Idag hade min pappa fyllt 100 år. Det är svårt att begripa hur fort tiden går...
Pappa var en sällsynt snäll människa, en aktiv man, en arbetare och han var ofta i farten. Men ändå kunde han ta det lugnt, bara han fick sitta i soffan och läsa tidningen på kvällen så infann sig ett slags lugn, som bara avbröts av när vår lilla hund ville få sin kvällschoklad. Hon iakttog förväntansfullt minsta rörelse han gjorde. Jag tror att pappa var ganska nöjd med livet då...
Han var inte speciellt verbal, men hade humor och en "cool" värme som gjorde honom väldigt trygg. Han tänkte alltid först på alla andra och därefter på sig själv.
Det är snart 15 år sedan han lämnade oss, men han finns ändå närvarande i så mycket...
Jag minns när han och mamma hade börjat intressera sig för antikviteter och öppnade en liten antik-affär "inuti" pappas sko-makeri, centralt i Eskilstuna.
De höll ofta på att fixa i ordning någon möbel hemma. Mamma var den som ledde jobbet och pappa utförde det praktiska. Ibland gick det inte som de tänkt sig, kanske sprack träbiten som de höll på att fixa i ordning, och mamma utropade:
- Idiot!
Pappa sträckte då fram handen och sa:
- Arvidsson.
Det räckte alltid för att lätta upp stämningen.
Pappa var en mycket duktig "fixare" och hittade ofta på nya sätt att lösa praktiska problem. Han hade en sällsynt förmåga att se nya lösningar, inget var omöjligt. Jag tror jag fått en del av den förmågan efter honom.
David Lindley och Jackson Browne plockar och improviserar i en tidig live-version av
"Our Lady of the Well". Så otroligt suggestivt:
Tim Renwick, Andy Roberts och Richard Thompson spelar alla akustiska gitarrer på denna otroliga inspelning av Richard Farina's "Morgan The Pirate" på Ian Matthews LP "If You Saw Through My Eyes". Tim Renwick står för båda solona. Tre gitarrfantomer på samma låt.
Milda makter!
Neil Young gör här på "Lost In Space" ett sprudlande solo som fått mig att lyfta tillbaka pickupen gång efter gång:
Ad Vanderveen i en akustisk version av sin Neil Young-inspirerade "Water Under The Bridge": Vanligtvis spelar han den på elgitarr, men här visar han att det går bra även på en akustisk:
Det finns ju också svenska gitarrister som verkligen kan få ett solo att glittra: Mats Klingström och Christer Jonasson både kompar och solar här så enastående vackert:
Det kanske allra vackraste till sist: Peter Green och hans Splinter Group gör en akustisk
version av klassikern "Albatross":
Jag inser nu att jag skulle kunna fortsätta i evighet, så jag stoppar här, väl medveten om
att jag säkert glömt flera gitarrsolon som borde varit med...
Här är ytterligare några gitarrsolon som jag bara måste ha med i min redogörelse av de
bästa gitarrsolon som jag upplevt:
Jerry Garcia: Så kantigt bedårande spel på lika bedårande "Black Muddy River". En låt om döden, en låt som ofta får mig att gråta. Från "In The Dark" med Grateful Dead:
Danny Kirwan i tidiga Fleetwood Mac: Så makalöst vackert spel på "Sunny Side of Heaven". Från skivan "Bare Trees":
Malcolm Jones i Runrig med "Tuireadh Iain Ruaidh": Pampigt och vackert så man kan känna regnstänk i pannan... Från Runrig's album "Heartland":
Pat Metheny låter fingrarna springa runt på Joni Mitchell's "Amelia + Pat's Solo" från den oerhört starka live-skivan "Shadows and Light". Jonis gitarr-riff är inte så dumt det heller:
Bruce Cockburn's opolerade, men ack så berörande, spel på "When It's Gone It's Gone":
Man kan ju undra om det är ett solo när det håller på hela låten... Hur som helst är detta
en av mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier. Det är lätt att förstå att Cockburn blivit
kallad "världens bästa gitarrist":
Nu återstår det bara att redovisa några akustiska solon...
Jag borde ha fattat det - Det går inte att plocka ut fem gitarrsolon...!! Det dyker upp fler som bara MÅSTE vara med. Jag börjar med de explosiva och utagerande solona:
Jerry Donahue's explosiva solo på Fairport Conventions "One More Chance", är ett av de mest dramatiska gitarrsolon jag hört. Därtill en av de bästa låtar som spelats in och en av de bästa produktionerna (av Glyn Johns) någonsin:
Det har sagts om Richard Thompson att han helt saknar förmågan att spela tråkigt och
det är nog så. Här lite exempel på hans gitarr-trolleri på "Keep Your Distance":
Jerry Garcia hade ju ett uttryck som alltid var speciellt och ytterst känsligt. Här går det inte fort, men är så expressivt att man häpnar:
Mark Knopfler's svängiga gitarrkrumelurer på Dire Straits långa version av "Sultans Of Swing", på "Alchemy"-albumet, har alltid tillhört mina favoriter:
Det kommer fler... Nästa gång tittar jag mer på det lugna och finstämda.
Det är drygt tre veckor sedan jag såg AFT för första gången och de var så bra och speciella att jag gärna ville se dem en gång till på deras turné. Men, skulle det komma så många och lyssna mitt i den första arbetsveckan, direkt efter semestern, och därtill precis innan den kommande löneutbetalningen? Nja, det kom strax under 20 personer, men de fick verkligen höra något alldeles speciellt bra och något unikt annorlunda...
Efter spelningen på Väddö förra månaden skrev jag: "Det är knappast någon lättillgänglig musik som AFT spelar och det är oerhört långt från "trallvänligt" eller "tillrättalagt". I stället finns här en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs in i ett mönster av suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet."
Denna gång lade jag även märke till hur skickligt och ödmjukt Annika Fehling berättar och reflekterar mellan låtarna. Det binder samman kvällen och skänker det hela en nästan familjär stämning, som är så krispigt skör att det går att urskilja det minsta ljud i de lågmälda, ibland rent tysta partier, som finna inbyggda i arrangemangen.
När låtarna efter "Seamless" börjar hänga ihop, utan någon märkbar gräns där de övergår i varandra, då får jag känslan av att Jerry Garcia och de andra i Grateful Dead har ett finger med i spelet på något sätt. Ingen har nog det helt klart för sig vad som egentligen händer, men det händer och det går inte att stoppa. Att Christer Jonasson byter gitarrer vid ett par tillfällen är det enda som kan få oss att ana något om att en ny låt startat.
När Robert Wahlström i en annan låt mot slutet av konserten trummar på något slags större typ av hemmagjord bodhran, då är det som om tystnaden lyssnar, luften slutar nästan vibrera och inordnar sig lugnt i det magiska som cirkulerar i luften..
Min vän säger att han aldrig hört något liknande och det är bara att instämma. Tre musiker som lirar i någon slags symbios med varandra. De tar för sig, men aldrig på bekostnad av helheten.
När jag på hemvägen stannar för att tanka ser jag den dramatiskt mörka himlen och den ljusa kontrasten av skenet från en nästan full måne. Starka kontraster, blandat med knappt märkbara nyanser och allt färgat av en stor dos eftertanke. Den beskrivningen kunde lika väl gälla AFT:s musik.
AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...!!
Tim Renwick fyllde i förrgår 70 år och detta fick mig att vilja se tillbaka på några exceptionella gitarrsolon. Det finns många och de tar ofta plats, men så finns det ju också de där näst intill eruptiva gitarrsolona, som vänder upp och ner på hela tillvaron.
Tim Renwick är ju ingen världskändis, men har handplockats till turnéer med Pink Floyd och Eric Clapton. Det säger väl det mesta...! Han gjorde även suveräna insatser i gruppen Sutherland Brothers & Quiver, samt på några av Iain Matthews tidiga skivor. Men mest utmärkande är väl hans prestationer tillsammans med Al Stewart. Här på "Life in Dark Water" skapar han ren magi mellan 2.27 - 4.01. Ett gitarrsolo på en och en halv minut som är bland det mest frapperande jag hört:
Här på Kai Olssons "Good Day" behöver Tim Renwick bara 25 sekunder (Lyssna från 1.51...!)
för att få det att explodera:
David Lindley är min favoritmusikant alla kategorier. Han förgyller alla låtar som han spelar på och har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han lägger alltid fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. "Mr. Dave" är ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända. Hör hans finstämda hjärtskärande solo på slutet av "How Long" med Jackson Browne från 1989:
Sen har vi ju Neil Young. Inte snabbast och inte så tekniskt finslipad, men vilket uttryck,
vilken känsla...!! Åtta minuters gitarr-taggtråds-solo i "Like A Hurricane":
Avslutar med en av de mäktigaste låtar som finns: Declan Sinnott skrev för många år sedan "Let Somebody know" till Moving Hearts andra LP, men det var först på deras tredje skiva,
"Live Hearts", som den blommade ut till den så oemotståndligt laddade låt den är för mig.
Musiken vävs samman och det finns en explosivitet i samspelet mot slutet. Declan Sinnott själv på en elgitarr som nästan sliter mig itu, Eoghan O'Neill rör om med sitt plötsliga bas-solo. Davy Spillane på irländsk säckpipa och Keith Donald på altsaxofon dekorerar dessutom fantasifullt. När Declan Sinnott börjar sola så uttrycksfullt och omvälvande efter 6 minuter befinner jag mig snart i paradiset... Jag saknar ord...!
Ni som läst min blogg ett tag känner nog igen att jag kallar mina favoriter för "husprofeter"... Jag tycker nämligen inte att vi ska placera våra idoler på en piedestal! För mig är de största hjältarna de som står mitt ibland oss, men som ändå vågar visa sig som sårbara människor och peka ut nya bättre vägar att gå. Därför brukar jag inte kalla dem för idoler eller husgudar, utan benämna dem "husprofeter".
Ni vet säkert att Jackson Browne är en "husprofet" hos mig. En man som är ett föredöme på så många sätt och som ändå inte gör avkall på sina känslor. En man som vågar sticka ut hakan och säga det han tycker är viktigt och som han är övertygad om.
Jag har lyssnat på Jackson Browne sen första skivan släpptes 1972. Det dröjde länge innan någon "riktig" live-skiva officiellt gavs ut. Av någon anledning har en del liveinspelningar bara släppts i Japan och Australien. Tänk så många år jag drömde om att få tag i en riktigt bra live-konsert på något sätt...!
Idag finns det en uppsjö av live-skivor. De allra flesta är gamla radio-konserter i halv-officiella utgivningar i Europa, och sen finns det ju mängder av bootlegs.
En av mina favoritutgivningar är live-inspelningen från WPLJ-radion i New York den 27 september 1972 då David Lindley var med och kompade Jackson.
Det är inte den första gången som de spelade tillsammans, men det kan vara deras andra konsert tillsammans. Jackson har ju tydligt deklarerat att det var när han började spela med David Lindley som hans musik lyfte och han upplevde att det var då det började hända saker. Det kan höras på denna helt underbara inspelning, som sedan 2013 finns utgiven på skiva kallad "Where The Shadows Fall".
Här kan du höra hela skivan, alla 13 låtar, i mycket bra ljudkvalitet:
David Lindleys spel förgyller framträdandet och man kan ana hur de håller på att känna av varandra. Jackson sjunger fortfarande lite nasalt, som han gjorde tidigt i karriären, men jag älskar det tonläget och allt blir så personligt och inspirerat.
"Where The Shadows Fall" innehåller också fem låtar som skulle komma med på Jacksons andra LP, "For Everyman", som gavs ut mer än ett år senare. Tre annars outgivna covers finns med: Den traditionella "Come All Ye Fair & Tender Ladies", samt John David Southers "Jesus in 3/4 Time" och "Out To Sea", den senare tidigare inspelad av Larry Murray, vilken för övrigt var med och såg till att den unge Jackson fick spelningar i Los Angeles. Fem av låtarna från debut-skivan från januari 1972 finns också med i suveräna versioner.
Förutom Jackson Browne har jag flera andra husprofeter: Sandy Denny, Iain Matthews, Bruce Cockburn, Gene Clark, Neil Young och Richard Thompson, för att nämna några...
Varje gång jag hittar något nytt som berör mig långt där inne - då känner jag en tacksamhet att just jag råkade vara där just då... För liksom vanliga personliga möten ofta blir till av en slump, så är det nog även med musik som korsar ens väg...!
Här är några upptäckter som förgyllt och fortfarande förgyller min tillvaro: Artister som i det stora fortfarande är tämligen okända, men förtjänar all kärlek i världen:
Broken Fences: Stämningsfullt med Morgan Erina och Guy Russo. Två akustiska gitarrer och två röster som passade varandra så ypperligt att de smälte samman.
Catherine MacLellan: Melankolisk musik av en sällsynt styrka och kvalitet. En slags spröd kraft av innerlighet och sårbarhet...
Dawes - Inte så okända nu längre, men Taylor Goldsmith och de andra i bandet borde vara världskändisar efter 10 års flitigt spelande och så många utmärkta skivor.
The Pines - En slags melankolisk harmoni som vävs samman till en känsla av att vandra omkring i symbios med naturen, med människorna, med universum...
Ad Vanderveen - Holländsk gitarrist och singer/songwriter som är bättre än de flesta...
Paper Aeroplanes - Charmigt och äkta med något att säga...
Great Lake Swimmers, Whitehorse, Sinead Lohan, Tracey Browne, Jim & Sam, Scott Merritt,
Ken Dunn, Lewis & Leigh, Amelia Curran... Listan skulle kunna göras hur lång som helst...
För drygt ett år sedan passerade jag 100 000 besökare på bloggen och då är ändå inte tiden från starten i augusti 2009 till och med juni 2010 medräknad. (Det kanske även bör påpekas att mina egna besök inte ger några markeringar).
Här kan du se antalet besök per månad. Rekordet är 3156 i augusti 2018, alltså i snitt mer än hundra besök per dag:
I statistiken syns dock inte allt: Vilka inlägg som lästs flest gånger syns bara om någon klickar direkt på den länken och jag tror de flesta läser genom att scrolla ner från startsidan...
Här är i alla fall de tio främsta dags-rekorden och vad som främst orsakade besöken (oftast genom länkar på t.ex. Facebook).
Vad passar då bättre än den enligt mig bästa versionen av "Thirsty Boots" med Eric Andersen, inspelad 1997 och nu tillgänglig igen på Erics eminenta samling "The Essential Eric Andersen", som gavs ut förra året:
Det fina gitarrsolot spelas av Arlen Roth, som de flesta gitarrister nog känner till...
Tio år... Det känns väldigt länge sedan jag började skriva på bloggen, men ändå... Det är motsägelsefullt, men likväl uppenbart: Tiden har gått så oerhört fort...!
Ärligt talat visste jag nog inte vad jag ställde till med när jag söndagen den 2 augusti 2009 publicerade mitt första inlägg om The Byrds och vad "Mr. Tambourine Man" har betytt för mig.
Jag började mest skriva för att det var kul och tänkte att jag på så sätt skulle minnas lite bättre vad jag lyssnade på för tillfället...
Hade någon då sagt att jag 10 år senare, och efter 1237 inlägg, skulle ha haft nästan 125 000 besökare, varav drygt 21 000 det senaste året, då hade jag nog skrattat... Jag kunde aldrig för mitt liv tro på en sådan utveckling. Jag tänkte inte ens i de banorna... Helt otroligt...!!
Men, om jag tänker efter, har det hänt väldigt mycket dessa 10 år. Båda mina söner har lämnat barndomshemmet och blivit vettiga vuxna. Jag har bytt arbetsuppgifter och fuskat några år som skolbibliotekarie. Jag har lagt om min livsfilosofi och lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Jag har kämpat med min sjukdom och mot alla odds faktiskt blivit bättre sen jag började med yoga. Jag har fått många nya, riktigt fina, vänner. Jag har fått uppleva otroligt många härliga möten. Fortfarande blir jag lycklig när jag upptäcker något nytt. Jag försöker vara nyfiken och öppen för nya impulser. Jag har valt att försöka se möjligheter och inte begränsningar. Jag har kastat mig handlöst ut när jag varit övertygad om att jag måste det. Jag har kämpat hårt och försökt rädda den lokala miljön. Jag har överlevt flera krossade hjärtan. Jag har utvecklat min kreativa, skapande sida. Ett nytt uttryckssätt med kombinerade bilder och texter har vuxit fram. Till och med en sång har jag varit med och skrivit. Jag har slutat att oroa mig. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag vill nog påstå att jag blivit en bättre människa både mot mig själv och mot andra. Men ingen blir någonsin fullärd, så jag har mycket kvar att lära...
Och hela tiden har jag skrivit och försökt lyfta fram musik som betyder något för mig. Jag är fortfarande helt ointresserad av att skriva ner och klanka på musik jag inte gillar lika mycket. Det är mycket trevligare och utvecklande att försöka sprida mindre känd kultur till några fler....!
Att jag tidigt deklarerade att bloggen inte skulle bli en offentlig dagbok... Jo, där har jag nog misslyckats...! Men jag försöker att hålla det lite vagt...
I en värld som blir allt svårare att förstå, så finns det så fantastiskt många som skapar och vill dela med sig. Inte så illa...! Trots allt...!
Jag kommer den närmaste tiden fira 10-års-jubileet genom att se tillbaka på lite olika sätt.
Idag var det lite om starten och några reflektioner kring utvecklingen fram till idag.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
