har samarbetat med konstnären och lyssnat på hans livserfarenheter och därefter skapat dessa låtar med sina egna reflektioner. Själv spelar hon ukelele. Starka låtar, fina arrangemang och härlig sång. Det lyser av kvalitet rakt igenom...!
Dom som aldrig ger upp - "En hyllning till Magnus Lindberg"
Magnus Lindberg var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Till viss del är det väl i och för sig så att Magnus egna inspelningar är de bästa, men här finns ju en sådan låtskatt att det faktiskt är omöjligt att inte ryckas med...
Fou Parle - "Sentimentalsjukhuset"
Fou Parle var med i punkbandet "Råttorna" på 80-talet och heter egentligen Mikael Karlsson. Attacken i framförandet och attityden har han tagit med sig från punken. Det är snitsigt och effektivt spel på både elektriska och akustiska gitarrer. Det är helt enkelt rejält "klös" i musiken och det stämmer bra med den mörka stämningen i texterna.
Dan Navarro - "Horizon Line"
Stark uppföljare till "Shed My Skin" från 2019. Starka låtar med mycket eftertanke, snyggt producerat med flera små läckra solon och känslig sång.
Anders F Rönnblom & Bravado Bravado - "Wisdom Of The Ancient Ones"
Första Bravado Bravado-skivan på mer än 30 år. Här finns knappast en enda ointressant låt och man upptäcker nya finurligheter för varje lyssning.
Eliza Gilkyson - "Songs From The River Wind"
Eliza skriver som alltid starka låtar och hon sjunger med en röst som tränger sig på och berör på djupet. Hon framför fina reflektioner om den tid vi lever i och trots allt mörker runt omkring oss så sprider hon positiva förhoppningar om bättre tider.
Årets Dylan-tolkningar: Nitty Gritty Dirt Band - "Dirt Does Dylan"
NGDB med tre nya medlemmar tolkar Dylan och de gör det mycket bra. Det är faktiskt inte så mycket country denna gång, utan lite mer rock och blues, med ett tätt komp som sitter precis som det ska utan att bli förutsägbart. Jeff Hanna är klart underskattad som gitarrist och vem kan motstå när Jimmie Fadden plockar fram sitt känsliga munspel...?
Årets Folkrock: Tobias Bäckstrand - "Heal" Folkrock som även ibland gränsar lite till country-rock. Musik som man blir glad och effektiv av. Mycket stark debut!
Årets skönsång 1: Nina Åkerblom Nielsen - "Tid"
En klassiskt skolad sångerska och kompositör som inte bara sjunger för att det ska låta bra, utan även vill att vi ska lyssna på vad hon har att säga. Visst finns det djup i hennes texter, men framför allt så finns det hopp, vardaglig glädje och förundran.
Årets skönsång 2: Marketa Irglova - "Lila"
Första skivan på många år med denna kloka och jordnära kvinna. Hon flyttade för tio år sen till Island, gifte sig och skaffade tre barn. Mitt i vardagskaoset har Marketa funnit en fridfullhet och sakta börjat återuppta sin egen karriär igen. Säljs enbart via hennes Bandcamp-sajt.
Årets blues: Larkin Poe - "Blood Harmony"
Tungt och äkta med systrarna Rebecca and Megan Lovell. Den senares lap-steel är som en jordfräs vilsen på grus...
Årets Live-skiva: Dawes - "Live from the Rooftop (Los Angeles, CA 8.28.20)"
Dawes är för mig nog den mest spännande gruppen på länge och deras "Stories Don't End" är fortfarande den bästa skivan på 2000-talet. På grund av pandemin kunde de annars flitigt turnerande medlemmarna inte spela tillsammans på ett bra tag och när de i augusti förra året gav en konsert på ett tak i Los Angeles var det första gången de åter spelade ihop och Taylor Goldsmith beskriver det så här: "This was the first time we played together since the world had shut down. So playing together felt radioactive. I remember this song ('Somewhere Along the Way') in particular felt ecstatic to me".
Årets återutgivning: Sandy Denny "Gold Dust"
Sandys sista konsert finns till slut äntligen på LP. Denna utgåva släpptes på "Record Store Day". Tyvärr saknas 6 låtar från CD-versionen som Jerry Donahue restaurerade för många år sen. Men detta är ändå i en klass för sig själv. Odiskutabelt...!
Plainsong är ovanligt aktuella med ny bok och ny box med 6 CD-skivor, båda utgivna under det gångna året. Gruppen bildades först 1972 av Iain Matthews och Andy Roberts och var en grupp som var oerhört mycket bättre än någon begrep när det begav sig...
Musik handlar mycket om glädje. Likaså är det väl tänkt att julen ska vara... Men numera har det väl blivit mer inkomst-glädje för alla som tjänar pengar på vår köphysteri...
Här finns det glädje utan gräns och då infinner sig även känslan: Sophie Hanson med familj gör Kenny Rogers "The Gambler" med en sjusärdeles feeling:
Musik och glädje hör ihop... Och då behöver det faktiskt inte ens vara "glad" musik...
Undrade vad det var för låt jag fick i huvudet... Jo, det är ju GES "Tänd ett ljus"...! En bra låt med fint sång-arr, som man dock hört så många gånger nu att man knappt klarar av att höra den ännu en gång...
Bruce Cockburn's "Pacing The Cage" skulle jag aldrig kunna tröttna på...
Kate Rusby firar 30-års jubileum som artist i år (Helt obegripligt...!), genom att ha gjort 16 nyinspelningar tillsammans med olika gäster, bl.a. Ladysmith Black Mambazo, KT Tunstall, Sarah Jarosz och Beth Nielsen Chapman.
"30 Happy Returns" är verkligen en imponerande bekräftelse på hennes styrka som sångerska och hennes övertygelse att folkmusik kan vara levande även när den huvudsakligen bygger på traditionella värderingar.
Plainsong är ovanligt aktuella med ny bok och ny box, båda utgivna under det gångna året. Gruppen bildades först 1972 av Iain Matthews och Andy Roberts och de gav ut en enda skiva, "In Search Of Amelia Earhart", som först långt senare fått den uppmärkssmhet den förtjänade.
På 90-talet återbildades gruppen och innehöll då även Mark Griffiths och Julian Dawson, samt på en skiva Clive Gregson. Fem album och några EP:s gavs ut och håller en imponerande hög kvalitet. 2012 gjorde man en "sista" live-skiva, men redan 2015 satte man fart igen med ett otroligt starkt album, "Reinventing Richard: The Songs Of Richard Fariña".
Här ovan är en färsk inspelning med Iain Matthews och Andy Roberts när de gör en fantastisk version av Danny Whitten's gripande "I Don't Want To Talk About It". Låten spelades först in på Crazy Horse första LP med Whitten som sångare. Det är troligen den bästa versionen, även om Iain Matthews också gjort den väldigt känslosamt.
Rod Stewart gjorde den senare värlsberömd och hans version är väl ok, men den har inte den förtvivlade nerv som Danny Whitten själv värkte fram.
Here in the dark
In these final hours
I will lay down my heart
and I'll feel the power
But you won't
No, you won't
- Mike Reid / Allen Shamblin
"I Can't Make You Love Me" är en av de största låtarna om obesvarad kärlek, skriven av Mike Reid och Allen Shamblin. Det sägs att de höll på ett halvår innan de fick till det, när de sänkte tempot. Det är svårt att tro att det först var en snabb bluegrass-låt när Bruce Hornsby spelar det ömsinta pianot.
Bonnie Raitt sjunger här nästan omänskligt bra. Varje ord liksom kramar musten ur ditt hjärta. Eller, som en kritiker skrev: "There's real ache in every word that drips from her pained lips"...
McGuinness Flint måste vara det mest missvisande namnet någonsin på en grupp, då både Tom McGuinness och Hughie Flint inte var speciellt drivande i gruppen. Det var Dennis Coulson som sjöng de flesta låtarna och i stort sätt alla var skrivna av Benny Gallagher och Graham Lyle, som också sjöng de med och spelade alla möjliga stränginstrument. Efter två LP-skivor bröt sig de två sistnämnda ut ur gruppen och började framträda som Gallagher & Lyle.
En fin låt om vänskap, skriven av Gallagher & Lyle, från McGuinness Flint's andra skiva 1971. Sedan fortsatte de utan Gallagher & Lyle, men lämnade inte några större spår.
Sarah Jarosz har trots sin låga ålder redan varit med ett bra tag med sin bluegrass-kryddade blandning av avancerad musikalitet och suggestiv känsla. Hennes musik känns alltid så äkta och jordnära, fylld med ungdomlig påhittarlust och en sällsynt bredd.
She says we all have our notions, baby
We all laugh and sigh
And when the world on the ground
is gonna swallow you down
Sometimes you've got to pay it no mind
- Sarah Jarosz
Hennes råd passar ovanligt bra i dessa kylslagna kristider...
Det finns så många utsökta Richard Thompson-sånger, så jag kan inte motstå frestelsen att ta med en till: "When The Spell Is Broken", här i en superb liveinspelning.
Där finns rikligt med den suggestiva stämning som kännetecknar så många av Thompsons låtar. Där finns det speciella gitarrsoundet och hans unika sätt att spela solon. Där finns också den dramatiska lyriken som kan slita dig i stycken...
Richard Thompson hade en gång husprofetsstatus hos mig. På 80-talet såg jag honom flera gånger och det var så oerhört fantastiskt. Han är fortfarande verkligt bra, men någonstans har han tappat lite av spetsen, den där akuta närvaron som medförde att han berörde på alla plan.. Då, när han med gitarrr, sång och lyrik kunde skildra de smärtsammaste ögonblick så exakt, som om han var där...
"Poor Ditching Boy" är ett sådant exempel, en sång som jag alltid älskat. Med knivskarpa ord skär han mitt i smärtan. Studioversionen är så-där, men "Poor Ditching Boy" kommer till sin fulla rätt i livespelningen här ovanför.
Jo, han är nog fortfarande en av mina husprofeter ändå...
Här är min idé till ett inslag på någon slags nyårsrevy:
Några vanliga invånare sjunger:
- Det är tuffa tider. Hur ska alla ha råd att betala mat och hyra?
Kristersson, Busch och Pehrsson svarar med detta omkväde:
- Bara de rika blir ännu rikare, så löser det sig! (omkväde)
- Bara de rika får ännu mer, så blir allt bra! (omkväde)
Åkesson viftar med en liten flagga och fyller i:
- och ut med alla invandrare! (omkväde)
Ny fråga:
- Vad gör ni med de ständigt stigande elpriserna…?
Samma omkväde utropas till svar:
- Bara de rika blir ännu rikare, så löser det sig! (omkväde)
- Bara de rika får ännu mer, så blir allt bra! (omkväde)
och Åkesson lägger till:
- och ut med alla invandrare! (omkväde)
Fler frågor:
- Hur minskar ni de allt större klyftorna?
- Hur löser ni problemet med kärnkraftens avfall?
- Hur ska ni skydda kommande generationer i minst 100 000 år?
- På vilket språk ska ni skriva varningstexten på slutförvaringen?
- Hur får ni stopp på våldet på våra gator?
- Hur stoppar ni alla dessa skjutningar?
- Vad krävs för att ni ska stoppa vapenexporten till länder i krig?
- Vad gör ni för att era barnbarn ska ha någon skog kvar att vandra i?
- Hur löser ni granbarkborrens framfart?
- När kommer ni hålla det ni lovade innan valet?
- ____________________________________ (Här kan du själv fylla i fler frågor!)
Samma omkväden till svar på alla frågorna!
(Jag menar att det är ju det tydliga men outtalade målet för alla deras ställningstaganden och politiska riktlinjer.)
Samma omkvädestillägg från Åkesson...
En sista fråga:
- Hur ska vi klara klimatmålen?
Nytt svar från regeringen:
- Lägg ner! Lägg ner! Lägg ner! Om vi blundar så inget vi ser! Och då finns det inte mer!
- Bara de rika blir ännu rikare, så löser det sig! (omkväde)
- Bara de rika får ännu mer, så blir allt bra! (omkväde)
och Åkesson lägger till:
- och ut med alla invandrare! (omkväde)
Invånarna avslutar:
- Vem valde dessa knäppa typer?
Svar:
- Det gjorde ni...!!! Lättlurade...!! Ha, ha ha...!
Ärligt talat ingen mäkvärdig text, men med tanke på det obefintliga omdöme och den brisfälliga konsekvensförmåga som regeringen visar, så är den "top-notch".
Christy Moore och Declan Sinnott visar ursinnigt vad det handlar om...
Karin Kardia har jag skrivit om tidigare. En lokal talang av stora mått. Då och då lägger hon ut nya inspelningar på sin YouTube-sida. Hör hennes cover av Carole Kings "Natural woman", mest känd med Aretha Franklin. Den är inspelad i Sofia Kyrka på söder i Stockholm, vilket hörs på den utmärkta akustiken. Alexandra Louma och Sofia Enqvist körar. En jättefin version av denna gamla hit...!
När du ändå är där kan du ju passa på att höra den andra sången som spelades in vid samma tillfälle, Karins fina egna komposition "Got All This Love":
Det tar bara några ord i första versen och några anslag på gitarren innan jag dras med och inser att det här är ruskigt bra och angeläget.
Fou Parle var med i punkbandet "Råttorna" på 80-talet och heter egentligen Mikael Karlsson. Ta ett stänk av Lars Winnerbäck i rösten och krydda med lite Perssons Pack eller Lars Demian så får du Fou Parle. Attacken i framförandet och attityden har han tagit med sig från punken. Det klagas på allt möjligt i texterna, men det känns engagerat och äkta. Det är lätt att känna att texterna bara forsar fram, men när de är så angelägna blir det bara en fördel.
Det är snitsigt och effektivt spel på både elektriska och akustiska gitarrer. Det är helt enkelt rejält "klös" i musiken och det stämmer bra med den mörka stämningen i texterna. Fou Parle sjunger och spelar gitarr och piano. Dan Johansson sköter kompet med bas och trummor, samt gitarr och synt. Ann-Mari Hagström bidrar med spel på cello.
Inledande "Berlin", "När Allting Hotar", "Du är så vacker när du lever" och "Guds Armé", där religionen blir sanslöst kapad vid fotknölarna, är briljanta, men alla 12 låtarna är egentligen värda att nämna. Titellåten är en ny låt och inte en cover på Toni Holgerssons låt med samma namn.
En mycket stark solo-debut och en klar kandidat till årets bästa skiva. Det trodde jag ju inte när jag såg det enkla, fasktiskt ganska fula, omslaget... Men så är det, utan tvekan...!
Idag fyller min yngsta son 33 år och snart är han klar med sin högskoleutbildning. Samtidigt som heltidsstudier under tre år har han jobbat 80% och blivit pappa. Imponerande...!
Här kommer en hälsning till honom: "We Can Make it"...!
We'll try to imagine or understand
The power that lies in these two hands
Or the passion that burns in the heart of a man
Who holds no fear
We can make it
We can make it
We can make it if we try
- Alan Hull
Each one lost is everyone's loss you see
Each one lost is a vital part of you and me
- Bruce Cockburn
Jag har lyssnat mycket på Bruce Cockburn den senaste tiden. Denne kloke och engagerade man med insiktsfulla kommentarer om vad som händer i världen och runt omkring oss. Denne poet med djupa, lyriska texter som både är universella och personligt utlämnande. Denne vituose gitarrist med den exceptionella behandlingen av sin gitarr. Denne oerhört breda musiker och låtskrivare av klass. Denne kristna själ som för den skull inser politikens makt och möjligheter.
"Each One Lost" är verkligen inte munter, men berör så att jag både värms och darrar i hela kroppen... På sajten "Cockburn Project" beskriver han vad den handlar om: "On the way into Kandahar Airfield from Ottawa, our little group spend a few hours at Camp Mirage, a Canadian staging base in the Middle East. As we were about to board our next plane, we found ourselves part of a Ramp Ceremony, honouring the remains of two young Canadian Forces members who had been killed that day and were being sent home. One of the saddest and most moving scenes I've ever been privileged to witness..."
Som kontrast fyller jag på med en av hans alla positiva låtar, "And We Dance":
Bruce Cockburn. Denne nu gamle man som envist vägrar sluta tro på att vi faktiskt kan styra upp tillvaron mot något bättre...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
- Bruce Cockburn
Anders F Rönnblom & Bravado Bravado - "Wisdom Of The Ancient Ones"
För några månader sen skrev jag om de två skivor Anders F Rönnblom gjorde 1989-90 under gruppnamnet "Bravado Bravado": Två av de bästa svenska skivorna.
Jag hade således otroligt stora förväntningar när Bravado Bravado nu, 30 år senare, återbildats och spelat in en ny skiva kallad "Wisdom Of The Ancient Ones". Det är tveklöst en av de bästa skivorna detta år och den växer för varje lyssning. Men att den inte riktigt når upp till den första skivan från 1989 är ju inte så konstigt. Det känns nästan lite orättvist att ens försöka jämföra med en så oerhört stark favoritskiva...
Det svänger riktigt ordentligt till en början för att sedan lugna ner sig betydligt utan att tappa intensiteten. Här finns flera fina gitarrsolon och annat läckert spel av Jesper Lindberg, Fabian Månsson, Björn Rothstein och Björn Aggemyr.
Förutom "Månskensbilder" är den envisa "Den Öppna Höjden" min favorit just nu. De innehåller båda mängder av effektiva ordkaskader av Anders F själv. "Heliga Mödrars Mardröm", "Canyon De Chelly" och "Gud Ba Rycker på Axlarna" beskriver samtiden på ett nästan otäckt träffsäkert sätt.
Men här finns knappast en enda ointressant låt och man upptäcker nya finurligheter för varje lyssning...
Christine McVie i Fleetwood Mac har dött, 79 år gammal. Hon tillhörde den gamla stammen i Fleetwood Mac, som först spelade blues och som levde igenom de tuffa åren, då nästan ingen brydde sig om gruppen, innan de flyttade tiill staterna och slog igenom med dunder och brak.
Hennes behagligt mjuka stämma färgade Fleetwood Mac's sound och hon hade en förmåga att skriva enkla kärlekssånger som kändes alldeles självklara. Hennes "Songbird" från "Rumours" är en klassiker och har tolkats av flera andra, som t.ex. Eva Cassidy och Christine Collister. Alla pratar om "Rumours", men för mig är den vita självbetitlade "Fleetwood Mac" från året innan den överlägset bästa sedan flytten till USA. "Warm Ways" är så otroligt vacker och harmonisk, medan den bluesiga "World Turning", som hon skrev med Lindsey Buckingham, är mer ruffig och tungt kantig. Hennes keyboard på Buckinghams "Crystal" är enastående på alla sätt. "Say You Love Me" är en annan höjdare, så härligt medryckande...
Men redan tidigare hade hon visat vilka låtar hon kunde skriva. "Remember Me", första låten på "Penguin" från 1973, är inget annat än briljant, en slags prototyp över den perfekta pop-låten.
Jag såg Fleetwwood Mac i London 1977, men de hade tyvärr en dålig dag på jobbet. Så jag får minnas Christine genom hennes skivor. Och då är det den vita "Fleetwood Mac" från 1975 jag väljer först och främst. Även den första solo-skivan från 1970, "Christine Perfect", som hon hette då, är riktigt bra, jordnära blues. Den sista solo-skivan, "In The Meantime" innehåller en hel del bra låtar, snitsigt framförda.
Jag inser nu att jag helt enkelt måste ta med redan nämnda "Warm Ways":
Min bror hade Christine McVie som en av sina största favoriter. Nu är de borta, båda två...
West of Eden har gett ut en mängd skivor och de håller alla hög klass. Nyutgivna "Next Stop Christmas" är deras andra julskiva, den första "A Celtic Christmas" kom redan 2010. Här finns mestadels nyskrivna sånger, en hel del ballader, men även flera glada up-tempo låtar.
Inledande "We All Shall Sing Together" är som en modern christmas carol med riktigt härligt körarrangemang. Jenny Schaub sjunger som alltid förträffligt och på den avslutande "Next Stop Christmas (Mind The Gap)" visar hon tydligt vilken kapacitet hon har.
Däremellan finns bland annat "The Bells of St. Stephen", där Martin Schaub sjunger riktigt bra till ett suveränt folkrock-stuk, med ett gitarrsolo där elgitarren "väser" till ordentligt.
Julskivor är väl inte riktigt min grej, men den här är bra. Riktigt bra...!
Dan Navarro var en gång ena halvan av Lowen & Navarro, som under 22 års tid gjorde flera suveräna skivor utan att få något större genombrott, vilket måste göra dem till en av de mest underskattade grupperna i musikhistorien. Efter Eric Lowens kamp mot ALS och följande död 2012 tog det lång tid innan Dan Navarro gav ut sin solo-debut "Shed My Skin" 2019.
Årets uppföljare "Horizon Line" tar vid som en naturlig fortsättning. Det är starka låtar med mycket eftertanke, snyggt producerat med flera små läckra solon och känslig sång.
I dessa tider då vi stressas av allt från skyhöga elpriser till en regering som ytterligare vill öka skillnaderna mellan de som har och de som inte har, då kan det vara bra att bli påmind om det allra viktigaste: Skjut inte upp att säga det väsentliga, chansen kan lätt försvinna...
Bruce Cockburn påminner oss i "Life Short Call Now", som tydigen först hette "Life's Short Call Now" och så borde den ju heta om allt ska vara korrekt. Men budskapet går ju fram ändå...
You've no idea how I long
For even one loving caress
For you to step into my heart
Without deception or duress
Life short, call now
- Bruce Cockburn
Bruce börjar bli till åren och det syns... men hörs inte alls när han spelar gitarr...! Det sägs att när en reporter frågade Eddie Van Halen hur det kändes att vara världens bästa gitarrist så fick han svaret: “I don't know, ask Bruce Cockburn”.
Vill du läsa mer om denne kanadensiske gitarrist / sångare / låtskrivare / aktivist, så finns det en förträfflig sajt kallad "The Cockburn Project" . Jag törs nog påstå att där finns allt som är värt att veta...
If you want to hurt me Do it fast...!
- Thea Gilmore
Thea Gilmore har just avslutat en solo-turné och verkar ha gjort bra ifrån sig. Hon har återtagit sitt riktiga namn efter en kort utflykt med artistnamnet "Afterlight". I oktober gav hon ut en ny EP kallad "Was" och det är hög klass rakt igenom.
Hon fortsätter att gräva djupt i sitt eget känsloliv och bearbeta sin separation. "Was" är som ett slags fortsättning på förra årets starka och utlämnande album "Afterlight". Det är nästan otäckt vad hon berör.
I've been lonely...
I got older...
- Thea Gilmore
När hon i tredje låten "Hope and Fury" sjunger dessa rader är det så skört att allt kan brista när som helst. Orden skär genom is och träffar längst in i hjärtat... Självanklagelserna i avslutande "Hey Jealousy" är nästan pinsamt hudnära...
Stor konst skapas ofta av frustration och kriser...
Det är redan första advent och jag ska försöka bjuda på något speciellt varje dag fram till och med julafton. Det blir en hel del nytt som jag ännu inte skrivit om och det blir även en del annat som helt enkelt bara är riktigt bra.
Jag börjar med underbara Thea Gilmore och hennes "Warmest Winter" från hennes utmärkta julskiva "Strange Communion" från 2009, en av få julskivor jag kan höra gång på gång.
Låt oss ta oss igenom den här "kris-vintern" med många kramar och skapa värme den vägen...!
Så har då den andra nya sången med Broken Fences kommit. Det är lågmält, melankoliskt och så vansinnigt vackert. "Gray Room" är skriven av Guy och Christen Russo och det är Guys gitarr och röst som tillsammans med Morgan Erinas harmonier skapar denna stämning.
Men visst är detta aningen svårtillgängligt och om deras nu 10 år gamla debutskiva inte gav det genombrott den borde gett duon, så lär väl knappast dessa två nya sånger heller ge dem det. Men det är vackert och fascinerande och jag sitter storögt och bara lyssnar...
På gruppens bandcamp-sida så kan du ladda hem "Song For You" från deras fantastiska debut-skiva helt gratis:
Även hela debutskivan finns för valfritt belopp och de påpekar att det inte finns något minimum. De skriver: "We selected the "name your price" option because we want anyone and everyone to be able to hear these songs".
Jag kunde inte hålla med mer... Broken Fences första skiva är unikt bra och jag utnämnde den till 2012 års bästa skiva och jag klassade den i oktober 2018 som den tredje bästa skivan under hela 2000-talet. Läs mer här: Årets upptäckt!
Om någon hade frågat mig om vilket band jag helst skulle vilja få se återuppståndna så hade Broken Fences kommit mycket högt upp på en sådan lista. Men, det är snart 9 år sedan Morgan Erina och Guy Russo gav upp försöket att fortsätta spela tillsammans efter det att de avslutat sin personliga relation. De har sedan dess vid ett par tillfällen uppträtt tillsammans i Pittsburgh och spelat någon enstaka sång, men inget mer.
Det kom därför som en stor överraskning när Morgan Erina skrev på Facebook att ett par nya låtar var på gång. Den första, "Bear (Dark Places)" finns nu att lyssna på och kan köpas från deras Bandcamp-sida.
Jag blir så glad att det är svårt att avgöra hur bra denna nya sång egentligen är, men det räcker mer än väl att de gör något tillsammans igen. Om det är en tillfällig återförening eller något annat framgår inte. Men för mig, som saknat deras makalösa stämsång i nio år, är det en stor nyhet...!
På hemvägen så svängde jag in på en återvinningsstation för att lämpa av lite rester från vårt konsumtionssamhälle: Massvis med papperskassar, några tomma kartonger, samt lite sopor av plast och papper. Ur högtalarna vrålade Moving Hearts om samhällets orättvisor och jag sjöng med och drömde mig bort och i min fantasi var det jag som spelade Declan Sinnotts expressiva gitarrsolon.
När jag stannade bilen såg jag att det stod en cykel där, med en papperskasse på pakethållaren och i den fanns ett fåtal tomflaskor och ett par burkar att panta. Troligen dagens skörd för den mörkhyade mannen som genomsökte containrarnas innehåll med hjälp av en lång griptång. Han såg trött ut, men frågade artigt om han kunde ta hand om mina sopor och sortera dem åt mig. Hans ögon var vänliga och lyste upp då jag gav honom en kasse med 5-6 tomflaskor. Jag sa att det inte var något mer att ta vara på bland mina grejor.
Jag lämnade mina sopor och mannen cyklade iväg, Väl tillbaka i bilen och på hemväg igen så kommer tankarna och frågorna. Är det så här vi ska ha det? Ständigt ökande klyftor mellan de ”som har” och de som ”inte har”. Ett samhälle med utstötta och utlämnade ”misslyckade” som letar sopor och tar sig fram bäst de kan och på andra sidan en elit som girigt bara vill ha mer och mer.
Jag envisas att tro att vi skulle kunna dela åtminstone något mer rättvist. Jag tror inte vi behöver mer och mer pengar och prylar för att bli lyckligare. Det är dessa klyftor vi har röstat fram att vi vill ha mer av, dessa klyftor som ska förstärkas... Girighet, ha-begär och uppdelning i vi och dom. Ett Sverige jag inte känner igen mig i. Ett Sverige där jag känner mig mer och mer främmande. Jag kanske tillhör nästa grupp som ska rensas ut och inte längre anses som önskvärda?
Mannen med den varma blicken och den glädje han visade över att få några tomflaskor värmer mitt sinne. Någon annanstans festar vår nya överklass och de skulle aldrig förstå mig. De vill bara ha mer och mer och tycker de har rätt till det.
Murray McLauchlan skrev "Burned Out Car" för 26 år sen, men det kunde lika väl ha varit idag. Vem skulle byta med den stackar'n som hittar sin mat i sopsäckarna och kryper till sängs i en utbränd bil...?
I wish that I could get relief
I wish that I could fix my teeth
I wish that I could wash my clothes
I wish I had some place to go
I live in a car that doesn't go nowhere
It's one short step to a shopping cart
In a twilight world that has no heart
I watch the sun go down from a burned out car
- Murray McLauchlan
”In a twilight world that has no heart” – Den meningen säger allt...
Är det så att vi saknar hjärta? Utan inlevelseförmåga och empati så bleknar medmänskligheten. Då blir vi alla snart ganska ensamma och utlämnade...
Lisa Miskovsky har en absolut underbar stämma och är en otroligt positiv person som utstrålar energigivande närvaro i stunden. Visst har en del av hennes skivor varit lite väl tillrättalagda och aningen överproducerade, men i de bästa stunder är hon helt fantastisk och hennes ärlighet går inte att ifrågasätta.
Jag har alltid önskat att hon skulle sjunga på svenska och spela in något mer "avskalat". Nu har båda önskningarna infriats på en gång:
Den kända mello-sången "Best To Come" har fått en ny svensk text av Annika Norlin och den berör som Annika oftast gör. Den lågmälda inspelningen är precis rätt. Och så kan man höra Lisas norrländska klang lite med...
Form och färg-verkstaden, Eskilstuna - Utställning Spindlar av Margit Karlsson, samt Collage av Pia Monica Karlsson
Jag minns hur jag reagerade på låten "In The Gallery" på Dire Straits starka debutskiva. Hur den begåvade skulptören ignorerades, medan han som "took an empty canvas and stuck it on the wall" fick vara med på utställningarna. Hur konst-eliten samlades och bestämde vem som skulle få genombrott och berömmelse. Jag vet att jag då tänkte att jag nog inte begrep mig på "modern konst"...
Jag gillar fortfarande "In The Gallery" och Mark Knopflers spretiga gitarrspel. Men jag tänker ju lite annorlunda och mer vidsynt idag... Konst, och all annan kultur med för den delen, handlar främst om att uttrycka sig och då är nya uttryckssätt och nya infallsvinklar alltid välkomna.
Två fräscha sätt att uttrycka sig har visats på Form och färgverkstaden i Eskilstuna den senaste veckan och kan ses till och med i morgon. Margit Karlsson visar sina fantasirika spindlar, i alla möjliga skepnader och gjorda av alla tänkbara material. Jag, som inte har någon alls rädsla för spindlar, tycker Margits skapelser är både söta och vackra, både overkliga och verkliga, men alltid lika fascinerande och påhittiga. Även barn kan ha en rik behållning av att se och även att ta i dessa spindlar. Kanske de till och med kan bota någons spindelskräck...?
Margits dotter, Pia Monica Karlsson, ställer ut collage, där hon först målat färger och mönster på papper och sedan klippt dem i remsor och olika former, för att därefter klistra fast dom i nya formationer av bland annat fantasiblommor, men även mer abstrakta motiv.
Resultatet är mycket fascinerande och jag hittar hela tiden nya detaljer jag inte sett förut. Det är ganska små nyanser i färgsättningen och det stimulerar mitt intresse. Det finns en spräng-kraft i hur motiven växer, men ändå uppfattar jag att en lugn harmoni vilar över dem. Det är verkligen så långt bort man kan komma från klatschiga naturbilder. De visar ett helt annat sätt att förmedla det attraktiva i fritt växande växter och är i mina ögon oändligt mer fascinerande och avsevärt vackrare och behagligare att beskåda.
Två tydliga exempel på hur spännande och intressant det kan bli när man söker sig fram med nya uttryckssätt.
Counting Crows - Filadelfia Convention Center, Stockholm 2022-10-29
Hela bandet med tekniker fastnade i hissen när de var på väg ut på scenen... Därför blev de tio minuter sena. Vilken start på en konsert som blev något alldeles enastående...!
Så stod de då till slut ändå på Filadelfias scen, efter två på grund av pandemin inställda försök förra året och i våras. Det sägs att det är minst 14 år sen de spelade i Sverige.
Adam Duritz är givetvis den centrala frontfiguren, men det visar sig att Counting Crows faktiskt är ett "riktigt" band. Fem av de sju medlemmarna har varit med sen starten 1991, eller strax därefter. De andra två har varit med i bandet 20 respektive 17 år. Så det är nog sant när Adam presenterar dem alla som sina vänner. Det märks när musiker verkligen är "där" och tycker om att vara det. De är alla duktiga och expressiva, men också lyhörda och mer delaktiga mer än vad jag trodde att de skulle vara.
Charlie Gillingham spelar klaviaturer och kliver fram och spelar drivande dragspel på en helt underbar "Omaha". David Immerglück varierar mellan gitarr, lap steel och mandolin. David Bryson river av några fina gitarrsolon även han. Dan Vickrey spelar ännu en gitarr och ibland lite keyboards. Rytmsektionen med Millard Powers på bas och Jim Bogios på trummor är tighta och deras styrka märks tydligt och ger musiken en riktigt stadig kraft.
Adam Duritz själv har en röst som nästan är makabert stark. Trots volymen under kvällen så hör man vartenda ord tydligt. Hans frasering är helt enorm, han bänder och vrider på rösten, ibland likt Van Morrison och ibland som Peter Gabriel. Visst ligger hans röst högt i mixningen, men jag tror ändå det är styrkan i rösten som är främsta orsaken till att den framträder så tydligt. Ljudet är för övrigt delikat och jag förstår varför Filadelfia Convention Center fått så fina lovord som konsertlokal.
Adam Duritz visar sig även vara riktigt pratsam och sympatisk i mellansnacket och inte alls den egocentriska typ man lätt kunnat föreställa sig.
Vi får höra flera av låtarna från debuten och mästerverket "August and Everyrthing After" och hela den senaste EP:n "Butter Miracle". Därtill flera andra sånger som på scenen blev betydligt bättre än originalversionerna på skiva. "Colorblind" är gripande intensiv trots att den lågmält kommer direkt efter "Mr. Jones" och på slutet rullar man ut ett extra piano och Adam sätter sig och startar en majestätisk "A Long December".
Vi fick även höra "Start Again", en avskalad cover av Teenage Fan Clubs låt, och det blir en av kvällens finaste inslag.
Tyvärr uteblev mina favoriter "Perfect Blue Buildings" och "Anna Begins", men det är lätt att bortse från en sådan här kväll, där publiken flera gånger fick sjunga hela textrader och gjorde det galant.
Vi får till slut reda på att en ny skiva släpps om några veckor och att de lovar att snart komma tillbaka.
Kort och gott: En av de bästa konserter jag varit på...!
Ibland blixtrar han till, den gamle favoriten Neil Young... Det är inte ofta som jag hajar till nu för tiden när något nytt med Neil annonseras, men det här låter ju lovande.
Den nya "Love Earth" är en simpel, men genial, skapelse. Ett första smakprov från nya albumet "World Record", som kommer i november.
Videon är gjord av hans kära Daryl Hannah, som numera är brukligt då det gäller Neil, och hon har definitivt ett öga för det där med bilder och att förmedla stämningen näst intill exakt.
Det sägs ju att vi behöver "earthing", det vill säga direkt hudkontakt med jorden. Jag tror att det definitivt finns något att hämta där. Regelbunden "earthing", eller jordning på svenska, har visat sig ge häpnadsväckande resultat där andra försök misslyckats. Forskning hävdar effekter som att det lugnar nervsystemet, reducerar inflammation, ökar blodcirkulationen, ger bättre och djupare sömn, samt att vi blir mindre påverkade av stress.
När Neil Young här vandrar omkring barfota verkar han ju må riktigt bra.
Kanske… (Ett hopkok av tankar de senaste veckorna)
Ute sätter hösten in sin stöt
Mörkret angriper på alla fronter
Kylan biter snart obönhörligt i skinnet
och därtill ytterligare i den tomma plånboken
I dyrt slott sitter fyra karriärister och gottar sig
och planerar hur de ska sätta dit alla oss vanliga
Vi som inte kan ta för oss på andras bekostnad
Vi får väl skylla oss själva när vi är så tafatta...
Deras löften var som vanligt bara tom retorik
Ett väl beprövat sätt att effektivt stjäla röster
Sossarna bedriver nu moderat politik
och utplånar sakta men säkert sig själva
Jag blir ju faktiskt fortfarnade besviken på dem
och det förvånar mig lite
Förvånar gör däremot inte de andra tre,
även om jag häpnar över vad de faktiskt kommer med
När jag ser deras miner undrar jag om jag någonsin mer
kan lita på att någon där uppe vill oss vanliga väl
När deras girighet ständigt bara vill ha mer
till varje pris, utan någon form av tvekan och helt utan ansvar
Mitt i denna hösts kalla gripklo av distans och egoism
så möter jag männsikor som öppnar sin oro och sin utsatthet
Jag uppfattar en försiktig förhoppning om att allt ska lösa sig
Ändå, på något sätt
Trots allt
När jag hör hur ditt spontana skratt ännu sipprar fram
Hur din valda närvaro gör mig åtminstone lite trygg
När vi tar några danssteg där i köket efter maten
Då tänker jag stilla att jag kanske nu ändå
till slut
sent omsider
har lärt mig hur jag vill leva
Kanske...
Något begriper jag i alla fall:
Deras materiella lycka där på slottet när de firar sina framgångar
Deras maktbehov och vilja att se ner på alla meningsmotståndare
Deras framfusiga förakt för all eftertänksamhet och besinning
Deras godtrogna, smått religiösa tro att kärnkraften är ren och säker
Deras övertygelse om att miljön, den klarar sig alltid
bara de själva håvar in så mycket stålar som möjligt
Ett ansvarslöst angrepp på sina egna barn och de andra som kommer efter oss
Allt detta och alla dessa falska, inställsamma miner
All påklistrad ytlighet och lögnaktiga förenklingar
All förakt som lyser som bloss i deras blickar
Det biter inte på mig...!
Jag måste ha förebilder som har hjärta och förnuft
Som med öppna ögon beskådar sin samtid
Annars når de inte mig
Det kan de nog aldrig lära sig att förstå där ute till höger
Barriärer av självgodhet och förakt är svåra att bryta ner
Speciellt när man inte ens har verktygen att inse
var man faktiskt har hamnat
När man inte uppfattar att man har gått helt vilse
Vad som verkligen betyder något för mig
det är att bli berörd
Att känna gemenskap och vara där i mötet
I all enkelhet
När jag ser bilder på de fyra partiledarna som nu kommit hjälpligt överens om att bilda regering så undrar jag om dessa fyra verkligen kan vara de som vi faktiskt valt att representera oss...? Har vi verkligen inga bättre att sända fram...?
Det är fullständigt omöjligt att mer än 50 procent kan ha någon personlig vinst av deras politik, kanske 5 % men knappast fler... Är vi verkligen så naivt godtrogna...? Eller kanske rentav så korkade...? Eller kanske bara grundlurade...? Det finns ju hur som helst en omedvetenhet, en bristande förmåga till insikt om hur saker och ting faktiskt hänger ihop...
Tittar på bilden igen. Skulle jag kunna tänka mig att köpa en begagnad cykel av någon av dem? Knappast...!
Miljödepartementet läggs ner...! Hur i helskotta tänker de då...? Det måste vara så att de folk-valda har ett behov av att provocera...! De flesta kommer över sin trotsperiod då man är fem-sex år. Vad säger det om vår nye statsminister...?
Hmmm. .. Och så ska de bygga kärnkraft igen. Var är kunnandet och omdömet här då...? Det finns ingen kunnig investerare i USA som ens skulle komma på tanken att bygga kärnkraftverk. Knappast ingen okunnig heller. Där inser man kallt att kärnkraften är off. Den är inte det minsta lönsam och det är en bransch för loosers....
Ingen i den blivande regeringen har någon vettig tanke om att göra något för miljön. Bara det att de inte ens nämner miljön i sin målsättning gör mig mörkrädd...
Snälla svenska folk: Ni har alltså röstat fram några trotsåldriga miljö-förnekare som därtill inte har några problem att samarbete med våldsbenägna rasister... Hur tänkte ni då...?
Mitt i den dystra verkligheten snubblar jag över John Gorkas fina påminnelse om att det finns godhet i världen. Kloka, medvetna och eftertänksamma personer med förmåga att inte bara se sin egen nässpets...
Ale Möllers Xeno Mania - Royal, Eskilstuna 2022-10-12
Ale Möller är en av de verkliga särlingarna i svenskt musikliv: En utforskare av ny spännande musik utan några begränsningar geografiskt, en inspiratör, en utsökt musiker och därtill en utomordentlig berättare. Alltid trevlig att höra på konsert, men ofta lite svårtillgänglig på skiva. Nu har han ett niomannaband med fantastiskt duktiga musiker och de turnerar just nu med det albumaktuella musikkonstverket "Xeno Mania", som faktiskt började som ett beställningsverk från Sveriges Radio.
Mina intryck från kvällen på halvfulla Royal i Eskilstuna:
- Jag sitter och fascineras av Felicia Westberg på bas och jag kommer på mig själv att jag nog ser mer på hennes spel än på resten av bandet tillsammans. Vilken basist...! Hon kompar, hon solar, hon fyller ut soundet, hon tar plats och hon ger plats åt de andra. Ibland så skapar hon även mystiska ljud med sin bas. Så ruskigt bra och så imponerande att jag nästan glömmer alla de andra...
- en riktigt svängig rytmsektion med Liliana Zavala på slagverk och Robin Cochrane på trummor.
- tre duktiga blåsare: Klas Toresson på sax, Anna Malmström spelar klarinett och Karin Hammar trombone. Fyra om man räknar in Ale själv på diverse flöjter och en liten trumpet av något slag.
- en lyhörd Johan Gradén på klaviaturer.
- en Erik Rydvall som ser ut att ha så trevligt med sin nyckelharpa. Spelar fyndigt, det gör han också, ibland nästan med en attityd som om det vore en elgitarr han hade med sig.
Därtill noterar jag:
- några otroligt fina övergångar mellan olika passager i låtarna.
- några fyndiga och välrepeterade slut som verkligen "satt".
- en del oerhört vackra avsnitt då intensiteten nästan stegras trots att de går ner i volym och antal instrument som låter.
Det är bra, ibland riktigt fascinerande. Ibland blir det för mycket ljud på en gång, lite för stökigt och jag vet inte vad jag ska bygga mitt lyssnande på...
Jo, förresten, det vet jag ju visst: Jag lyssnar och ser på hur Felicia Westberg hanterar sin bas. Det räckte så väl för att göra min kväll...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
