Ibland får jag lust att lyssna på något som jag inte hört på väldigt länge. Idag plockade jag fram Gordon Lightfoots skiva "Sundown" från 1974.
Jag vet att den gode Lightfoot (vilket namn...!!) gjort fler bra skivor och mängder av bra låtar, som t.ex. "Early Morning Rain" och "The Way I Feel", men för mig är det ändå självklart att det blir just "Sundown".
Gordon Lightfoot gör musik som först känns entonig, det finns ett envist släpande i hans sätt att sjunga och det liksom maler på utan pardon. Ändå så är det så himla bra att jag skulle vilja kalla "Sundown" prototypen för suggestiv musik. Här är "Sundown" i sin helhet:
Fortune will not find you in your mansion or your truck
Brothers will desert you when you're down and shit out of luck
- Gordon Lightfoot
Lyssna på envisheten i "Seven Island Suite" när han kommer till ovanstående rader i någon slags "refräng" efter 2.20, det är helt magiskt när intensiteten stiger. Känn även fräschheten i titellåten och "Endless Highway". Eller oron i den avslutande "Too Late For Prayin'", som just känns som en bön.
Lightfoot blev för några månader sen 80 år och hans röst har nästan försvunnit, ändå ger han fortfarande konserter. Han är oerhört respekterad hemma i Kanada och det märks på den fina hyllningsskivan "Beautiful: A Tribute to Gordon Lightfoot" som också finns på Spotify. Där gör bl.a. Bruce Cockburn, Murray McLauchlan, Ron Sexsmith, Blue Rodeo och James Keelaghan fina versioner av några av hans låtar. Speciellt Keelaghan har nog lyssnat mycket på Lightfoot.
Och därtill: Plocka fram Fotheringay och njut av deras eminenta version av "The Way I Feel". Här en live-version från BBC 1970, där Sandy Dennys sång ligger lite högre i mixningen än på deras första skiva. Ett porlande skimmer av suggestivitet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar