"These days I seem to think about
How all the changes came about my way
And I wonder if I'll see another highway"
- och -
"Don't confront me with my failures
I had not forgotten them"
- Jackson Browne
Jackson Browne formulerade sig redan vid sexton års ålder som en man som blickar tillbaka på sitt liv... Hör denna mycket intressanta intervju om att skriva sådana låtar vid så tidig ålder:
"Bring my dreams to me Bring them from the darkness Let the minutes and hours Show my mind strange new flowers But I'd like to know where they go when the morning comes" - Jackson Browne
Al Lewis, walesaren jag träffade på Half Moon i Putney för ett par år sen, släpper en ny EP
"Our Lines Remain" om en dryg vecka. Givetvis är Sarah Howells från Paper Aeroplanes med och förgyller inspelningen med sin röst. Den nya videon för "Lines Upon the Sand" visar att Al kan skriva melankoliska sånger lika bra som de allra främsta. Så rörande vackert och så sårbart ulämnande att jag hoppas att det inte är självupplevt. Stor musik av en kille som kan nå hur långt som helst...
Franka De Mille - Bridge the Roads Imponerande debut av en sångerska från London. Klar och distinkt röst som ibland har ett stänk av Patti Smith, smakfullt arrangerat med cello och inte en enda svag låt. Har blivit usedd att vara med i kampanjen "Why Music Matters".
Calum & Rory Macdonald - The Band From Rockall Runrigs låtskrivar-bröder har gjort den skiva de drömt om att göra, inspirerade av den musik de växte upp med och som formade deras musiksmak. Har klingar det Shadows-gitarrer och glädjen sipprar ur varenda ton.
West of Eden - Safe Crossing Det är obegripligt att Göteborgs folkrockare inte har nått större framgångar efter så många otroligt bra skivor. Jag har ibland önskat att de skulle tuffa till sig något och det har de gjort här till viss del. Fortfarande fantasifulla irländska tongångar och med Jenny Schaubs suveräna röst. Mycket bra, med lite tema-stuk, men ändå inte deras bästa skiva... Det säger dock mest om hur bra de alltid är!
Luka Bloom - This New Morning Varje ny skiva med Luka Bloom brukar sitta mitt i prick... Christy Moore's lillebror har en klang i både röst och gitarr som är så definitiv, så omöjlig att inte ta till sig. Den här gången tog det några lyssningar innan jag upptäckte en del låtar, men som de sitter nu! Låtskrivare av rang med mycket att säga. Klass rakt igenom.
Fairport Convention - Babbacombe Lee Live Again Ännu en live-inspelning av folkrockarnas grundare och som alltid kompetent och närvarande. Temaskivan om Babbacombe Lee var Dave Swarbricks skötebarn och ett riktigt bra album och det håller än idag...
Kenn Morr Band - Worth Imagining
Lågmäld och trevlig roots-rock med rötter i samma mylla som The Band, fast mer akustiskt. Kenn Morr pratsjunger så intimt att man nästan tror att han krupit upp i ditt knä... Ruskigt stämningsfullt och lunkar på utan att störa, men ändå påträngande. Tror att texterna har mycket att berätta, men det är stämningen som fångar min uppmärksamhet.
Nyligen hemkommen från Paris reflekterar jag om vad det är som gör storstadens puls så enerverande men lockande, så vidrig och ändå så inspirerande. En hatkärlek med inslag av båda ytterligheter. Lika mycket som storstadens hysteriska puls lockar och bjuder på allt du kan önska dig av kultur och fart, lika mycket irriterar den med alla avarter av stressande, avfall och hänsynslöshet. Alla rosförsäljare som tror att jag köper en ros om de bara trycker upp den mitt i ansiktet, ficktjuvar, prostitution och bilförare utan det minsta omdöme. Alla sopor och dessa oräkneliga souveniraffärer med ren dynga och dessa stressade kostymnissar som tror att de är världens centrum och bara kan ta för sig...
På motsatta sidan alla caféer, muséer, alla oväntade möten som skapar kultur och förståelse, denna gryta av liv och rörelse. Härligt att besöka, men lika härligt att lämna.
Ingen har skildrat detta bättre musikaliskt, text- eller stämnings-mässigt än Bruce Cockburn i "Tokyo" från mästerverket "Humans" 1980:
Möten leder till farväl... nya vägar... andra möten... människor följs åt en bit utmed vägen... delar det viktiga... vägskäl.... andra vägar... kanske bättre....
När vi sedan minns, ser tillbaka... tänk om vi alltid kunde göra det med den ödmjukhet och förståelse som Leonard Cohen gör i "Famous Blue Raincoat":
Idag satt jag och pratade med en vän om kärlekens mysterier. Trevligt och värmande. Inte för att vi löste några gåtor, men vi kom så långt att vi kunde se flera olika infallsvinklar... och då kanske man närmar sig ett läge där man i alla fall förstår lite mer...
Tvåsamhet kan bli för intensiv. Detta finns oerhört fint beskrivet av Lucinda Williams i "Side of the Road":
You wait in the car on the side of the road Let me go and stand awhile I wanna know you're there but I wanna be alone If only for a minute or two I wanna see what it feels like to be without you I wanna know the touch of my own skin Against the sun, against the wind
--- If I stray away too far from you
Don't go and try to find me It doesn't mean I don't love you It doesn't mean I won't come back and stay beside you It only means I need a little time To follow that unbroken line To a place where the wild things grow To a place where I used to always go
- Lucinda Williams
Kan det sägas bättre? Behovet att vara tillsammans och behovet att vara för sig själv... Om det ena förbises funkar inte heller det andra. Där kanske vi har mysteriets förklaring?
We lay on our backs in the driveway
Wave shapes in the stars with our hands
We said we'd return every summer
No one could ever change that
But somehow we never went back
- Richard Llewellyn (Paper Aeroplanes)
Jag har nu levt 20600 dagar på ett ungefär. Hur många av dem minns jag tydligt och klart?
Jo, det är faktiskt några när jag tänker efter:
- Dagarna mina söner föddes,
- De tillfällen när kärleken tog fart och log mot hela tillvaron,
- När vi fick vårt "drömhus" och flyttade ut på landet,
- När Djurgården tog fotbolls-guld efter 36 års väntan,
- Några speciella konserter lyser ännu gnistrande i minnet,
- När jag fick träffa Jackson Browne och David Lindley i Malmö 1997...
Men också dagar när allt djävlades med uppbrott och besvikelser, då livet gav mig duster som man knappt reste sig från...
Ju mer jag adderar och filosoferar runt alla dessa dagar, så kommer insikten att det handlar mest om möten: Möten, Möten, Möten... Mängder som är givande för stunden men inte sätter några djupare spår. Ännu fler man inte ens registrerar. Och så några få där man kunde dragits med var som helst mot allt sunt förnuft... Blickar som är med dig för evigt, känslan av att "vara här och nu och inget annat spelar någon egentlig roll", ögonblick man kommer att förnimma så länge man får vara med...
Några rader till från Paper Aeroplanes "Newport Beach", en av de vackraste sånger jag vet: Every day was a little victory Something that we could be Still recall what you said to me The day we ran into the sea - Richard Llewellyn (Paper Aeroplanes)
Jag kan ännu förvånas över att dessa möten aldrig tycks upphöra att plötsligt och oväntat dyka upp när man ingenting anar...
När jag berättade om hönan som kom på besök, då är det ju inte så långt till kycklingar...
och då kom jag över detta ack-ack-ack så underbart härliga klipp från 1976 med gruppen Ozark Mountain Daredevils, oftast lågmäld och välstämd country-rock, men ibland flummade
de ut helt utan begränsning:
Tänk, så såg alla ut på den tiden!!!
Nästan alla, i varje fall...
Igår när jag kom hem och öppnat, samt plockat in medköpt mat, skulle jag gå nerför backen för att hämta posten. Dörren hade jag lämnat öppen och när jag kliver ut på trappan är någon uppe för sista trappsteget och ska just marschera in: EN HÖNA!!!
Hönan vände snabbt och gick ner för trapporna och drog iväg en liten bit. Nu blev det att gå till grannarna två hus bort: Jodå, det var deras höna som var på rymmen. En halvtimma senare var den lilla damen infångad och tryggt hemma igen. Trots att jag sett hönan på morgonen så hade jag ju inte väntat mig att den skulle klampa rakt in...!
Vad kan passa bättre än Fairport Convention's "The Hen's March" från Cropredy 1987:
Härligt att se Swarb (Dave Swarbrick alltså) fullt frisk med glimten i ögat som en grabb med upptåg i sinnet. Det var tider det!
Det finns röster som tränger in under huden, som smeker utan sötma, som berör som ett el-stängsel... Allison Moorer gör det i "Once Upon A Time She Said" från albumet "The Duel" 2004. Det finns inte mycket mer att säga, jag kapitulerar fullständigt...
I don't have it in me
A bullet needs a gun And in the land of plenty They need a champion I'm one more of many Not a lion on the sun
Dessa rader blir ännu starkare om man tänker på att Allison Moorer i tidiga tonåren, tillsammans med sin storasyster, fick se sin pappa mörda först hennes mamma och sedan sig själv.
Nu är hon gift med Steve Earle. Lite känsla av skönheten och odjuret, om man ser på ytan, men so what? De har ju lite i ryggsäcken båda två, så de passar säkert bra ihop.
Den känsla hon sjunger med just här är ett magiskt ögonblick, ett sådant där som inträffar för ytterst få ytterst sällan. Jag klickar på bakåt-knappen och lyssnar en gång till...
Politiskt glödheta samlingsskivor fanns det gott om förr i tiden, men det var länge sen något nytt som utmärker sig kom, men oj, nu finns "Occupy This Album" med 77 sånger speciellt gjorda för ändåmålet. 4 CD proppfulla med kloka texter och en sällan skådad glöd. Om inte det räcker går det att ladda hem 20 låtar till...
Jackson Browne, Crosby & Nash, Joan Baez, Pete Seeger, jodå de är med... Likaså Loudon Wainwright III, Joel Rafael, Lucinda Williams, Nanci Griffith, Patti Smith, Dar Williams och Warren Haynes Band. För att nämna några.
Det mest häpnadsväckande är väl att Michael Moore (jovisst, filmaren!) sjunger "The Times They Are A Changing". Många för mig nya namn låter också oförskämt bra, som t.ex. den inledande Matt Pless med "Something's Got To Give".
Här är en intervju med Jackson Browne, en av initiativtagarna, från Thom Hartmann's show:
Bra musik, engagemang, stor variation och ett vettigt ändåmål, kan det behövas mer?
När jag nu är inne på "glömska": Det finns ju fler sorters glömska än dåligt korttidsminne... som medveten förträngning! Att medvetet förflytta sig någonstans... och då kommer jag att tänka på John Prine's "The Other Side of Town":
Ganska roligt ("I've read about this guy...") och mycket talande...
Jag hade länge ett mycket bra minne, en enastående förmåga att memorera detaljer och det verkade länge som det var orubbligt bestående. En del har sagt att det beror på att jag är en "djävul på att iakkttaga utan att omgivningen märker det". (I sin tur finns det dom som säger att "jag inte märker någonting"... så sanningen ligger nog nånstans där emellan?) Minnesförmågan har definitivt hjälpt mig, t.ex. till höga betyg, och har länge förenklat livet.
Det är inte riktigt så längre... Ni vet, det som bara kommer in i korttidsminnet och aldrig tar sig in i långtidsminnet är det som lättast försvinner. Det händer att jag tar upp en penna för att skriva ner något jag inte får glömma och... så är det plötsligt tomt! I och för sig spelar det ju ingen roll, mina kom-ihåg-lappar har en förmåga att bli högar som jag inte bryr mig så mycket om...
Det händer att jag i mataffären inte kommer på vad det var jag absolut måste köpa. Ibland finner jag inte det ord jag har inandats för att använda. Men jag minns fortfarande kristallklart oviktiga detaljer och minnesbilder från mitt yngre liv. Mycket detaljrikt i minsta detalj! Så jag kan väl skylla på att det är korttidsminnet...
Riktigt så här illa är det inte än:
Första gången jag såg detta klipp med Tom Rush trodde jag att jag skulle trilla av stolen av skratt! Känns skönt att inse att man inte är ensam...
Tom Rush gav 1968 ut sitt sjätte (!) album "The Circle Game", ett episkt album med tidiga sånger skrivna av Jackson Browne och Joni Mitchell, innan de själva skiv-debuterade och slog igenom. Tom Rush's mörka, men behagliga, röst till sparsmakat komp, där pauser och tystnader dynamiskt användes för att skapa ödslig dramatik. "Driving Wheel" från uppföljande album är än idag en mirakulös inspelning, där det släpiga skapar ett sound som är helt oemotståndligt, så intensivt dynamiskt att man nästan spricker. Samma skiva innehöll också två låtar av Murray McLauchlan, jodå, innan Murray själv gav ut sin första skiva, samt ytterligare två tidiga Jackson Browne-låtar. Man kan ju undra hur Rush fick tag i dessa guldgruvor....
Just denne urtyp av inåtvänd och lågmäld berättande trubadur är samme man som ovan är så jädra rolig... eller är det så att han kanske inte längre minns sin image?
Solen lyste som en majbrasa på Valborgskvällen hemma i byn och lyste ännu mer idag den första maj. Hoppet genomsyrar och lyser upp:
- Regeringens dagar är räknade…
- Hög tid för mer humana tankar att åter styra...
- Dags att vi åter får en tilltro till politikens möjligheter, var hamnar vi annars?
Hoppet grumlas något när:
- Det tydligen krävs att Sossarna går mot mitten för att få röster…
- Det blir svårt att vända Björklunds hysteriska kontrollskola på rätt köl…
- Några känslokalla nynassar får tillstånd att demonstrera...
- Skattepengar går till att beskydda deras "rättigheter" att uttrycka människofientliga åsikter…
- Några av de hedersvärda motdemonstranterna tar till våld och det spårar ur…
Mitt i alltihopa får jag höra att Tomás Borge dött och det känns så typiskt. Han som en gång visade hur utvecklingen kan vändas om vi inte vedergäller och ger tillbaka.
Läs mer här på bloggen: Alternativ vedergällning !
Det fascinerar mig ständigt hur melankolisk musik kan få mig att se ljusare på tillvaron.
Jag tror att jag nu vet var melankolins högkvarter finns, djupt in i de kanadensiska mörka skogarna: The Deep Dark Woods! Jag menar, deras andra skiva heter "Hang Me, Oh Hang Me"... (!!) Behövs det sägas mer? Men, missförstå mig rätt: Det här är bra, mycket bra, gripande och... helande, som balsam för själen.
Musikaliskt och stämningsmässigt ligger gruppen ganska nära Great Lake Swimmers, jag tycker mig också höra klanger av the Band. Röstmässigt läggs stor vikt vid känslofyllda djupa röster som utstrålar frustration med mängder av svärta i texterna, men också mycket värme och då känns vissa drag från Neil Young tydliga.
Frontfiguren och låtskrivaren Ryan Boldt har en väldigt sympastisk röst och ett sätt att dominera ljudbilden med ödmjukhet och värme, trots den ödsliga atmosfären.
"The Place I Left Behind" kan mycket väl vara en av årets starkaste skivor.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
