Årets roligaste ??

De flesta imitationer brukar falla pladask, men här fick jag mig ett innerligt skratt:

Jimmy Fallon spelar Neil Young med både likhet och humor, och Bruce Springsteen imiterar sig själv (!) på ett oförglömligt sätt. Vilken distans till sig själv! Så förbaskat roligt!



Och detts klipp efteråt visar hur roligt de hade!
Bruce & Jimmy After "Whip My Hair" - Behind the Scenes - Late Night with Jimmy Fallon

Ett gott skratt är en bra början på dagen!

Al Lewis video med sommarvibbar

Och hur gick det med den där killen Sarah Howells sjöng med? Al Lewis, alltså.

Jodå, han spelar en hel del, med eller utan Sarah. Efter det att hans skiva "In the Wake" släpptes i somras så har intresset ökat. Och här är hans video, en riktigt välgjord och sympatisk film, fräsch som en sommaräng. Starka vibbar av sommar och en riktig höjdarlåt!



Här kan du läsa mer:
Al Lewis skiva ute - blogginlägg från juli

Al Lewis hemsida - med biografi och mer musik

Al Lewis My Space-sida - med fler låtar från skivan

Al Lewis Facebook-sida - med senaste nytt

Wonderwall i ny kostym

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått varken Oasis enorma storhet, eller vad som gör att "Wonderwall" får folk att skutta omkring besinningslöst av glädje. Men eftersom så många tycker tvärtemot är det väl något jag inte förstår eller ännu inte upptäckt... Eller något som tilltalar dem, som jag missar.

Men plötsligt kan jag ana något när jag hör Sarah Howells avskalade version av "Wonderwall":

Sarah's You Tube sajt - Här finns covers av Band of Horses, Ryan Adams, Cardigans m.m.
Plus vardagsrumsversioner av flera Paper Aeroplanes-låtar.

Plus Sarahs akustiska version av dans-låten "Out of the Sky":

Så vidrigt vackert och rörande att jag inte ens försöker beskriva det...

Sakta men säkert

Paper Aeroplanes har släppt sitt debutalbum "The Day We Ran Into The Sea" på riktigt, i en ny version med fyra nya låtar jämfört med förra årets egna pressning.

Förutom flitigt spelande i England och hemma i Wales så har också kortare turnéer i Tyskland och USA genomförts med en hel del uppmärksamhet och många nya musik-vänner. Sakta men säkert är de på väg mot den större uppmärksamhet de verkligen förtjänar!

Inför lanseringen utomlands spelades det in en ny introduktions-video:


Här är ännu en ny låt, "Safe Hands", från The Bedford i Balham utanför London 27 oktober:

Här är fler låtar från samma konsert:
Paper Aeroplanes – Lost
Paper Aeroplanes - Take It Easy
Paper Aeroplanes - Freewheel

Jag avsluar med att Sarah berättar om hur hon skriver dessa härliga låtar:

Här kan du lyssna på Spotify:
Paper Aeroplanes – The Day We Ran Into The Sea
Paper Aeroplanes – Lifelight - EP
Paper Aeroplanes – Not As Old - EP

Bok om Bruce Cockburns tidiga liv

Här kan du helt gratis läsa John A. McCurdys nya bok
Becoming Bruce: The Early Life & Work of Bruce Cockburn, 1945-1970.

Cockburn's tidiga skivor präglades av lågmäld gitarr-musik med religiöst färgad natur-lyrik.


Gitarr-spelandet har han sedan dess utvecklat till en helt otrolig nivå.
Hör hur Jackson Browne beskriver Cockburn's gitarr-teknik :


Jag avslutar med en länk till en av de vackraste instrumentala låtar jag vet:
Bruce Cockburn – When It's Gone, It's Gone
Så opolerat, lite ruffigt, men ändå suggestivt vackert!

Välförtjänt hyllning av den största

"She was head and shoulders above the rest. And she remains so."
- Ashley Hutchings

"You had to hold on to the furniture when Sandy sang"'
- Linda Thompson

"To me, she was simply the finest woman singer ever to have sung in Britain."
- Dave Cousins

"She was one of the most bighearted, talented, and all-round amazing persons that I ever met, and I dearly miss her."
- Richard Thompson

"I used to think when I was a lot younger that just a beautiful sounding voice was all you needed, but I realise now that isn't particularly where it's at. It's just the instrument - like you can have a beautiful sounding Martin guitar, but still not know how to play it - and that's what I mean about a voice. At one point I was so hung up on producing a beautiful sound that I forgot what singing was really all about. The whole point of singing is to tell the story of the song - what's the point of singing words if they don't mean anything?"
- Sandy Denny 1972

Att bryta mönstret

... och utmana inlärda konventioner. Att se möjligheter även om man måste lära sig att ge upp invanda beteenden och automatiserade reflexer. Det är vad denna bilist utanför Highbury, Arsenals legendariska arena som nu är ombyggd till lägenheter, gjorde och helt enkelt insåg att bilen visst fick plats i den lilla luckan, det var bara att parkera lite annorlunda...

Tänk vad det är givande och hur tyngdlös du känner dig när du utmanar dig själv och alla inlärda mönster och bryter ny mark, får nya ingivelser och spränger gränser. När du blir inspirerad av den gemenskap du delar med andra. När du vägrar säga "Det går inte..." utan möjligtvis tillåter "Det gick inte..." när du väl har försökt! Tänk hur mycket (eller snarare hur lite) som vore möjligt idag om ingen tidigare prövat "det omöjliga".

Let the bells ring out in the heartland

Let all the poets come to pen

May they write in praise of celebration

The salmon goes upstream once again

Close your eyes

Listen to the river

Open your heart now

Listen to the river
- Luka Bloom

Jayhawks - Så bra kan det bli!

Att Jayhawks återuppstår med både Gary Louris och Mark Olson är stort! Därtill med Karen Grotbergs smakfulla piano-spel och harmonier! Med Tim O'Regan på trummor och även han kan sjunga stämmor så man häpnar... Marc Perlman på bas kompletterar.

Här är några klipp från Tyskland 1995: Lägg märke till hur ung Mark Olson ser ut!



Och så ett smakprov från årets spelning i Minneapolis i juni:

Länkar:
Jayhawks Fan Page - fullproppat med information och med alla nyheter.
Jayhawks officiella sida - under konstruktion, men har bilder från återföreningskonserterna.
Jayhawks My Space sida - med fler videor från konserten i juni 2010!

Jim Hanft och en fastvuxen gitarr

Redan i det första anslaget hörde man att Jim Hanft använde gitarren som om den satt fastvuxen på kroppen. Mellan den nästan brutala behandlingen lade han in några plockade toner och allt "satt", intensivt och direkt utan ett uns av tvekan...

Jim Hanft med sin tjej Samantha Yonack var det andra "förbandet" till Mark Olson i Örebro.
Vill inte påstå att det var fantastiskt, men det var bra, och varje låt lyftes av en "lyssna nu för vi kör den här bara en gång"-attityd som lyfte upp låtarna flera divisioner. Ibland kom jag att tänka lite på Murray McLauchlan, och bättre beröm är svårt att få!

Ett litet smakprov från Örebro:


Ännu ett klipp med Jim och Samantha, fast nu från ett garage någonstans:


Ett överraskande bra framträdande i Örebro som ju inte blir sämre av att de båda var riktigt trevliga och sympatiska....

Länkar:
Recension från Knutpunkt Örebro - där första förbandet, den unga Hanna Maine, lyfts fram.
”Weddings or funerals” - Recension av nya skivan på "Håkans Pop".

Mark Olson i Örebro

I lördags var jag och hälsade på min äldsta son i Örebro. Det sammanföll med att Mark Olson spelade där. Mark var under många år en av de två huvudgestalterna i Jayhawks, denna suveräna Minneapolis-grupp med stämmor i Beatles-klass och låtar som efter några lyssningar etsar sig fast och invaderar ditt sinne, trots lite kantighet och avighet, eller kanske just därför. Gary Louris gitarrer, med ett stänk av Neil Youngs opolerade ruffighet, fullbordade soundet och med lite flyt kunde Jayhawks blivit lika stora som REM eller Tom Petty.

Mark Olson lämnade bandet 1995 och flyttade ut i öknen med Victoria Williams. Gary Louris fortsatte göra bra skivor i Jayhawks namn, men den suggestiva mystiken infann sig inte lika helgjutet som när Mark Oson var med. För ett par år sen började Louris och Olson spela ihop igen och gjorde en fantastisk turné. Några få Jayhawks-spelningar förra sommaren gav mersmak och nu har Mark Olson bekräftat att en ny Jayhawks skiva ska spelas in! Med Louris, Olson, Tim O'Regan, Marc Perlman och Karen Grotberg som också återvänt efter en längre mammaledighet. Detta borde vara en nyhet som skulle nå musiksidornas huvudrubriker, men inte.... Men här kan du ta del av den glada nyheten:
Mark Olson talks Sol Career and Jayhawks Reunion

Olson skriver udda och något kantiga melodier som suggestivt växer och känns alldeles självklara, stämningen påminner något om David Lindleys musik, trots att Oson givetvis inte kommer i närheten av Lindleys flyhänta spelande. Men känslan finns där och med Jayhawks komp och flyt lyfter hans låtar som en baktung flygmaskin som svävar fritt.

Spelningen i Örebro på Clarion Hotel inför en liten entusiastisk publik i lördags var med norska Ingunn Ringvold på slagverk och stämsång. Bra låtar med en suggestiv hypnosliknande stämning som gjorde musiken både angelägen och lite närgången. De riktiga höjdpunkterna blev för mig Jayhawks-låtarna "Wichita", "Blue" och "Over My Shoulder". Snudd på magiskt!

Länkar:
Mark Olsons My Space-sida - med smakprov från senaste skivan.
Mark Olson trollband med små medel - Recension från Helsingborg dagen innan.
Det fanns inte plats för så mycket nostalgi - Recension från "Håkans pop".
Mark Olson på Wikipedia - en liten överblick...

Ibland skäms jag att vara vit

Någon galning skjuter mot mörkhyade invandrare i Malmö... Det har hänt förr på andra ställen. Och det kommer hända igen så länge inte alla främlingsfientliga uttalanden bemöts och tills den stora majoriteten säger ifrån. Låt aldrig Sverige-Demokraternas påhopp och uppdiktade lögner stå oemotsagda!

Det är i sådana ögonblick jag skäms att vara vit, skäms att vi människor kan falla så lågt att vi skyller allt på några andra som på ytan skiljer sig från oss!

Vem minns att "mysige" TV-farbrorn Bert Karlsson för några år sen sade att ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting”? Jo, några minns och jag tyckte Kerstin Weigls krönika idag i Aftonbladet var riktigt bra:
Galenskapens ansikte hör ihop med tidsandan


His head is like a race-track
He's always changing gears
He claims he's openminded
He just cannot abide them queers
He says it's folk like him
that help make things clean and watertight
To be white
It won' t guarantee your god is on your side
To be white
He makes me feel uneasy to be white

Fler länkar:
To Be White - Studioversionen med Iain Matthews - dock tonad på slutet
Iain Matthews – To Be White - Hela studioversionen på Spotify
Iain Matthews hemsida - med komplett diskografi och mycket annat.

There's questions left unanswered
stacked like pigeons on a roof
There's fifty-thousand shades of doubt
along the road to truth

Att göra det omöjliga

Minns att jag för många år sen hade ett citat på väggen ovanför mitt skrivbord:
Om ingen prövat det omöjliga...
Hur mycket vore då möjligt?

Under samma tid blev Richard Thompson en husprofet. Det var tidigt 80-tal och bredden på musik och annan kultur höll på att offras för det enkelspåriga och kommersiellt gångbara. Thompson stod under något år utan skivkontrakt och han spelade in en instrumental skiva där han själv spelade nästan alla instrument. Resultatet, "Strict Tempo", var ett puttrande och glädjefullt piller mot 80-talets uppblåsta diskoliknande massproduktion. Enkelt producerat, men tjo vilken musikalitet och glädje!

Jag misstänker att Thompson då tänkte "Vilken låt är mest omöjligt att arrangera för och spela på stränginstrument?" Jo, Duke Ellingtons storbandsklassiker "Rockin' In Rhythm"...!
Givetvis gav han sig på den och resultatet är så hisnande imponerande att jag får hålla i hakan än i dag! Hör och häpna alla gitarrister! Och skratta....



Kom ihåg: Allt är nog möjligt...

Ett år senare...

A stranger came
To this forsaken place

To shake me from my whiskey guilt

To cure my tremblin' ways

Now there is not a door

That I will not kick down

No lock I will not break

No guilty verdict found

Ever since you been around

 
Det finns möten som förändrar mer än du kunde hoppas,
oväntade möten som bara plötsligt dök upp,
möten du bär med dig hela livet...
 
Vem hade trott att jag ett år senare skulle vara där jag är nu...

Why Worry?

Oroa dig inte. Antingen kommer det att lösa sig och då finns det ingen anledning att oroa sig, eller så kommer det inte lösa sig och då kommer oro inte göra någon nytta. 

Dessa ord från Dalai Lama är så enkla, men ändå så svåra att få att fungera. Det finns alltid så mycket att oroa sig för, så mycket att stressa upp sig för. Och ändå fick detta omkväde i en Thea Gilmore-låt mig att skratta hejdlöst:
   It all gets buried in the end

Just det, vi vet det, allihop, så nu frossar jag:
   The lives we take, the books we burn
   It all gets buried in the end
   The lies we tell, the heads we turn
   It all gets buried in the end
   The voice, the bread, the bones we break
   It all gets buried in the end
   The hearts we grow with the love we make
   It all gets buried in the end

Så slutsatsen blir:

62 år men ung i sinnet

Jackson Browne fyller 62 idag. Svårt att tro när man ser honom. Svårt att tro när man inser hur ung han är i  sinnet. I en tid då vi i massmedia översköljs av egocentriska, ego-fixerade och ytliga kändisar, är det så uppfriskande med någon känd artist som verkligen står för det motsatta. Förutom alla dessa otroliga låtar han själv har skrivit, är det lätt att glömma bort vilken utomordentlig tolkare han är av andras låtar. Här en sagolik version av Leonard Cohens "A thousand kisses deep": 

The ponies run, the girls are young,

The odds are there to beat.

You win a while, and then it's done
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if its real,
A Thousand Kisses Deep

På tal om unga åldringar: Cohen själv är väl 76...