Systrarna Rebecca och Megan Lovell i Larkin Poe har gjort ett akustiskt cover-album, "Kindred Spirits", där de tolkar några av sina favoriter på ett levande och inspirerat sätt. Smakfullt och snyggt gjort med en jädrans fin känsla...
Derek And The Dominoes "Bell Bottom Blues" och Moody Blues "Nights In White Satin" får nytt liv i deras versioner:
David Huckfelt är/var ena halvan av The Pines, som enligt mig gjorde årets bästa skiva 2016, "Above The Prairie". Det visade sig då att de gjort flera bra skivor även innan dess.
Jag vet inte om gruppen bara tagit paus eller upphört, men nyligen kom ett par singlar från David Huckfelts kommande andra soloskiva, "Room, Enough, Time Enough".
Det kan tyckas obegripliggt att folk på vår planet måste strida för att beskydda sitt dricksvatten. Det sker överallt, både vid Standing Rock-reservatet på Turtle island, som låten "Book of Life" här ovan handlar om, men även lokalt här i Sverige visar sig myndigheterna stå på samma sida som de ekonomiska tillväxtpredikanterna, som hänsynslöst exploaterar skog och mark utan att ta någon hänsyn till miljön.
Det handlar enbart om att tjäna stora pengar. Bruce Cockburn kallar det "parasitic greedhead scam". Tydligare kan det inte sägas...
Eliza Gilkyson tillhör de där artisterna som aldrig gör ett dåligt album och årets utgåva "2020" tillhör de vassaste av årets utgivningar. Trots den melankoliska stämningen lyckas flera låtar lyfta fram något positivt och ge oss hopp.
På hennes Facebook-sida finns även flertalet streamade konserter, som skulle kunna räcka ett helt år... På tre av framträdandena spelar hon tillsammamns med Nina Gerber, en enorm gitarrist med sådan expressivitet att hon mäste ha få övermän (eller överkvinnor med, för den delen...). Här så spelar hon, dekorerar, solar, kompar med ett sådant uttryck att man häpnar...! Holy shit vilken gitarrist...!
Detta kan vara årets bästa streamade konsert...! På Facebook finns ännu fler med Eliza och Nina, och den som kallas "Blue Wave Rally" kanske är den allra vassaste. Den här är nästan lika vass den och jag blir mållös när Nina Gerber, till synes enkelt och spontant, pressar fram toner som smeker som en nyförälskad hand på upptäcksfärd...
Scott Merritt, kanadensisk musikkonstnär och producent, som emellanåt också ger ut egna skivor, är en av mina favoriter. Ni som följer min blogg borde ha upptäckt det för länge sen.
Det är inte ofta Scott Merritt ger konserter, men han var med en stund på en streamad festival, URGNT x Music Together-Festival, i maj i år. Han körde då stora delar av det nu fem år gamla mästerverket "Of":
En högtidsstund för oss som älskar hans musik. Vi får också se lite detaljer från hans smakfulla hem. Och så dessa jordnära sånger, så harmoniskt framförda på tenor ukulele.
AFT (Annika Fehling Trio) lär ha sin andra skiva på gång och den längtar jag verklligen efter. Under tiden kan vi höra "Sing The Dark Away/Arcangeli", med både mystik och groove. AFT tycks ständigt vara på väg att utforska något nytt och oväntat.
AFT är som bäst när de spelar live och jag såg dem ett par gånger förra året och skrev efteråt så här lyriskt:
AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...! Det är knappast någon lättillgänglig musik som AFT spelar och det är oerhört långt från "trallvänligt" eller "tillrättalagt". I stället finns här en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs sakta in i mönster och suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet.
Kan inte den här pandemin ta slut snart, så man kan få sådana upplevelser igen...?
Jag älskar verkligen Grateful Dead's sång "Black Muddy River". Så gripande vackert skildras en vandring utmed den ödsliga, smutsiga floden: Döden, gestaltad av Robert Hunters ödmjuka lyrik. Så drömskt och finurligt vackert spel av Jerry Garcia. Den finns givetvis här på bloggen: Black Muddy River.
Jag har ofta svårt för covers av de låtar jag gillar bäst... Men... Den här tolkningen med Anders Osborne och Luther Dickinson är riktigt bra:
Originalet når den inte. Men den är lite annorlunda och ruskigt bra ändå...!
Det finns ju musik som man inte riktigt begriper sig på, men som ändå på något underligt sätt attraherar dina öron.
Incredible String Band gjorde många skivor från 1966 till 1974 och de två frontfigurerna Robin Williamson och Mike Heron var oftast med. Därtill var det av och till drygt 10 olika medlemmar i dennna psykadeliska folkgrupp, eller vad man nu ska kalla dem...
En del var briljant, annat obegripligt och udda. Deras sista skivor fick ganska dålig kritik, men jag tycker de var spännande och fulla av påhitt.
Ovanstående låt från "No Ruinous Feud" 1973 gör mig alltid på riktigt gott humör.
Morgan Erina fortsätter skriva sorgligt vacker, men meningsfull, musik från hjärtat. Det är inte lättsamt, men det berör mig som en fackla rakt in i själen.
Hennes röst är som alltid så speciell, så värnlös, så äkta...
Jag har inte skrivit något om Dawes nya skiva "Good Luck With Whatever" efter utgivningen.
I augusti skrev jag: Jag har högt ställda förväntningar varje gång Dawes släpper något nytt... Jag tror nog att nya plattan kan bli något alldeles extra...!
Men... Trots ihärdigt lyssnande kan jag inte riktigt bestämma mig hur bra eller halvbra den är. Lutar nog mest åt det sista. Bra, men inte fascinerande bra... Lite för opersonlig, lite för många låtar som inte riktigt vill lyfta.
Men två fantastiska alster finns där: Den akustiska "St. Augustine At Night" är så där finurligt berättande som Taylor Goldsmith blir när han är som bäst. Och "Me Especially" är en av årets bästa låtar, med gitarrerna som flytande diamanter... Så länge Dawes kan få till sådana låtar finns det hopp om att de kanske kan göra en till så där självklar skiva som "Stories Don't End".
Och i natt spelar de konsert på www med hela första skivan "North Hills". DET kan bli något...!
När man städar källaren, då hittar man både sånt man saknat och sånt man inte ens minns... Som att göra ett besök i det förflutna... Jag hittade t.ex. gamla böcker med dikter och tankar: Lyckliga och hoppfulla, sökande och tvekande, grymma och förtvivlade:
Det fanns en tid
när våra blickar
ständigt
sökte upp varandra
log värmande
tryggt närvarande
allt var nu
Numera registrerar vi bara blickarna
letar dolda budskap
känner oss lite generade
tittar ner
låtsas att vi inte ser
- ArT (6 mars 1983)
Marc Ellington's "All The Times" passsar bra med sina tillbakablickar. Han hade många vänner och en enorm gästlista på sina skivor, som spelades ofta när det begav sig...
Jag såg Fleetwood Mac i London 1977. De hade just gett ut "Rumours" och var plötsligt världs-stjärnor efter flera års slit utan större framgångar. Även om jag alltid varit mest förtjust i den tidiga konstellationen med Peter Green och den efterföljande med Danny Kirwan vid rodret, så var den vita självbetitlade skivan, den första med Stevie Nicks och Lindsey Buckingham, väldigt bra och dessutom ljudmässigt en makalös upplevelse. Visst var "Rumours" också bra, men inte på samma nivå för mig. Efter dess har jag bara sporadiskt blivit hänförd av deras skivor.
Konserten i London då? Jo, en väldig besvikelse...! Det var inte deras dag, helt enkelt. En plikt-skyldig dag på jobbet, inget mer...
Just därför är videon med "So Afraid" från live-utgåvan "The Dance" så härlig att se. Här finns verkligen glädje och utlopp. Mick Fleetwood ser ut att njuta av varje slag bakom trummorna. Riktigt mäktigt och ett häftigt tryck...!
Advent har ju redan startat och jag ska även i år försöka att varje dag presentera någon låt: Något nytt, något ovanligt bra, eller bara något som jag råkar komma att tänka på...
Jag börjar med en låt som betyder oerhört mycket för mig: The Walkabouts "The Light Will Stay On", här i en liveupptagning från Tyskland 1996.
I go to sleep
Before the devil wakes
And I wake up
Before the angels take
All my worldly desires
All my yardsticks of fear
Hangin' down, Hangin' down
I go to sleep
Before the devil wakes
And I wake up
Before the angels take
All my secrets untold
All my motives unclear
Hangin' down in the fire
Burnin' them higher
Won't take them away from here
- Chris Eckman
Chris Eckmans ord skakar om hela min världsbild och Carla Torgerson sjunger så jag känner hur varje nervtråd i kroppen dallrar. Så dramatiskt och expressivt...!
Carla började för något år sen en insamling för att göra en andra solo-skiva, men det verkar ha runnit ut i sanden... Hennes varma stämma skulle vi behöva i dessa tider...!
Jag är hundvakt igen och mina tankar hamnar på en gammal favoritlåt: "Old Bourbon" med Alun Davies. En låt om gatuhunden som han inte kunde glömma.
Alun var gitarrist/arrangör/gitarrstämmare till Cat Stevens och utan honom hade nog inte Cat blivit den dundersuccé som han blev. Han tog även med Alun Davies då han många år senare startade om musikspelandet som "Yusuf".
Alun Davies gjorde själv ett LP-album, "Daydo", som en del beskriver "som Cat Stevens-musik, fast ännu bättre"... Bra är det definitivt, utan minsta tvekan... (Tyvärr är ljudet ganska dåligt på videon ovan, men känslan är ändå väldigt tydlig...)
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
