År 2020 håller på att ta slut och visst har det varit ett ruskigt underligt år. Verkligen...!
Året då vi tvingades att avstå närhet och beröring, Året då vi blev ännu mer misstänksamma mot våra medmänniskor. Året då vi åter försökte gruppera oss som "vi" och "dom". Året då människan blev ännu mer ensam.
Året då det inte fanns någon publik på fotbollsmatcherna. Året då Djurgården misslyckades med att försvara SM-titeln, men ändå blev bäst i stan.
Året då i stort sett alla konserter blev inställda. Året då kulturen fick ta de kraftigaste smällarna. Men även året då många artister och grupper började streama konserter gratis på nätet.
Året då skogarna fortsatte att mördas under falska begrepp som "Naturvård" och "Miljöhänsyn". Året då miljöbrott inte ens utreddes och de som skulle bevaka att miljölagarna följs förnekade att det ens fanns några brott. Året då mängder av vuxna, när de blev svarslösa, sjönk så lågt att de försökte förlöjliga en ung, påläst och engagerad miljökämpe. Året då vilsenheten bredde ut sig mer än någonsin.
Jag skulle kunna fortsättta sida upp och ner, men väljer att i stället konstatera: Just tack vara allt detta, och mycket annat, så... kanske... kanske, kanske... vi kan stå i startgroparna för att någon positiv förändringsprocess ska kunna skjuta fart. Det är upp till dig och mig att bidra med vår del. Så kanske vi nu kan ta lite fler steg i någorlunda rätt riktning...!
Murray McLauchlan sjunger om dåliga tider: Keep your hands on the wheel...! Just precis...! Hur bra eller dåligt vi än har det, så styr vi alltid...! Det är inte alltid lätt att styra rätt, men det går. Det måste gå...!
Så här års brukar ju alla presentera sina listor: Ärets låt, Årets skiva, Årets konsert, osv. Men jag väntar lite till. Jag har helt enkelt inte hunnit, men jag lovar att återkomma några dagar in på det nya året... Så håll till godo...!
Årets konsert?? Hmmm... Det blev ju bara en enda...! Så, jag får väl kanske utse "Årets streamade konsert" i stället...?
Det var många år sedan jag såg Allan Taylor på Fairport-Festivalen i Cropredy. Denne Taylor har gett ut drygt 25 skivor och varit med både här och där. Jag minns när han sjöng "Roll On The Day" och vi i publiken vrålade med i omkvädet. Tala om känsla...! Det var stort...!
Det var ju meningen att avsluta årets "julkalender" med gårdagens inlägg... Så får jag då höra denna nya version av Shane MacGowans "Fairytale of New York".
Behöver vi verkligen ännu en ny tolkning...? Jo, tydligen... The Black Feathers får mig att rysa av välbehag...
Det var lite frost på marken när jag vaknade i morse. Lite ljusare...! Lite vackrare...! Och så kom solen fram... Ut och fota...! Bilden här ovanför är en av de som jag tog idag.
Samhället har blivit frostigare det med. Vi får ju inte röra vid varann... Ändå hoppas jag att det snart ska bli så att vi inser att just detta är vad vi faktiskt behöver. Mer...! Ännu mer...!
För som Grace Potter sjunger så har vi ändå varandra. Och det räcker långt...!
Det får vara en bra slutsats denna julafton då många kommer vara ensamma och isolerade...
Jag måste ju göra Kate Rusby full rättvisa: Det är ju inte bara jul-musik... Hon har gjort en av årets bättre skivor med sitt 17:e solo-album, "Hand Me Down". Då har jag inte räknat med genombrottet 1995 med duo-skivan tillsammans med Kathryn Roberts, fortfarande en absolut briljant skiva.
Kate Rusby har en härlig stämma och hon envisas att sjunga på sin Yorkshire-dialekt. Tack och lov...! Musiken har på senare år blivit lite mer "vanlig", men det är bara en marginell skillnad, så fort som hon börjar sjunga så låter hon bara som sig själv.
Hon har skapat sin egen profil och man kan väl säga att man vet vad man får, men varför inte...? Det är alltid kvalitet rakt igenom och mycket välgjord musik.
Ibland låter det ganska likt hennes tidigare utgåvor. Det är väl min enda invändning. Jag skulle vilja att hon lite oftare "tände till", som på 2016 års "Life In A Paper Boat". Jag tycker hon är som allra bäst när hon blir lite mer personlig, och det har ökat på senare år...
För vem kan motstå t.ex. "Don't Go Away" från förra årets "Philosophers, Poets and Kings":
Marti Jones är sångerskan med en röst som tänder eldar och smälter isar. En röst så hudnära, så berörande, med en ton så vacker och unik, en röst utöver det vanliga. Tllsammans med maken / musikern / producenten Don Dixon skapade hon under flera år musik som hade större djup än vad man först anade.
Lyssna på "Show And Tell" från debutskivan "Unsophisticated Time" 1985:
Marti's röst har alltid snuddat vid de finaste känselspröt, och tillsammans med Dixon's finurliga och påhittiga produktion och pressade stämsång så gjorde de några kultförklarade album innan Marti lade av och började måla istället.
Men numera spelar de då och då tillsammans igen, ganska anspråkslöst, men alltid med det där lilla extra...
Det finns låtar som du minns exakt var, när och hur du hörde dem första gången. När jag låg på en soffa i Malung kom "Because The Night" strömmande ut ur radions högtalare och livet blev direkt alldeles förträffligt...!
Bruce Springsteen skrev låten och Patti Smith sjöng den så att den fick liv.
Än idag känns den lika övertygande och framkallar lika starka känslor utan kontroll.
The Sea The Sea, som jag skrev lite om i tisdags, består alltså av Chuck och Mira Costa, ett äkta par bosatta i New York. De har spelat många år tillsammans och redan 2012 gjorde de ett av sina paradnummer, "Restless Heart":
2014 gav de ut sitt första album, "Love We Are We Love" och den läckert arrangerade titellåten låter så här:
Här en outgiven sång från 2014, "How Will We Know", som visar att de ibland är lite stökiga och inte alltid så lågmälda:
Bra sånger, spännande arrangemang och så stämsång i absolut världsklass - Det räcker mer än väl för att skapa säregen och tilltalande musik...!
Jag fortsätter på det humoristiska spåret. Fast den här gången blir det lite mer ekivokt:
Roy Williamson i The Corries berättar om "The Highland Piper" och Ronnie Browne skrattar och kommenterar, trots att han hört historien förr...
Passa på att lyssna på resten av skivan: Skotsk folkmusik när den är som mest äkta och med många skratt. The Corries lär aldrig ha uppträtt utanför Skottland under de drygt 25 år som de spelade och gav ut ungefär en skiva om året.
Williamson dog i cancer 1990 och vi lär aldrig få se något som liknar The Corries förmåga att växla mellan humor och kvalitativt framförda sånger igen.
Det är väl inte min huvudambition att vara rolig eller att sprida roliga videos... Men man kan väl göra ett undantag: Här är Rowan Atkinson (Mr Bean) och Elton John så himla roliga:
Walk Off The Earth tycks inte ha nån gräns för hur påhittiga och sympatiska de kan vara vid sina otaliga videoinspelningar. Fulla av galna upptåg, udda instrument och plötsliga vändningar, men ändå så väldigt tilltalande och proppfyllda av glädje. Sången är som alltid helt superb...
Men inte trodde jag att de skulle ge sig på Tina Turners klassiska hit "What's Love Got To Do With It", skriven av Graham Lyle och Terry Britten. Men, jodå, de fixar det också... Med bravur!
PS: Finns det nån som inte fascineras av Sarah Blackwoods jeans...?
På nyheterna i morse meddelades det att det inte blir några natonella prov under vårterminen. Alltså kan lärare och elever fokusera på en kommunikativ och lärande undervisning istället för en tidskrävande kontrollhysteri som prioriteras framför allt annat.
Det sägs ju att det inte finns något ont som inte också medför något gott. Corona-pandemin har alltså, mot alla odds, också fått en mycket glädjande konsekvens!
Jag får därtill en orsak att lyfta fram en duo som jag lyssnat mycket på det senaste halvåret: "The Sea The Sea" med sin "Good For Something":
Chuck och Mira Costa imponerar med sin fantastiska stämsång och genuina värme. Därutöver skriver de riktigt bra låtar med både stämning och innehåll.
Det finns orsak att snart skriva betydligt mer om The Sea The Sea", men nu har du i alla fall fått ett smakprov.
Systrarna Rebecca och Megan Lovell i Larkin Poe har gjort ett akustiskt cover-album, "Kindred Spirits", där de tolkar några av sina favoriter på ett levande och inspirerat sätt. Smakfullt och snyggt gjort med en jädrans fin känsla...
Derek And The Dominoes "Bell Bottom Blues" och Moody Blues "Nights In White Satin" får nytt liv i deras versioner:
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
