Lisa Miskovsky med band - Marys Cafe, Eskilstuna 2019-07-26
Lisa Miskovsky berättar att förra årets spelning på Marys Café blev så fantastisk att hon själv ringde och bad att få komma tillbaka i år igen. Det blev ju lika bra i år med, så hoppas hon fortsätter att ringa...!
Trots allt mörker i Lisa Miskovskys låttexter så blir det en vacker sommarkväll fylld med glädje, vacker sång, härliga leenden och en ärlig värme som sprider sig utan den minsta tvekan.
Med sig på scenen har hon Pelle Ekerstam på gitarrer och Kalle Lundin växlar mellan klaviaturer och bas. Två lyhörda och duktiga musiker, men ändå tycker jag att det blir allra bäst de stunder då Lisas röst får skina med bara en gitarr eller ett piano.
Vi får höra några av hennes nya sånger: "Home", "Run For Cover" och "Lost From The Stars".
Den sista är definitivt en av kvällens höjdpunkter där Lisas varma röst firar stora triumfer till det sparsamma, men ack så känsliga, spelet från Pelle Ekerstam på elgitarr.
Vi får även höra "Acceptable Losses", "Sing To Me", "Lady Stardust", "Driving One of Your Cars" och "Take Me By The Hand". Under den sistnämnda får hon publiken att ta varandras händer och gunga med. Härligt...!
Ett par covers får vi också lyssna på: Supertramps gamla "Give A Little Bit" kändes fräschare än någonsin och som sista extranummer fick vi även höra Springsteens "Dancing In The Dark" i en akustisk, avskalad version. Snyggt och stämningsfullt, precis som det mesta denna minst sagt varma sommarkväll.
Det är tydligt att Lisa Miskovsky tycker om att stå på scenen, att sjunga och spela, samt att mellan låtarna berätta små anekdoter. Det verkar spontant och inspirerat, och därtill roligt...! Denna gång berättar hon varmt om sin gamle kloke granne och om när hon var med i melodi-festivalen. När hon strular till en grattis-hälsning med fel namn gör det inget. Tvärtemot tror jag alla i publiken bara vill krama om henne.
Det finns en ödmjuk ärlighet i hela Lisas uppenbarelse att hon står över all kritik... Jag tror inte en enda person igår skulle kunna säga ett enda ont ord till henne, och, efter den här dosen känslig musik, kanske inte till någon annan heller. Sådan stark värme sprider sig direkt...!
Precis så här ska en sommarkväll vara...! Så mycket glädje, så många leenden och så denna otroligt klangfulla röst... Så fullt av en äkta enkelhet utan en tendens till ett uppblåst behov av att verka märkvärdig. Just det gör Lisa märkvärdig i mina ögon...! En riktig glädjespridare...!
'Picnic i Parken', Stadsparken, Eskilstuna 2019-07-24
Mitt under den sista av sommarens fyra "Picnic i Parken", med strålande solsken och mängder av folk avslappnade på filtar och i solstolar, inser jag det: Det här är ju precis vad Eskilstuna behöver...!
Här samlas vi under lugna former och delar något trevligt tillsammans, något som visar att vi har så mycket gemensamt...!
Många gånger har jag på senare tid skämts över min egen hemkommun:
- Kommunen vill verka vara en framstående miljökommun, men när det gäller de stora frågorna gömmer man huvudet i sanden och all energi går till att förklara sig själva oförmögna att göra det man faktiskt har laglig möjlighet att utföra.
- Socialdemokrater regerar med moderater och snart kan ingen längre se någon skillnad på de olika lokala politiska alternativen.
- Man gör det olagligt att tigga för de stackare som inte längre klarar att ge sin familj mat...
- Man för en synnerligen destruktiv skolpolitik som segregerar barnen från varandra...
- Arrogans och spydigheter mot de som protesterar blir allt vanligare...
Alltför mycket i samhället leder till större klyftor och ytterligare segregation. "Vi och dom"... Just därför är det så viktigt att stadens invånare ses och gör något trevligt tillsammans och kanske upptäcker att alla andra inte är så farliga... Musik är ett formidabelt sätt att brygga broar och förståelse mellan människor...!
Den fjärde onsdagen i Stadsparken innehöll bland annat den 19-åriga Eskilstuna-tjejen Julia Antsvee-Lindhé, som sjöng och spelade egna låtar, som det verkade helt utan att vara nervös. Tveklöst en duktig tjej med ärliga och personliga sånger, men jag tror hon behöver få lite mer karaktär på slutet av sina sånger. Lite mer självförtroende och tydlighet där, så finns nog här möjlighet att nå långt...
Kvällen och hela festivalen avslutades med Mike Beat & the Hopeless Strummers, ett lokalt cover-band med 15 personer på scenen, ledda av Micke Byström. Man började lite a-cappella med Steve Youngs "Seven Bridges Road", som bland annat Eagles gjort känd. En fantastisk version! Minst lika bra var Dylans "Is Your Love In Vain". Följde gjorde även låtar av bland annat Neil Young, Gillian Welch och, till min förvåning, en härlig rockare av Frankie Miller.
Helt klart är att Micke har bra smak när det gäller låtar och artister även utanför de alldagliga vägarna. Ändå kunde jag inte låta bli att undra hur många av de kanske 3000 därute på gräs-mattan som ens hört talas om t.ex. Gillian Welch eller Frankie Miller. Troligen var jag ensam i publiken om att ha sett en konsert med denne Frankie Miller. Men det var ju mer än 40 år sen och många var ju inte ens födda då...
Hoppas verkligen att Peter Torsén och Micke Byström fortsätter med "Picnic i Parken" nästa år...! Eskilstuna behöver det...!!
Som jag berättade i början på maj så kommer äntligen Catherine MacLellan's nya album "Coyote" att släppas i höst och nu är datumet bestämt till den 11 oktober.
Den första singeln från skivan, "Out of Time", kom i maj och nu har ännu en ny singel sett dagens ljus.
"Roll with the Wind" är verkligen så mycket Catherine som det går att stoppa in i en låt: Sensuellt, känsligt, utlämnande, men med en ömsint värme som tar dig i famn...
Baksidan, om man i dessa digitala tider kan kalla en sång så, "Emmet's Song", är med sin folkliga fiol också en stark sång om någon som behöver stöd när livet kärvar.
Du kan bland annat lyssna på Spotify och YouTube. Gör det...!
Det kanske inte blir så tokigt med höst i alla fall...
AFT släppte sin första skiva för drygt ett år sen (Läs recension här!). De har det senaste året turnerat ganska flitigt och bland annat besökt Tyskland, USA och Grönland.
Konserten på Kröns Trädgård blev något alldeles särskilt. Det finns tillfällen när kontakten mellan musikanter och publik blir så naturlig och känns helt självklar, alla barriärer faller och plötsligt så är vi alla med på något sätt. Det är knappast någon lättillgänglig musik som AFT spelar och det är oerhört långt från "trallvänligt" eller "tillrättalagt". I stället finns här en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs in i mönster och suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet.
Annika Fehling - sång, akustisk gitarr och dessutom låtskrivare.
Christer Jonasson - spelar alla möjliga gitarrer.
Robert Wahlström - cajon (en sån där "trum-låda" man sitter på), olika slags slagverk, men även en del klaviaturer.
De flesta låtarna har engelska texter som Annika Fehling skrivit, berättelser fulla av reflektioner och funderingar. Även några svenska låtar smyger sig med och man tänker knappt på att de byter språk. Här handlar det om känsla, som när den väl finns där, gör det mesta självklart.
En svensk låt är "Så småningom", här framförd på Manifestationen till minne av drogernas offer i Domkyrkan i Visby 2016, alltså redan innan gruppen tagit fart.
AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...!
Konserten blev så suggestiv och vi åkte med på en liten resa bland visioner och känslor inlindade i en impulsiv puls av närvarande känsla och skicklighet... Så "vidrigt bra"...!
På lätta steg tar jag mig hemåt. Glad, upprymd och berörd...
Norrtälje Countrybrudar inledde kvällen med några låtar och det blev en idealisk start med deras inspiration och täta stämmor. Det var några år sen jag hörde Paul Simon's "Loves Me Like
A Rock", men tjejernas energiska version gav mig lust att göra det snarast möjligt.
Här finns mer information om Norrtälje Countrybrudar.
Kröns Trädgård visade sig vara ett fascinerande ställe med växter, mat och kultur. Här kunde man strosat runt i timmar...!
Själv bodde jag på Pensionat Kanalvillan alldeles i närheten. Ganska nyöppnat och inte helt färdigt, men ändå ett mycket trevligt ställe som jag verkligen kan rekommendera.
Johnny Clegg är död efter några år med elakartad cancer. Han blev 66 år.
Clegg utmanade den sydafrikanska apartheidpolitiken genom att spela tillsammans med svarta sydafrikaner i sitt hemland. Som 15-åring blev arresterad för detta "brott". Hans olika grupper Juluka och Savuka kombinerade modernare tongångar med mycket rytmer från sydafrikansk folkmusik och dans. Texterna var ofta både på engelska och zulu.
Vid flera tillfällen tvingades han fly och han var länge motarbetad av alla sydafrikanska maktmedel som fanns att tillgå. Johnny Clegg fick senare sin rättmätiga upprättelse och betraktas nu som en av de stora frihetskämparna i kampen mot de rasistiska lagarna i Sydafrika.
Han blev tidigt fascinerad av Zulu-kulturen:
"I stumbled on Zulu street guitar music being performed by Zulu migrant workers, traditional tribesmen from the rural areas. They had taken a Western instrument that had been developed over six, seven hundred years, and reconceptualized the tuning. They changed the strings around, they developed new styles of picking, they only use the first five frets of the guitar — they developed a totally unique genre of guitar music, indigenous to South Africa. I found it quite emancipating."
Svårt sjuk 2018 berättar och sjunger han ännu mer här:
En stor man som verkligen gjorde vad han kunde för att göra det bättre för många andra.
Russell Smith, sångare och låtsnidare i Amazing Rhythm Aces, har dött 70 år gammal efter en lång tids kamp mot cancer.
Russell Smith hade en säregen fantasi när det gällde att skriva fyndiga låtar, inte alls olikt en viss John Prine, och Amazing Rhythm Aces blandade ingredienser från både rock, bluegrass, country och blues i en tilltalande, ofta lågmäld blandning. Russell hade dessutom en röst som alltid kändes så ärlig och personlig att det färgade gruppens sound så mycket att det var lätt att känna igen dem bland många andra i jämförelse opersonliga grupper.
Genombrottslåten "Third Rate Romance" från 1975, en jordnära skildring av ett oromantiskt möte mellan två kärlekskranka individer som tar in på motell för att göra -d-e-t-, väckte både uppståndelse och uppmärksamhet hemma i staterna.
Russell Smith porträtterade ofta små vardagliga människor med vanliga problem av alla möjliga slag. En favorit är "Rodrigo, Rita and Elaine" om två kvinnor som slåss om en otrogen man:
En annan favorit är "Della's Long Brown Hair", där jag nästan kan känna kvinnans hår nudda min egen hud. Så närgånget och äkta...!
Russell Smith gjorde även några starka soloskivor. Den här singeln, "I Want My Country Back", visar en annan sida av denna säregne sångare och musikskapare:
Men allra mest kommer jag att sakna de hudnära sångerna om kärlek som inte längre fungerar:
Mästerligt! Dessa sånger kommer att leva kvar mycket länge...!
Jag har sedan länge ingen papperstidning dagligen. Jag ser till att få min dos av nyheter på annat sätt. Olästa tidningar stressar mig något oerhört, så jag undviker risken att de ska få påverka mig på så sätt.
Däremot är det trevligt att ibland få grannens tidning när de åker bort. Bara ett fåtal dagar, det klarar jag utan problem... Men i lördags blev jag illamående och upprörd av nyheterna:
Lokalt införs tiggeriförbud och de ska bli tvingade att ansöka om att få tigga, till en kostnad av 250 kronor... Tala om att åtgärda konsekvenserna men inte göra något åt de bakomliggande orsakerna. Åter skäms jag för min kommun. Åter skäms jag för sossarnas agerande. Eskilstuna sägs vara en gammal arbetarstad, men sossarna styr med moderater och snart märker man ingen skillnad på deras politik.
Richard Thompson gjorde 1990 med flera andra artister ett temaalbum om fattigdom och arbete kallat "Hard Cash". Här en talande skildring i "Oh I Swear":
I EU så väljer Sverige att inte rösta för ett kärnvapenförbud, för att det "inte finns majoritet för ett sådant i riksdagen”. Du läste rätt! Mer än hälften av våra folkvalda tror alltså fortfarande att vi kan behöva kärnvapen för att skapa fred...! Kära nån!
Ni som röstat på dessa partier: Är ni verkligen med på detta...? Representerar de era åsikter? Finns det över huvud taget någon orsak att inte försöka få fram ett kärnvapenförbud? Den enda orsak jag kan se är om du har pengaintresse i den smutsiga vapenindustrin... Men det har väl inte hälften av invånarna i Sverige?
War makes war
It won’t bring peace
It just makes more
Without cease
- John Gorka
Vidare läser jag om:
- hur fjärilarna håller på att försvinna då vi torrlägger många våtmarker genom urdikningar och andra åtgärder...
- att vi står fast vid att utvisa människor till Afghanistan. Vi skickar alltså barn och familjer tillbaka till förföljelse, krig och trolig död.
- att vi ska värna fred och välstånd genom ökad handel och större tillväxt...
Mer av det som orsakat problemen...! Mer! Ännu mer! Snabbare! Effektivare!
Nu mår jag så illa att jag lägger ifrån mig tidningen och undrar vad det är för okänsliga och orealistiska typer som röstats fram som våra folkvalda. (Inte alla, det finns undantag, tack och lov...) Tycker inte om att säga det, men ibland undrar jag om folk är korkade. Eller är de lurade...? Bara ett fåtal har stora privata vinster av denna politik. Men alla de andra...?
Dags att tänka om och göra något nu… Varför skjuta upp det...?
John Gorka sjunger ”If Not Now?”:
If not us, not them
If not now, then when?
If not here, nor there
If not this world
Then where?
- John Gorka
Någon gång på 90-talets senare del så tappade jag kontrollen över Neil Youngs innehållsrika utgivning. Kanske för att skivorna inte längre var lika spännande eller kanske för att jag hellre lyssnade på någon av de gammal favorit-plattorna. Eller kanske det blev aningen för mycket av det goda...?
De sista 24 åren har verkligen varit en omfångsrik berg- och dalbana när det gäller den gode Neil. Några briljanta skivor har blandats med ett flertal ganska ointressanta eller något ojämna utgivningar. Om jag räknat rätt: 17 studioalbum, 3 aktuella live-skivor, 1 CSNY-skiva, ett par soundtracks och flertalet postumt utgivna skivor, de flesta liveskivor eller liknande, men även t.ex. "Hitchhiker" som till slut gavs ut på riktigt... Därtill några boxar och några ruskigt bra bootlegs... Det är inte undra på att man inte hänger med...!
Några av mina favoriter bland alla dessa: "Living With War" 2006 - Angeläget och hudnära desperation om USA och krig. "Chrome Dreams II" 2007- En fin blandning där magin nästan återfunnits helt igen. "Peace Trail" - Ett litet uns av magin kan skönjas här, men ändå inte riktigt... "Dreamin' Man" - Stark akustisk live-skiva inspelad 1992 och utgiven 2009. "Hitchhiker" - Inspelad 1976 och utgiven till slut 2017. Enastående bra...!!
"Songs for Judy" 2018 - Efter massvis av olika bootlegs släpptes dessa inspelningar av
Joel Bernstein från soloturnén 1976. "Tuscaloosa" 2019 - Live-show från "Time Fades Away"-turnén 1973. Äntligen en bra liveinspelning av "Don't Be Denied"...
Men vad var nu detta...? Några sämre utgåvor: "Greendale" 2003 - Var är melodierna på detta tema-album? "Le Noise" 2010 - Stökigt utan att få flyt... "Americana" 2012 - Ett album med enbart covers som faktiskt känns lite träiga... "A Letter home" 2014 - Fler covers otroligt konstigt inspelade (i en liten inspelningsstudio från 1947), oinspirerat och ljudet är under all kritik...
Några riktigt bra låtar, pärlor från annars ganska ojämna album:
"Throw Your Hatred Down" från "Mirror Ball" med Pearl Jam 1995 - En mycket stark uppgörelse med allt hat i samhället. "Music Arcade" från "Broken Arrow" 1996 - En sån där självklar melodi som Neil gjorde mängder av en gång i tiden. "Slowpoke" från CSNY:s "Looking Forward" 1999 - En av de bästa sånger han skrivit. Dock mycket bättre när han spelar den live. "Are You Passionate" från albumet med samma namn 2002 - En lite annorlunda komposition, men ack så bra. Fint gitarr-spel! "The Painter" från "Prairie Wind" 2005 - Ett vackert och medmänskligt porträtt av en målare. "Tumbleweed" från "Storytone" 2014 - En liten pärla i all enkelhet.
Sammanfattningsvis har 2000-talet varit väldigt splittrat för denne ständigt föränderlige man och hade han inte fortfarande varit så ruskigt bra live, vare sig det är solo, med Crazy Horse, eller med de yngre Promise of the Real, så hade han nog inte värderats lika högt...
Men trots allt är Neil Young otvivelaktigt en av de största och mest ärliga artisterna hur man än resonerar... Alltid beredd att kompromisslöst gå sin egen väg, tvärt emot vad alla förväntar sig.
But me, I'm not stopping there,
Got my own row left to hoe
Just another line in the field of time
- Neil Young
Första tecknet på att Neil Young hittat tillbaka till det magiska fanns på skivan "Life" 1987. "Long Walk Home" fullkomligt översvämmas av den där ömsinta känslan som Neil Young är så bra på att framkalla, så enkelt men genialt. Han lyckas även få till ännu en sån där definitiv kärlekssång, "When Your Lonely Heart Breaks", där smärtan känns så kusligt nära.
Nästa album blev ett bluesalbum, "This Note's for You", med blås och storband. Kompetent och bra utan att nå de riktiga höjderna.
Men sen fullkomligt exploderade produktiviteten: Mellan 1989 och 1994 släpptes först den briljanta EP.n "Eldorado", sedan "Freedom" (med paradnumret "Rockin' in the Free World"), "Ragged Glory" (en av de bästa skivorna Neil gjort med Crazy Horse), den akustiska "Harvest Moon" och den dramatiska "Sleeps With Angels". Därtill de starka live-skivorna "Weld" (elektrisk och stökig) och "Unplugged" (akustisk och finstämd). En av Neils allra starkaste perioder...
Under denna period började även besöken på Sjöhistoriska Museets Trädgård och det blev tre besök på fyra år. Tre konserter som alla hade olika uttryck eftersom Neil spelade med tre olika kompband, först Booker T and the MG:s 1993, sedan Pearl Jam 1995 och den tredje gången 1996 hade Neil dragit ihop sitt gamla Crazy Horse.
Tre konserter som jag minns som lyckliga ögonblick i livet. Högljudda, stökiga, men intensivt levande musik som tränger sig in under huden på dig. Eftersom de var utomhus var också ljudet riktigt bra och utan några bieffekter. Jag tycker nog att den sista spelningen med Crazy Horse var den bästa, men det kanske var för att jag äntligen fick se Neil med sitt legendariska komp-band. Du kan ana hur bra det var och lyssna på hela konserten om du öppnar länken i klippet här ovanför.
Under extranumret "Rockin' In The Free World" 1993 sattes en av högtalarna i brand och en stackars roadie fick klättra upp och kväva lågorna. Jag har aldrig sett, eller ens hört talas om något liknande. Kanske ett historiskt ögonblick som bara hänt en enda gång...?
Efter detta har jag inte sett Neil Young någon mer gång. Varför vet jag faktiskt inte... Inte för att jag inte haft viljan, det har bara inte blivit av.
Fortsättning följer med del 4: Berg och dalbana tills nu...
När jag väl till slut hade upptäckt Neil Young, och lärt känna hans kompromisslöshet och hans förmåga att få det opolerade att skina med en extrastark glans, fanns det mycket att upptäcka:
Jag skattar flera album mycket högt: "After The Gold Rush" och "Harvest" är nog de album som flest människor känner till och de är lika bra som sitt rykte, men ändå inte bland de allra bästa, vill jag nog hävda. "On The Beach", "Tonight's The Night" och "Zuma" är alla fasansfullt starka.
Live-skivan "Time Fades Away", med enbart nytt material (!) brukar inte många bry sig om, men det är ett konstverk där det ruffiga och ostrukturerade vinner stora triumfer med en sjusärdeles känsla... Balladerna "The Bridge" och "Love In Mind" är exceptionellt känsliga och berörande.
Efter "Rust Never Sleeps" kom den lågmälda "Hawks and Doves" och den extremt stökiga
"Re-act-or". Den förstnämnda innehåller några oförglömliga kompositioner, som "Little Wing", medan den andra är en av de tråkigaste skivor han gjort med sin komp-grupp "Crazy Horse".
Det skulle komma ännu större prövningar: Vocoder-experimenten på "Trans", Rock 'n 'Roll-pastischerna på "Everybody's Rockin'" och country-stuket på "Old Ways"s kunde få mig att vilja slita mitt hår. De var upproriska försök att sätta sig upp mot Geffen Records som till och med stämde honom för att göra "icke-neil-youngsk" musik. Även syntiga "Landing On Water" var påfrestande att bekanta sig med... Idag inser jag att Neils huvudsakliga kraft under dessa år gick till att få familjelivet med CP-skadade sönerna Zeke och Ben att flyta på så gott som det var möjligt.
Strax innan "Trans" utgivning i december 1982 såg jag min första konsert med honom på Isstadion i Stockholm den 9 oktober 1982. Konserten i sig var väl ingen katastrof, trots alltför många låtar dränkta i vocoder-ljud. Nej, för oss som satt snett på sidan om scenen var det studsande bas-ljudet problemet. Det kändes som basen kom några sekunder efter övrig musik och det hela blev som en schizofrenisk skräck-upplevelse.. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig mer gå på konsert...
Fortsättning följer med del 3: Nya utgåvor av högsta klass och tre legendariska konserter på Sjöhistoriska Muséets trädgård...
Jag var ganska sen att uppskatta Neil Young helt och fullt. Visst hade jag gillat t.ex. "Birds" och "Tell Me Why", men det var faktiskt först när jag 1977 satt i baksätet på en kompis bil på väg till Örebro och "Hold Back The Tears" kom på radion i Kaj Kindvalls program, som jag förstod det magiska med Neil Youngs musik.
Two lying fools
And then four crying eyes
Counting on one another to survive
Crazy love must surely have this pain
If getting up means going down again
- Neil Young
"Hold Back The Tears" var balsam för själen för en 21-årig kille som just förlorat sin tjej... Egentligen skulle den kunna uppfattas som en smörig country-dänga, men Neil Youngs brustna stämma spottade ut orden och det blev som en dolkstöt som kändes så äkta...
Skivan "American Stars 'n Bars" inhandlades och baksidan med "Star of Bethlehem" (så spröd och vacker frustration), "Will To Love" (en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt) och "Like A Hurricane" (åtta minuters gitarr-taggtråds-solo utan like) var så starka, så unika och de gav mig både skönhet och en kniv som skar rakt in i hjärtat. DET var smärta som kändes ända ut i lilltånageln...!
Under några år var Neil sedan en husprofet och jag upptäckte de skatter jag tidigare inte förstått mig på, t.ex. "On The Beach", som i sin råa form berörde med både ömhet och den svartaste smärta. Skivor som "Comes A Time", med alla dessa spröda duetter med Nicolette Larson, och "Rust Never Sleeps", med sina omväxlande sköra akustiska klanger och nästan brutala elektriska utbrott i "Powderfinger" och "Hey Hey My My (Into the Black)", stärkte Neils position som en av de absolut viktigaste artisterna i mitt unga liv...
It was then I knew I'd had enough
Burned my credit card for fuel
Headed out to where the pavement turns to sand
- Neil Young
"Thrasher" är än idag en av Neils absolut bästa alster med lyrik som glöder...
Fortsättning följer med del 2: Besvikelser och min första Neil-konsert...
RÄTTELSE: Kommer nu ihåg att jag faktiskt några månader innan "Hold Back The Tears" hörde "Round & Round (It Won't Be Long)" spelas på Virgins affär i London och blev så berörd att jag direkt köpte LP:n "Everybody Knows This Is Nowhere". Väl hemma älskade jag hela skivan och gitarrduellerna mellan Neil och Danny Whitten var magiska. Så, det var den riktiga starten på mitt Neil Young-lyssnande... Rätt ska vara rätt!!
Pugh Rogefeldt - 'Picnic i Parken', Stadsparken, Eskilstuna 2019-07-03
+ Eskilstuna Dansakademi + 'Gehör' + 'Gunnar Vert' med Whales Ofili
För tredje året i rad arrangerar Eskilstuna Ton, med hjälp av bl.a. Sparbanken, "Picnic i Parken" i Stadsparken i Eskilstuna. Vädret såg lite oroande ut, men det kom inget regn på kvällen och det var ju lite flyt.
En trevlig aspekt med 'Picnic i Parken' är att man nöjer sig med en scen och det får vara några pauser då folk kan umgås och prata med varandra. Det blev några oväntade möten för mig, vänner man inte sett på ett tag. Så det handlar inte bara om musik, utan just en picknick med ovanligt många deltagare...
Eskilstuna Dansakademi inledde, med starka insatser av lokala sångare och dansare. Vilka röster! Alexander Eklund, Titti Svärd, Emilia Öhlin och Iris Bodlund Haglund imponerade med sina olika röster och bandet kompade proffsigt.
Musikgruppen 'Gehör' hade kul på scenen och deras olika funktionsnedsättningar blev mer som en tillgång. Charmigt och sympatiskt!
'Gunnar Vert' spelade elektronisk musik och det kändes fräscht och musiken vävdes samman av saxofon, klaviatur och elektroniska ljud. Helt annorlunda blev det när de sedan bjöd in sångaren Whales Ofili. Tala om utstrålning och publik-kontakt...!
Pugh Rogefeldt var kvällens huvudattraktion och han hade med sig sitt band med bl.a. Ingemar Rogefeldt på gitarr.
Det lät bra med ett riktigt tätt sound och Pugh själv har fortfarande kvar sin röst, som sätter sin prägel på låtarna. "Här Kommer Natten" är fortfarande den låt jag gillar bäst.
Men jag tycker ändå inte riktigt den där verkliga stämningen infann sig. Kanske påverkade det att folk skulle hem och se om Sverige skulle ta sig till VM-final eller inte...?
Tre onsdagar till fortsätter "'Picnic i Parken'. Det tackar vi för...!
Politik är viktigt. Allt är på något sätt politik, så det går inte att komma undan...
Idén med att ha en vecka som Almedalen är väl bra, men när ingen ifrågasätter saker och ting på djupet blir det lätt samma gamla tomma propaganda.
Några frågor av vikt som lär beröras i Almedalen, troligen utan att så många lösningar ens kan skymtas alls.
1) Vad gör ni för att ta itu med det akuta klimatläget? Jag menar GÖR, inte några obetydliga småsaker...!
2) Hur får ni ihop den omöjliga "tillväxten" på en jord med begränsade resurser? Eller tror ni blint på illusioner?
3) Vad gör ni för att stoppa de ökande klass-skillnaderna? Eller kanske ni egentligen tycker det är bra? Kom igen nu, dölj inget under begrepp som 'frihet' och 'ansvar'...!
4) Vad gör ni för att öka jämlikhet och lika värde mellan alla invånare? Eller är ert dolda mål att skillnaderna ska växa ytterligare?
5) Hur tänker ni lösa den kommande lärarbristen? Den lär bli enorm, inser ni inte det?
6) När tänker ni börja reagera på att vi håller på att utrota våra levande skogar? Gör något...! Nu...! Omedelbums...!
7) När kommer ni inse att vi måste dela på jobben och andra tillgångar?
8) Sluta sälj ut allt vårt gemensamma, det är ren stöld...!
9) När får vi uppleva lite mer omtanke och kärlek? Jo, jag tror fortfarande på människans goda sidor... DÄR har vi en oändlig kraft...!
Listan skulle kunna bli ännu längre... Men det är dags att börja nu...! Förr eller senare kommer vi bli tvingade att göra stora förändringar... Det är bara att inse och börja nu, på en gång...!
Och har jag några lösningar då? Absolut! En bra idé att börja med är att släppa fram fler kvinnor på ledande positioner! Det är troligt att vi då skulle få ett något mjukare samhälle...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
