skip to main |
skip to sidebar
Några ord på vägen inför det nya året:
All of our days
Racing away
You gotta be somewhere
I gotta be somewhere
All of our hours
Spent here together
Just like precious jewels
We dig from the earth
- Catherine MacLellan
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny
I've been wrong before
And I'll be there again
I don't have any answers my friend
Just this pile of old questions
My memory left me here
In the field of opportunity
It's plowin' time again
- Neil Young
Allt kanske blir bra...? Om inte, så får vi väl inbilla oss det så länge...
Let the disappointments pass
Let the laughter fill your glass
Let your illusions last until they shatter
- Jackson Browne
Dags att sammanfatta årets skivutgivning... Så, högst personligt, här är de jag funnit glädje och tröst hos, de som gett mig utlopp för känsla, äkthet och närvaro, och de som jag valt att utforska lite närmare, eller inte har kunnat plocka bort från CD-spelaren:
Nya album:
1. Dawes - "Stories Don't End"
- Lyssna på "From a Window Seat" och läs mer här Dawes - något alldeles unikt bra...!.
Det är mycket sällan det kommer en skiva som så fullständigt övertygar och inte slutar att växa. En av de bästa skivorna på många år...
2. Iain Matthews - "The Art of Obscurity"
- Iain kallar detta sin "troligen sista solo-skiva" och det känns som ett bokslut: Med flera tillbakablickar, reflektioner och oro för den allt mindre tid som väntar... En av hans allra bästa skivor, och det säger inte lite det...! Kommer ges ut officiellt under början av 2014, men har sålts via Iains hemsida senaste halvåret. Läs mer här !
3. Amelia Curran - "Spectators"
- Så ruskigt suggestivt och utlämnande att jag inte finner ord... Mer på bloggen här !
4. Paper Aeroplanes - "Little Letters"
- Paper Aeroplanes har tagit flera steg framåt med nya skivan, inte minst Richard Llewellyn med ett sällsynt finurligt sätt att uttrycka sig på sin elgitarr. Sarah Howells sång är förstås lika frapperande vacker och distinkt fortfarande. Mer att läsa här !
5. Holly Williams - "Highway"
- Avskalad glöd med intensitet, lite blues, lite country, lite rock. Känns som om hon satt i min soffa och sjöng: "Drinkin' - Official Video".
6. Broken Fences - "Stormy Clouds" EP
- Morgan Erina och Guy Russo i Broken Fences fortsätter att skriva låtar med sina känslospröt till harmonier som främsta ingrediens. Mer på bloggen här !
Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:
- Avskalat och enkelt, så låtarnas styrka märks ännu mer. Ett exempel: "Mine Till Morning".
Läs också: Skämtare med sångskatt.
Delbert & Glen - "Blind, Crippled and Crazy"
- Ruffigt men ack vilken närvaro och känsla i sången: "More and More, Less and Less".
Min recension på bloggen: En stor överraskning...
Tony McManus - "Mysterious Boundaries"
- Akustisk gitarr på längden och tvären, både vackert och kompetent, stämningsskapande...
Winter Mountain - "Winter Mountain"
- En engelskman och en irländare. Årets upplaga av Everly Brothers, Peter & Gordon, Simon & Garfunkel. Och det är riktigt bra!
Thea Gilmore - "Regardless"
- Varierat och med hög lägstanivå. Men Theas röst gör sig allra bäst ju mer ensam hon blir i ljudbilden... En stor konstnärinna när det gäller att uttrycka sig med sång och musik!
Chris Eckman - "Harney County"
- Walkabouts låtskrivare, sångare och gitarrist gör ännu ett lågmält soloprojekt. Som att lätta på en bränhet dagbok...
Tony Dekker - "Prayer of the Woods"
- Great Lake Swimmers frontfigur gör en stark soloskiva om naturens magi och hur vi hotar vår egen framtid...
Deep Dark Woods - "Jubilee"
- Från melankolins centrum-kärna, riktigt bra, men jag tror de kan nå ännu högre när nya gitarristen Clayton Linthicum blommar ut...
Roddy Woomble - "Listen To Keep"
- Tredje soloskivan med Idlewild's sångare, helt fantastisk stämma, omöjlig att inte bli påverkad av... Den dag materialet håller samma klass gör han en klassiker...
Svenskt:
1. Eastwick - "Beyond Reason"
- Mer drag, enbart eget material och ett otvivelaktigt engagemang både i framförande och innehåll. Min recension: Engagerat och punkigt drag.
2. Folkvang - "Folkvang"
- Instrumentalmusik från Umeå med en klang av Peter Green/Danny Kirwan i tidiga Fleetwood Mac, vacker musik som tar dig iväg på drömska äventyr... Deras hemsida förtäljer mer !
3. Lars Winnerbäck - "Hosianna"
- Jag var inställd på besvikelse, men nej! En ny LW är alltid ett tidsdokument över vår samtid.
4. Melissa Horn - "Om du vill vara med mig"
- Vår unga melankoli-drottning känns fortfarande ärlig och full av frustration... och då går det ju inte att räkna bort henne.
Live-skivor:
1. Ad Vanderveen and The O'neils "Live Labor"
- Elektrisk och akustisk "Neil Young-musik" som vulkaniserar som Neil själv inte gjort på länge...
2. Dawes - "Stripped Down At Grimey's" EP
- Några låtar live, helt suveränt och spännande...
3. Norah Jones - "Live In Poland 2007"
- Absolut klass-konsert med Norah och hennes band. Hennes röst bedövar mig...
Retro (Inte nytt, men nyutgivet):
1. Jackson Browne with David Lindley - "Where the Shadows Fall"
- En av mina favorit-bootlegs i (någorlunda) officiell release och bra ljudkvalitet. Så intimt framfört att jag nästan får utslag på kroppen...! Bättre än så här blir det inte...
2. Gene Clark - "Here Tonight: The White Light Demos"
- I en rättvisare värld hade Gene Clarks "White Light" från 1971 klassats som en milstolpe i skivutgivningens historia, som urtypen för ett singer-songwriter koncept. Nu finns demo-inspelningarna! Min recension: Nyupptäckta demos med Gene Clark.
3. Neil Young - "Live At The Cellar Door"
- Neil solo från 1970: En mästare dokumenterad. Vilka låtar! Neil solo är som hitta bilder man aldrig sett, men som ändå är välbekanta, som en del av livet självt.
Helhetsintrycket är ett blandat år med några riktiga höjdare som utmärker sig desto mer...
Ett år då både unga och äldre nordamerikaner (kanadensare medräknade) ger britter, svenskar och holländare en utmaning om utmärkelserna.
Men, kom ihåg, man kan aldrig tävla i musik, upplevelser eller känsla... Det är inte några framräknade summor. Det är något vi känner med alla våra sinnen när vi blir riktigt berörda. Inget annat...!
2013 blev ett underligt år, där hösten spenderades i stress, sorg och strul... Så ny musik har fått vänta på sin tid och jag ligger fortfarande efter med lyssnandet. Alltså har jag säkert lyckas missa några oväntade pärlor, men det medför ju att det blir desto fler "sent upptäckta" sådana nästa år...!
Här kommer en liten anspråkslös lista på de låtar som fascinerat mig mest under året:
1. Doug Ingoldsby & Eugene Ruffalo - "Us and Them"
När framträdande, musik och innehåll alla tre samtidigt finner sådana här höjder blir det något alldeles extra. En helt suverän låt, fantastiskt framförd och med ett budskap så på pricken framlagt: Det finns inget "oss" och "dem", det finns bara ödmjuk medmänsklighet...
Ska det vara så svårt att inse? Hur kan vi känna oss så hotade av alla okända?
2. Dawes - "Most People"
En av 12 egendomligt bra låtar på Dawes album "Stories Don't End". Enastående bra med Taylor Goldsmith i förgrunden.
3. Thea Gilmore - "This Road"
När Thea låter det enkla tala då kan det bli så här känslomässigt levande...
4. Broken Fences - "Rove"
Morgan Erina och Guy Russo i Broken Fences fortsätter att skriva låtar med sina känslospröt till harmonier som främsta ingrediens. När ska världen upptäcka det?
5-10 utan ordning:
Amelia Curran - "Years"
Egentligen borde jag valt "What Will You Be Building", men den fanns ju på förra skivan i en annan inspelning... "Years" är också så avskalat och ödsligt attraherande att jag skakar ännu mer än vanligt...
Paper Aeroplanes - "Fable"
Paper Aeroplanes har tagit flera steg framåt med nya skivan, inte minst Richard Llewellyn med ett sällsynt finurligt sätt att uttrycka sig på sin elgitarr. Sarah Howells sång är förstås lika frapperande vacker och distinkt fortfarande. När ska världen upptäcka det?
Dawes - "Bear Witness"
Dawes - "From the Right Angle"
Ännu två låtar från Dawes mästerverk. Jag kunde tagit med ännu fler...
Jenai Huff - "Just Like Me"
Ännu en ny upptäckt som skiver låtar som berör ordentligt. Här om vår rädsla som vi alltid måste bekämpa, för att den inte ska ta överhanden! Sjunger bra gör hon också...
Iain Matthews - "Pebbles in the Road"
Har gjorts tidigare i en jazzig version, men det är som på nya skivan jag tycker den ska låta. En stor skildring av undret att finnas till.
Ibland undrar man ju inte om alla bra låtar redan skulle vara skrivna... men likt blommor söker sig genom asfalt för att överleva, hittar vi människor hela tiden nya melodier ur några få ackord och variationer. Märkligt egentligen, men ändå lika naturligt som att vi andas...
Sen är det faktiskt så att jag redan nu har på känn att jag vet vilken nästa års bästa låt blir:
Catherine MacLellan "Raven's Sun". Ännu inte utgiven, men kanske den skulle vara med här, den finns ju redan... Se här: Som en god fe i november-mörkret. Den blir svårslagen...! När ska världen upptäcka det?
Tyckte som vanligt att jag var ute i god tid, men i år hann jag inte heller...
Om jag hade varit som vanliga Svenssons och köpt julklappar i mängder, bakat och fixat mat utan gränser, städat och putsat varje millimeter, pyntat varje fönster och köpt en julgran som barrar redan innan den är klädd... Då hade jag varit sönderstressad och i panik. Nu tar jag det väldigt lugnt och känner ändå att jag inte räcker till..
Då dyker det upp en nyinspelad variant av Loudon Wainwright's "Suddenly It's Christmas" och jag känner mig plötsligt mycket bättre...
Suddenly it's Christmas
The longest holiday.
The season is upon us
A pox! It won't go away.
It's a season, it's a marathon
Retail eternity.
And it's not over til it's over
And you throw away the tree
- Loudon Wainwright III
Min gamla jul-lista på Spotify, nu med några nytillskott, finns här:
Xmas - Spellista på Spotify
God Jul och ta väl hand om varandra...!
Sånger till en begravning - del 11: 60 låtar på Spotify
Trodde inte att jag skulle hitta så många lämpliga låtar för min fingerade begravning...
Det skulle bli en väldigt lång ceremoni...! Det fick helt enkelt bli:
For My Funeral - Spellista på Spotify
Några till som jag bara var tvungen att ta med:
w Loudon Wainwright III's rörande sång om saknaden av hans pappa: "Sometimes I Forget".
w Magna Carta - "Song For John": En av mina verkliga favorit-låtar. Hör hur de musikaliskt illustrerar en våg...!
w Dransfield - "It's Dark In Here": Handlar nog egentligen om något annat, men kunde handla om döendet... Från en enastående skiva...!
w Thea Gilmore's vackra och rörande "The Lower Road" - där Joan Baez gästar...
w Catherine MacLellan's tankar vid en närståendes grav i "Flowers on Your Grave".
w Steve Knightley's "Exile" - Även inspelad av Kate Rusby och Kathryn Roberts på deras magiska debut-skiva.
w John Tams och Linda Thompson's otroliga duett i "Hold Back the Tide":
Flera svenska bidrag av högsta kvalitet finns också med: Christine Hellqvist, Staffan Lindfors, Ulf Lundell, Ola Magnell, med flera.
Avslutar denna mini-serie med några passande ord av Chris Simpson från "Song For John":
And I saw through your eyes, that the snow it lay whiter
That the deeps they were deeper, the summers ran dry
And the rivers were oceans, deep rolling in splendour
The trees they were giants, that talked with the sky
...
For time and a river - they roll on together
Who knows where we're going to, or where we came from
- Chris Simpson
Sånger till en begravning - del 10: Jackson Browne - "For A Dancer" 1974
And somewhere between the time you arrive
And the time you go
May lie a reason you were alive
But you'll never know
- Jackson Browne
Det finns nog inga andra textrader som berört mig mer... Det finns inga andra textrader som så kristallklart, men kortfattat, definierat min syn på liv och död, religion och livets mening. Dessa rader kommer i slutet som ett klimax och säger allt. Allt...!!!
Jackson Browne skrev "For A Dancer" när en vän, en professionell dansare, omkom i en eldsvåda. Den har sedan använts bl.a när Lowell George, James Honeyman-Scott och Nicolette Larson gick bort. Troligtvis betydligt fler... Ovan är en suverän akustisk version inspelad i Holland när Jackson gästade gruppen Venice, kända för sin härliga stämsång.
Dessa rader har ju en hel del att säga de med:
I don't know what happens when people die
Can't seem to grasp it as hard as I try
It's like a song I can hear playing right in my ear
That I can't sing
I can't help listening
And I can't help feeling stupid standing 'round
Crying as they ease you down
'Cause I know that you'd rather we were dancing
Dancing our sorrow away
No matter what fate chooses to play
- Jackson Browne
Sånger till en begravning - del 9: Lowen & Navarro - "Crossing Over" 1995
Här kan du lyssna på "Crossing Over": En personlig video gjord till någon "Robert". Han ser väldigt sympatisk ut, men jag vill inte lägga ut en så personlig video...
Här finns "Crossing Over" igen: Ännu en personlig video, nu till en älskad katt...
Eric Lowen & Dan Navarro skrev "Crossing Over" när några av deras föräldrar gått bort. Några år senare, när Eric Lowen var på väg att gifta sig, diagnostiserades han med obotlig ALS och livet tog sig nya oväntade vägar. Han blev dock ändå gift och fortsatte spela tills det var helt omöjligt. De sista konserterna satt han orörlig i rullstol, men var ändå med...
I tidskriften "Performing Songwriter Magazine" skrev Eric Lowen 2006 denna fantastiska text:
"Survival, Success and the End Of The Road". Där lovprisar han det livet gett honom och visar hur modigt han tog sig an sitt ofrånkomliga öde. Här läser han upp texten själv:
Lowen & Navarro gjorde 12 skivor mellan 1990 och 2008. Den sista fick den passande titeln "Learning To Fall"...! Än är det inte för sent att upptäcka deras härliga stämmor, meningsfulla kompositioner och storartade spel på gitarr...!
Länk:
Lowen & Navarro's hemsida - med all historik och massvis med musik att höra smakprov på.
Sånger till en begravning - del 8: Murray McLauchlan - Revelations 1973
En ung och provocerande Murray McLauchlan gav 1973 ut sitt mästerverk "Day To Day Dust", en skiva som följt mig genom åren som min egen skugga. En bitsk men engagerad betraktelse över en tillvaro han inte kunde förlika sig med. Ett tidsdokument som än idag känns aktuellt. Religionens hymlare blev effektivt avklädda på "Revelations":
Some day when I go down and die
with a quiet mind and a peaceful eye
I won't worry no more about what goes on
I'll just lie down in the earth 'till the earth is gone
...
Some angel might take me by the hand
to some dream, to some old happy land
Where the love comes free
and I can just be me
Angel, come and take me by the hand!
- Murray McLauchlan
Murray McLauchlans betraktelse har länge tämligen exakt dokumenterat min ateistiska syn på ett liv efter detta. Raka puckar, utan pardon... Idag är nog både jag och den gode Murray lite ödmjukare, även om vi fortfarande står för våra åsikter...
Sånger till en begravning - del 7: Fleetwood Mac - "Dust" 1972
En del tror alltså att vi efter döden flyger iväg uppåt, andra att vi åter blir jord...:
When the white flame in us is gone
And we that lost the world's delight
Stiffen in darkness, left alone
To crumble in our separate light
When your swift hair is quiet in death
And through the lips corruption thrust
To still the labor of my breath
When we are dust, when we are dust
- Rupert Brooke (poet om ej krediterades som medkompositör)
Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av självaste Peter Green och blev erbjuden att bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde var "Albatross"...! Green har hävdat att han aldrig kunnat åstadkomma "Albatross" utan Kirwan. Sedan gjordes "Oh Well"...
Danny Kirwan blev senare frontfigur, när Green lämnade bandet, som gitarrist, sångare och låtskrivare. Kirwan bidrog med oerhört vackra låtar och ett suggestivt gitarrspel, som i ovanstående "Dust", och förtjänar mycket större uppskattning.
Nyfiken att höra mer? Så här enormt vackert kunde hans gitarr och ljusa röst ljuda:
Fleetwood Mac - Sunny Side Of Heaven [Bare Trees] 1972
eller
Fleetwood Mac - Woman of 1000 Years [Future Games] 1971
Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som ett tag levde som hemlös alkoholist...
Sånger till en begravning - del 6:
Plainsong - "I'll Fly Away" 1972
Gillian Welch & Dave Rawlings - "I'll Fly Away" 2004
Plainsong med Ian Matthews och Andy Roberts i täten gör en enorm tolkning av denna
gamla gospel. Inga märkvärdiga textrader att återge här, men det blir ruskigt bra ändå...
Bra musik fint arrangerad kan lyfta simpel lyrik till himmelska höjder. (Liksom motsatsen: Överproducerad smörja kan ruinera även riktigt stora kompositioner... Men det är ju en
annan historia...)
Gillian Welch och Dave Rawlings gör det också alldeles förträffligt! Ibland är det förunderligt att allt någon rör vid förvandlas till rent guld... Kan inte sätta fingret exakt på vad det är, men jag upprepar vad jag skrev i mars 2010: Gillian Welch och Dave Rawlings musik kan förefalla entonig och sävlig vid första bekantskapen, men växer sig in under skinnet och blir så självklar och påträngande att det är en underdrift att prata om magi och intensiva nyanser. Musiken bara tränger sig på och är alldeles självklar och fullständigt tidlös.
Varför inte lyssna på hela konserten? Den finns här: Gillian Welch at BBC4 2004 Full Concert.
Gör det! Helt enastående magiskt! Nästan så man flyger iväg....
Sånger till en begravning - del 5: John Prine - "Please Don't Bury Me" 1973
Woke up this morning.
Put on my slippers.
Walked in the kitchen and died.
And oh what a feeling!
When my soul went thru the ceiling.
And on up into heaven I did ride.
- John Prine
Får man skämta om döden...? "And oh what a feeling! when my soul went thru the ceiling". Älskar de raderna. Kanske man skulle ha på gravstenen (om man nu skulle vilja ha någon...) eller i dödsannonsen...! Varför inte?
Give my stomach to Milwaukee if they run out of beer
Put my socks in a cedar box just get em' out of here
- John Prine
Vansinnigt roligt, eller hur?
Sånger till en begravning - del 4: Grateful Dead - "Black Muddy River" 1987
When it seems like the night will last forever
And there's nothing left to do but count the years
When the strings of my heart begin to sever
And stones fall from my eyes instead of tears
- Robert Hunter
Jag kan se en ensam man vandra sakta bort till denna vackra melodi, bort från livet, på vägen "mittemellan", mot en okänd kust... Jerry Garcia får ur sig ett så vackert gitarrsolo och sedan åter tillbaka till vandringen. Så symboliskt... Så mystiskt...
Black muddy river
Roll on forever
I don't care how deep or wide
If you've got another side
- Robert Hunter
Här kör jag en mini-serie om sånger till en begravning... och så dimper nyheten ner som jag visste skulle komma förr eller senare:
Nelson Mandela har lämnat oss.... En av de största, alla kategorier...! Världen har förlorat en av sina mest ödmjuka invånare och det känns som en fattigare värld...
"If there are dreams about a beautiful South Africa, there are also roads that lead to their goal. Two of these roads could be named Goodness and Forgiveness".
- Nelson Mandela
När Nelson Mandela kom till makten 1994 efter 27 år i fängelse (varav 18 år i en cell på ett par kvadratmeter) så deklarerade han "Aldrig mer apartheid! Aldrig hämnd!" Stora ord av en stor man! Att inte låta egen bitterhet ta fart, att inte hämnas sina oförrätter, utan att obevekligen se framåt för allas bästa.
"For to be free is not merely to cast off one's chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others".
- Nelson Mandela
En kompromisslös medmänsklighet, det hade Mandela och visade detta utan att framhäva sig själv. Ett föredöme för oss alla att lyfta fram gång efter gång, tills vi har lärt oss...
Sånger till en begravning - del 3: Bruce Cockburn - "Closer to the Light" 1992
Gone from mystery into mystery
Gone from daylight into night
Another step deeper into darkness
Closer to the light
- Bruce Cockburn
Bruce Cockburn, som ju är uttalat kristen, skrev denna sång till låtskrivaren Mark Heard, som dog i sviterna av en hjärtattack 1992. Här skiner sorgen och saknaden igenom, men trots min ateistiska livssyn, så är det inget problem med att uppskatta Cockburn's förmåga att fånga det mystiska och det ofattbara. I detta fall döden, men kunde lika väl varit livet...
Så bedårande vackert, sång och gitarr, text och musik, så fullt av äkta känslor att jag ofta gråter när jag hör denna sång. Värmande tårar... Läkande musik...
Sånger till en begravning - del 2:
McGuinness Flint (Gallagher & Lyle) - "When I'm Dead and Gone" 1970
When I'm dead and gone
I wanna leave some happy woman living on
When I'm dead and gone
Don't want nobody to morn beside my grave
- Benny Gallagher / Graham Lyle
Ibland så får man en liten chock: Jag har uppfattat texten fel i 43 år... Har alltid trott de sjöng "I wanna leave some happy moments living on"...!
Men hur som helst: Budskapet är tydligt: Lev vidare, jag vill inte att ni sörjer mig så mycket att det knäcker er. Tänk på mig med glädje istället!
Glädjen formligen stänker ur Graham Lyle's mandolin och sköljer över oss med en rytm man omöjligt kan sitta och deppa till...
Sånger till en begravning - del 1: Jackson Browne - "The Road and The Sky" 1974
When we come to place where the road and the sky collide
Throw me over the edge and let my spirit glide
- Jackson Browne
Att döden kommer... Kan någon uttrycka det mer lyriskt än Jackson Browne? Jag har länge tänkt på att utsätta de som kommer på min begravning (Jag hoppas det dröjer och tänker göra vad jag kan för att det blir så...) för en massa bra musik, som säger det som bör sägas och som visar vad jag tänker om döden, och också om livet...
För jag tror allt hänger ihop, skulle lika väl kunnat kalla den här miniserien "Sånger om att leva" eller "Reflektioner om livet".
Så Jackson Browne får ange tonen med denna rockiga skapelse med David Lindley på sin oefterhärmliga lap-steel.
Basse Wickman, Big Ben, Stockholm, 2013-11-25
Basse Wickman spelade åter på den trevliga musikpuben Big Ben på Söder i Stockholm och jag var och lyssnade ännu en gång. Ärligt talat kan det inte bli för många gånger...!
Med alla trevliga gäster och dessutom den suveränt goda maten på Big Ben, så blev det ännu en riktigt givande kväll för de som vågade trotsa den bitska kylan där utanför.
Vad var då nytt denna gång...?
- Stickan Sjöberg kompade följsamt på elbas och det gav både tryck och rymd.
- Dylan's "It's All Over Now Baby Blue" i en fantastisk tolkning, "Sakta Lägger Båten Ut Från Land", översatt av Mikael Wiehe.
- Traditionella "The Water is Wide" med fin svensk text av Py Bäckman, som för övrigt var där och lyssnade.
- Basse sålde för en gångs skull ett par av sina skivor. Skivor som fler bör ha där hemma.
Några andra av kvällens höjdpunkter blev den rörande "Ninni's sång", "Mitt Nakna Hjärta" och "Oh Susanne", där Basses gitarrspel firande stora triumfer.
Men, å andra sidan, NÄR är inte "Flammande Vind" fantastisk...?
November börjar gå mot sitt slut och mörkret invaderar varje tum av mitt sinne...
Allt är grått när det är ljust, inte någon färg någonstans, det är värre än mörkret för mig...
Vi kurar inomhus och inombords längtar vi bort...
Då kommer en ny sång med underbara Catherine MacLellan och sveper bort all dysterhet, som en god fe i november-mörkret lyser hon upp all frustration och jag börjar se möjligheter igen...
Så himla vackert, så stämningsfullt och så vansinnigt bra...! Catherine! Catherine! Catherine!
Broken Fences, dvs Guy Russo och Morgan Erina, var för mig förra årets stora upptäckt med sitt debut-album, lågmälda men envisa melodier och helt gudomliga harmonier mellan Guy och Morgan. Tänk vad lycklig kärlek kan åstadkomma...!!
Nu har paret släppt sin nya EP och det är lika suveränt denna gång, fast ännu mer lågmält och mindre upp-poppat, utan trummor och annat. Broken Fences definitiva styrka är de avskalade harmonierna och här får de allt utrymme de förtjänar. Två härliga röster som passar varandra så ypperligt att de smälter samman.
Här kan du lyssna och njuta:
Länkar:
Broken Fences hemsida - med massor av videos, alla texter och en hel del annat..
CD Baby - för dig som vill köpa skivan eller hitta annan ny spännande musik.
Dawes - "Stories Don't End" 2013
Jag har tänkt länge att jag skulle skriva om Dawes tredje skiva "Stories Don't End", men i stället har jag bara fortsatt att lyssna gång på gång och jag fascineras fortfarande av nya intryck. För att göra det klart: det är mycket sällan det kommer en skiva som så fullständigt övertygar och inte slutar att växa. Det tog några lyssningar innan jag fattade hur bra det här är, som det ofta gör när det gäller de skivor som blir de verkliga favoriterna.
Taylor Goldsmith är ju frontfiguren i Dawes, med sin sång, sitt expressiva gitarrspel och sina kompositioner. Brodern Griffin Goldsmith lägger till sitt aviga men effektiva trumspel och vassa harmonier, som är så fulsnygga att de blir helt oemotståndliga. Wylie Gelber på bas och Tay Strathairn på klaviaturer fyller ut ljudbilden exemplariskt.
Varenda låt är hur bra som helst, spännande musikaliska byggen och fulla av oväntade infall, berättande texter som tar med dig på äventyr, karismatiska harmonier, ja, allt...!
Varenda ton, varenda inandning är så självklar, så definitivt träffsäkert spetsad, att det inte finns mer att tillägga.
Länk:
Dawes hemsida - med alla nyheter: En ny live-EP släpps snart...!
Eastwick - "Beyond Reason" 2013
Eastwicks första skiva lovade mycket gott och nu verkar kvartetten från Östersund ha hittat sitt rätta uttryck: Mer drag, enbart eget material och ett otvivelaktigt engagemang både i framförande och innehåll.
Sångaren Jens Ganman, som också skriver träffsäkra krönikor i Östersunds-Posten, vet vad han tycker och ber inte om ursäkt för det. Ett engagemang med krut i pennan och samma engagemang genomsyrar hans sång. Han har ett klös i rösten som nästan får högtalarna att angripa. Som kontrast är musiken gladlynt och full av spelglädje och har ett häftigt drag.
Cellisten Katarina Åhlén imponerar och är nog navet som Eastwicks musik byggs runt. Bosse Lindberg på gitarr och Peter Roos på fiol är också mycket duktiga och bidrar med gediget spel och idéer. Bandet själva beskriver sig som "en musikalisk fyrvägskorsning" och det är nog en klockren beskrivning.
Jag har tidigare prisat singeln "Up for the Ride", som också finns med här, och här finns det flera låtar med samma klös: "Wrong Will Be Right", "Grind You Down" och "Your Decision" sitter utan den minsta tvekan. Något lugnare "I Will Stand" är min favorit just nu. Eller kanske "Part of the Deal"...? Det är ju bara bra låtar rakt igenom. Den enda riktigt lugna låten "I'm Here" berör och har samma intensitet ändå. Det är skickligt det!
Skivans namn "Beyond Reason" förklarar gruppen på sin hemsida "som en kommentar i sig; till det förnuftslösa slöseriet med naturresurser, med den orimliga tron på evig "tillväxt" och på det sätt vi människor behandlar varandra i krig och konflikter". Jag blir alltid glad när fler än jag inser det omöjliga med att tro på "ständig tillväxt"...
Två akustiska gitarrer, en cello och en fiol, i och för sig oftast förstärkta med trummor, men det jag kommer att tänka på är punk, bra punkig folkmusik... Jäkligt bra musik helt enkelt...!
Länk:
Eastwick's hemsida - med fler videor och där vi får reda på att Katarina är specialbegåvad när det gäller att fickparkera...
Chris Eckman i Walkabouts är en de stora tänkarna och sökarna i flocken av de allra mest uttrycksfulla låtskrivarna. Det finns en melankolisk glöd i det mesta han skriver och med små medel förvandlar han melankolin till något vackert och stärkande. Nya lågmälda "Nothing Left To Hate" ger ett nästan profant intryck och tänk... tänk om titeln kunde bli något vi fick uppleva...!
Katrina Whitney's fina fotografier är också värda all uppmärksamhet. Det svart-vita formatet skapar en avskalad ärlighet, milsvida från all färgsprakande reklamstress och ger istället ett reflekterande lugn och visar vilken skönhet som finns i dessa övergivna, slitna miljöer.
Det har varit många förändringar senaste tiden. Väl många för att stressen ska sätta igång, tryggheten skakas om och yrseln vara i antågande.
Vad har då hänt?
- Mamma ramlade och slog sig illa, till slut orkade hon inte längre...
- Många omkring mig har haft det jobbigt och behövt allt stöd de kan få...
- Min omtyckta chef, och vän, under 19 års tid har pensionerats...
- Nya apparater på jobbet: Det jag kunde väldigt mycket om (datorer) har ersatts av något jag kan väldigt lite om (apple-skrutt)...
- Allt annat har hamnat på hög och jag ligger efter med allt...
Men mitt i oredan finns många fina möten, glädjande upplevelser och många som visat mig uppskattning. Inte illa...!
I förändringens tider finns också öppningar att bryta invanda mönster och utforska nya vägar. Kanske därtill lite mer insiktsfull och klokare...
Sinéad Lohan gjorde 1995 "Who Do You Think I Am", en mycket stark och stämningsfull skiva, under överinseende av producenten och gitarristen Declan Sinnott. Uppföljaren "No Mermaid" var mer kommersiellt anpassad och nådde vissa framgångar, men kändes för mig inte alls lika angelägen. Underbara "Everything Around Me Is Changing" ovan kommer från ett soundtrack och gavs även ut på singel. Så ruskigt bra och målande... Vart tog den här tjejen vägen?
Elliott Murphy & Normandy All Stars + Basse Wickman
Kägelbanan, Stockholm, 2013-11-02
foto: Helena Eija Hjelm
Jag har nu sett Elliott Murphy fem gånger på ett och ett halvt år och det börjar således bli en god vana, mycket tack vare Anders på "Kulturgärningar i Sverige" som plockar hit honom med jämna mellanrum.
Efter förra årets "vidrigt bra" konsert var förväntningarna farligt högt ställda. Tyvärr var ljudet inte lika suveränt som förra året och framför allt så var trummisen Alan Fatras inte lika bra förstärkt som då. Synd, då hans fina och delikata arbete med händerna inte alls framträdde som jag önskade. Basisten Laurent Pardo's fina basspel hördes desto mer. Delvis fixade ljudet till sig och det blev avsevärt bättre då jag flyttade ner från läktaren till golvet framför scenen. Någon gång då, efter några låtar med Elliott vid pianot, lyfte konserten och blev en magnifik show med glädje, drag och finess. Det sista stod framför allt gitarristen Olivier Durand för, han är rent "omänsklig" när han får fram sina solon och sitt suggestiva attackerande av gitarren. En helt egen stil och ett sound utanför det vanliga.
Elliott berättar den fina historien om målaren och lövet, och sen blir det en sjusärdeles härlig avslutning. "You Never Know What You're In For" följer och den ger mig alltid rysningar. En riktig klassiker! Efter en oförstärkt "Green River" (oväntat!) kommer så småningom kvällens riktiga höjdpunkt "A Touch of Kindness", där Olivier spelar så oemotståndligt fint. Jag trodde det skulle bli slutet på kvällen, men Elliott satte sig åter vid pianot och körde "Anastasia" så rörande som om det gällde allt. Sen kom Normandy All Stars ut igen och kvällen avslutandes storstilat med "Diamonds By The Yard".
Det enda jag saknade var "Caught Short In The Long Run", för mig Elliotts absoluta mästerverk...
Kvällen öppnades mycket förtjänstfullt av Basse Wickman, lika intensivt bra som vanligt.
På 45 effektiva minuter hann han med massvis med låtar av sällsynt kvalitet och framfört med en stämma som få kommer i närheten av. Men visst förtjänade han att bli inkallad till ett extranummer...? Minst...!!
Länkar:
Elliott Murphys hemsida - med senaste nytt och outgiven musik att ladda ner gratis!
Kulturgärningar i Sverige - om du vill veta när Elliott spelar nästa gång i Sverige.
Basse Wickmans hemsida - med diskografi och biografi och mer därtill.
Catherine MacLellan + Chris Gauthier + Sam Carter - Cecil Sharp House, London,
2013-10-16
Catherine MacLellan från Prince Edward Island i Kanada har länge varit min favorit av alla de nya sångerskor som kommit fram de senaste åren. En sjusärdeles härlig stämma, bra melodier som utmärker sig, innehållsrika texter (ofta symboliskt om vädret och fåglar, hävdade hon denna kväll) och därtill en sympatisk utstrålning, samt ett leende som smälter isar.
Egenskaper som borde gjort henne vida känd efter fyra suveräna skivor. Visst blev det ganska fullt på Cecil Sharp House i London, men det borde varit helt smockfullt. Catherine inleder tillsammans med Chris Gauthier på gitarr och han förgyller hennes låtar med uttrycksfullt spel på både akustisk och elektrisk gitarr. De började med några nya låtar som snart ska komma på hennes nästa skiva - helt sanslöst bra!
Efter pausen kommer Sam Carter, en fantom på akustisk gitarr, som vunnit priser och jämförts med Nic Jones och Bert Jansch. Sam Carter är obestridligt en unikt flyhänt gitarrist och en bra sångare med närvaro. Några bra låtar med ärligt uppsåt, ändå får jag känslan av att han har en liten brist på att få fram riktigt kvalitativa låtar. Därför framstår samarbetet med Catherine, finansierat med bidrag av "English Folk Dance and Song Society" och kanadensiska "Music PEI", som ett lyckodrag.
De verkar ha funnit vägar att direkt få fram nya låtar och de hoppas fortsätta samarbetet i någon form, trots avståndet geografiskt. De låtar de framför tillsammans är just så ruskigt bra... precis som allt Catherine MacLellan tar sig för... Jag säger det igen: Missa inte denna fantastiskt duktiga och sympatiska tjej...!
Länkar:
Catherine MacLellan's hemsida - med blogg och alla nyheter och allt annat...
Sam Carter's hemsida - också med mycket att läsa, se och höra...
Cecil Sharp House - En stor byggnad som kan bli viktig för folkmusiken i England, när de får pengar att renovera klart..
Al Stewart - Royal Albert Hall, London 2013-10-15
Al Stewart spelade in "Year of the Cat" 1976, fick större uppmärksamhet och flyttade till staterna. 37 år senare samlar han ihop de flesta av musikerna igen och kör hela albumet på Royal Albert Hall i London. De har inte hunnit repetera ordentligt och det blir några missar när de ska starta och mitt i "Midas Shadow" blåser han av och undrar "Where are we going...?". Men det var oviktigt i det stora hela, det här blev en kväll i nostalgisk yra, där triumferna avlöste varandra och glädjen att göra detta igen var uppenbar.
Al började tillsammans med Dave Nachmanoff, den lille mannen med stort gitarrspel (och även fiol och lite keyboard). Första delen bestod av diverse låtar från Al's tidigare skivor fram till och med "Time Passages". Efter pausen var det hela "Year of the Cat"-skivan i kronologisk ordning. En efter en fylldes scenen med fler musikanter. Peter White var kapellmästaren som höll ihop det hela med sitt piano och sin akustiska gitarr och Al berättade hur White, tack vare "On The Border", förändrades från en pianist till en strålande gitarrspelare.
Al Stewart själv står mitt på scenen och lyser som en sol, berättar anekdoter och det ser ut som om han har mycket roligt. Stuart Elliott på trummor och inlånade Mark Griffiths på bas (Plainsong, Matthews Southern Comfort m m) spelade som om de alltid hade spelat ihop. Gabby Young, i ill-rött hår, var gästsångerska och fick en del utrymme. Joe Beckett fyllde ut med sina slagverk.
Mitt i första set klev Tim Renwick in på scenen innan "The Dark and the Rolling Sea", tar sin elgitarr och börjar spela sina slingor. Då var det som om väggarna lyssnade, med en oerhörd känsla och en kristallklar ton skapar Renwick ett uttryck som ingen annan gitarrist kommmer i närheten av. Ingen!
Renwick är fortfarande ett under av känsla, teknik och explositet. Han fortsätter imponera stort och i avslutande "Year of the Cat" sitter hans utbrott till solo som det klimax det är, innan saxofonisten Phil Kenzie kommer och blåser lungorna all världens väg. Klimax på klimax, höjder som överträffar sig själva. Stort...!
Som extranummer spelades långa "Roads to Moscow". Sen var det slut... Tyvärr blev det ingen "Life in Dark Water", det hade ju varit något alldeles extra.
Men det blev en riktig nostalgisk fest med flera kära återseenden och fullt av minnen. Och bra musik, storatat framfört och snyggt arrangerat. Once in a lifetime...!
Länk:
Al Stewarts hemsida - med alla texter, ackord och en hel del bakgrundsfakta till alla låtar.
Jag är tillbaka hemma efter en vecka i London, denna fascinerande storstad som mer är som en enda utbredd småstad som aldrig tar slut...
London håller sakta på att förändras: Borta är de gamla bussarna där man klev på där bak, borta är de gamla ståplatsläktarna där man kunde gå in för 50p, borta är en del av den värsta misären...
Kvar är alla dessa människor som hastar ur sig "Sorry" hur illa man än knuffar till dem, kvar är den skumpiga tunnelbanan som ändå alltid fungerar, kvar är alla taxibilar vars chaufförer inte ens funderar på att bromsa in om någon tar sig över gatan på fel ställe, kvar är all kultur som man har inträde till när man kan språket. Kvar är utbudet, fascinationen, pulsen...
Vi hann med ganska mycket på en knapp vecka:
- Al Stewart hade stor återförening, med bl.a. Tim Renwick på gudomlig gitarr, på Royal Albert Hall och framförde hela "Year of the Cat" och en hel del mer...
- Catherine MacLellan (med Chris Gauthier och Sam Carter) vann hela mitt hjärta med sitt varma framförande av underbar musik och är därtill en av väldigt trevlig tjej...
- Darden Smith fick mig att skratta innerligt och blandade det hela med nya härliga låtar...
- Äntligen besök på Emirates där Arsenal till slut körde över Norwich med 4-1...
- Gamla Highbury var överraskande öppet så man kunde se hur denna legendariska arena ser ut idag, ombyggd till lägenheter och kontor...
- Fick äntligen hedra min husprofet Sandy Denny med att lägga rosor på hennes grav...
- Agatha Christies teater "The Mouse-Trap" som körts i 60 år nu...
- Besök på muséer om Londons historia och en del modern konst av skiftande kvalitet...
- Några inköp av skivor och även en del kläder...
- Promenader i oändlighet mellan tunnelbanan och bussar, runt Arsenals hemmakvarter i Islington, samt i Finsbury Park där vi bodde rakt över gatan...
- Några öl och fish and chips blev det ju också...
Underligt att ett så högt tempo kan vara så avkopplande ibland...
Återkommer snart med recensioner av de tre ypperliga konserterna...
Några bilder:
Jag och Catherine MacLellan, Tim Renwick och Al Stewart, samt Darden Smith
Arsenals nya hemma-arena Emirates Stadium, och gamla highbury i sin nya skrud
Promenad i Finsbury Park vid hotellet. Som vanligt anpassade sig London för fint besök J
