Del 1: "Rising For The Moon"
Det var höst 1975 och jag hade till min förvåning upptäckt att brittisk folkrock var precis så bra och levande som jag tidigare inte fattat... Det var givetvis naturligt att Sandy Denny kom i följdverkan efter det och det blev en kärlekshistoria som aldrig kommer att ta slut.
Jag var uppe i Stockholm och inne på Hirsch skivor och hittade "Rising For The Moon" och begärde att få lyssna, för säkerhets skull. Bara några takter in var jag helt såld och när Swarbricks fiol följdes av Jerry Donahues explosiva gitarrsolo är jag säker på att jag lyfte från marken...
När jag sedan kom hem och tagit mig igenom både gripande ballader och suggestiva sånger av skiftande karaktär och till slut nådde det sista spåret "One More Chance" och dess okontrollerade slut med en dynamit-liknande extas var jag helt enkelt lycklig. Mycket lycklig...! Det blir jag än idag av denna så förunderligt underbara skiva...
Håller med. Som du kanske vet brukar jag säga att "One more chance" är världens bästa låt
SvaraRaderaJo, jag vet, och jag instämmer så långt att det är en av de allra bästa... och kanske den allra mest kompletta låten: Sandys underbara sång, den talande lyriken, det täta kompet, den häftiga produktionen och så explosionen på slutet...!
Radera