Al Stewart spelade in "Year of the Cat" 1976, fick större uppmärksamhet och flyttade till staterna. 37 år senare samlar han ihop de flesta av musikerna igen och kör hela albumet på Royal Albert Hall i London. De har inte hunnit repetera ordentligt och det blir några missar när de ska starta och mitt i "Midas Shadow" blåser han av och undrar "Where are we going...?". Men det var oviktigt i det stora hela, det här blev en kväll i nostalgisk yra, där triumferna avlöste varandra och glädjen att göra detta igen var uppenbar.
Al började tillsammans med Dave Nachmanoff, den lille mannen med stort gitarrspel (och även fiol och lite keyboard). Första delen bestod av diverse låtar från Al's tidigare skivor fram till och med "Time Passages". Efter pausen var det hela "Year of the Cat"-skivan i kronologisk ordning. En efter en fylldes scenen med fler musikanter. Peter White var kapellmästaren som höll ihop det hela med sitt piano och sin akustiska gitarr och Al berättade hur White, tack vare "On The Border", förändrades från en pianist till en strålande gitarrspelare.
Al Stewart själv står mitt på scenen och lyser som en sol, berättar anekdoter och det ser ut som om han har mycket roligt. Stuart Elliott på trummor och inlånade Mark Griffiths på bas (Plainsong, Matthews Southern Comfort m m) spelade som om de alltid hade spelat ihop. Gabby Young, i ill-rött hår, var gästsångerska och fick en del utrymme. Joe Beckett fyllde ut med sina slagverk.
Mitt i första set klev Tim Renwick in på scenen innan "The Dark and the Rolling Sea", tar sin elgitarr och börjar spela sina slingor. Då var det som om väggarna lyssnade, med en oerhörd känsla och en kristallklar ton skapar Renwick ett uttryck som ingen annan gitarrist kommmer i närheten av. Ingen!
Renwick är fortfarande ett under av känsla, teknik och explositet. Han fortsätter imponera stort och i avslutande "Year of the Cat" sitter hans utbrott till solo som det klimax det är, innan saxofonisten Phil Kenzie kommer och blåser lungorna all världens väg. Klimax på klimax, höjder som överträffar sig själva. Stort...!
Som extranummer spelades långa "Roads to Moscow". Sen var det slut... Tyvärr blev det ingen "Life in Dark Water", det hade ju varit något alldeles extra.
Men det blev en riktig nostalgisk fest med flera kära återseenden och fullt av minnen. Och bra musik, storatat framfört och snyggt arrangerat. Once in a lifetime...!
Länk:
Al Stewarts hemsida - med alla texter, ackord och en hel del bakgrundsfakta till alla låtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar