Det är drygt tre veckor sedan jag såg AFT för första gången och de var så bra och speciella att jag gärna ville se dem en gång till på deras turné. Men, skulle det komma så många och lyssna mitt i den första arbetsveckan, direkt efter semestern, och därtill precis innan den kommande löneutbetalningen? Nja, det kom strax under 20 personer, men de fick verkligen höra något alldeles speciellt bra och något unikt annorlunda...
Efter spelningen på Väddö förra månaden skrev jag: "Det är knappast någon lättillgänglig musik som AFT spelar och det är oerhört långt från "trallvänligt" eller "tillrättalagt". I stället finns här en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs in i ett mönster av suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet."
Denna gång lade jag även märke till hur skickligt och ödmjukt Annika Fehling berättar och reflekterar mellan låtarna. Det binder samman kvällen och skänker det hela en nästan familjär stämning, som är så krispigt skör att det går att urskilja det minsta ljud i de lågmälda, ibland rent tysta partier, som finna inbyggda i arrangemangen.
När låtarna efter "Seamless" börjar hänga ihop, utan någon märkbar gräns där de övergår i varandra, då får jag känslan av att Jerry Garcia och de andra i Grateful Dead har ett finger med i spelet på något sätt. Ingen har nog det helt klart för sig vad som egentligen händer, men det händer och det går inte att stoppa. Att Christer Jonasson byter gitarrer vid ett par tillfällen är det enda som kan få oss att ana något om att en ny låt startat.
När Robert Wahlström i en annan låt mot slutet av konserten trummar på något slags större typ av hemmagjord bodhran, då är det som om tystnaden lyssnar, luften slutar nästan vibrera och inordnar sig lugnt i det magiska som cirkulerar i luften..
Min vän säger att han aldrig hört något liknande och det är bara att instämma. Tre musiker som lirar i någon slags symbios med varandra. De tar för sig, men aldrig på bekostnad av helheten.
När jag på hemvägen stannar för att tanka ser jag den dramatiskt mörka himlen och den ljusa kontrasten av skenet från en nästan full måne. Starka kontraster, blandat med knappt märkbara nyanser och allt färgat av en stor dos eftertanke. Den beskrivningen kunde lika väl gälla AFT:s musik.
AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar