Vardag i det nya Sverige

På hemvägen så svängde jag in på en återvinningsstation för att lämpa av lite rester från vårt konsumtionssamhälle: Massvis med papperskassar, några tomma kartonger, samt lite sopor av plast och papper. Ur högtalarna vrålade Moving Hearts om samhällets orättvisor och jag sjöng med och drömde mig bort och i min fantasi var det jag som spelade Declan Sinnotts expressiva gitarrsolon.

När jag stannade bilen såg jag att det stod en cykel där, med en papperskasse på pakethållaren och i den fanns ett fåtal tomflaskor och ett par burkar att panta. Troligen dagens skörd för den mörkhyade mannen som genomsökte containrarnas innehåll med hjälp av en lång griptång. Han såg trött ut, men frågade artigt om han kunde ta hand om mina sopor och sortera dem åt mig. Hans ögon var vänliga och lyste upp då jag gav honom en kasse med 5-6 tomflaskor. Jag sa att det inte var något mer att ta vara på bland mina grejor.

Jag lämnade mina sopor och mannen cyklade iväg, Väl tillbaka i bilen och på hemväg igen så kommer tankarna och frågorna. Är det så här vi ska ha det? Ständigt ökande klyftor mellan de ”som har” och de som ”inte har”. Ett samhälle med utstötta och utlämnade ”misslyckade” som letar sopor och tar sig fram bäst de kan och på andra sidan en elit som girigt bara vill ha mer och mer. Jag envisas att tro att vi skulle kunna dela åtminstone något mer rättvist. Jag tror inte vi behöver mer och mer pengar och prylar för att bli lyckligare. Det är dessa klyftor vi har röstat fram att vi vill ha mer av, dessa klyftor som ska förstärkas... Girighet, ha-begär och uppdelning i vi och dom. Ett Sverige jag inte känner igen mig i. Ett Sverige där jag känner mig mer och mer främmande. Jag kanske tillhör nästa grupp som ska rensas ut och inte längre anses som önskvärda?

Mannen med den varma blicken och den glädje han visade över att få några tomflaskor värmer mitt sinne. Någon annanstans festar vår nya överklass och de skulle aldrig förstå mig. De vill bara ha mer och mer och tycker de har rätt till det.

Murray McLauchlan skrev "Burned Out Car" för 26 år sen, men det kunde lika väl ha varit idag. Vem skulle byta med den stackar'n som hittar sin mat i sopsäckarna och kryper till sängs i en utbränd bil...?



I wish that I could get relief
I wish that I could fix my teeth
I wish that I could wash my clothes
I wish I had some place to go
I live in a car that doesn't go nowhere
It's one short step to a shopping cart
In a twilight world that has no heart
I watch the sun go down from a burned out car
- Murray McLauchlan

”In a twilight world that has no heart” – Den meningen säger allt...

Är det så att vi saknar hjärta? Utan inlevelseförmåga och empati så bleknar medmänskligheten. Då blir vi alla snart ganska ensamma och utlämnade...