Kanadensiska The East Pointers intog i tisdags den lilla scenen på Green Note i Camden Town i London och från första låt spreds värme och musikalitet i lokalen. Vilket drag...! Det fanns många nyanser och stor variation i den oftast instrumentala musiken med tydliga influenser från irländsk folkmusik.
Det var länge sen jag hörde ett så fräscht sätt att arrangera dansant folkmusik, dessutom med flertalet egenhändigt komponerade låtar, främst av banjospelaren Koady Chaisson. Hans fingerfärdiga spel gav musiken både fart och variation. Vid ett tillfälle solade han som på en elektrisk gitarr, riktigt läckert...!
Hans kusin Tim Chaisson spelade fiol så det stod härliga till, dessutom använde han med fötterna en slags rytm-platta som gav låtarna stadga, samt en tamburin med vänsterfoten. Kusinerna kommer från Prince Edward Island med flera generationer av fiolspelare och musikanter i släkten.
Gitarristen Jake Charron från Ontario är mycket duktig på att variera sitt spel och bidrar med både fart och finess. Vid några tillfällen framförs även några sånger, med närvaro och känsla. Alla tre sjunger befriande chosefritt och stämmorna sitter perfekt och är både personliga och tilltalande. Lyssna här när de framför "Cold":
En extra dimension är det trevliga spontana mellansnacket med skämt, berättelser och iakktagelser. I pausen pratar de med flera av besökarna och efteråt säljer de skivor och tackar när gästerna är på väg ut. Vilka trevliga grabbar...!
Under kvällen blir det ett par gånger några som dansar på den lilla ytan framför scenen, och de dansar verkligen bra...!
Just när jag skriver detta nås jag av nyheten att lilla Green Note, med en kapacitet på max 65 besökare, har överlägset vunnit priset "London's Favourite Music Venue Award", före bl.a. Union Chapel på andra plats och Royal Albert Hall på femte. Det säger en hel del när en liten musikpub vinner ett sådant pris före "jättarna"... Stort GRATTIS Green Note...!!
Dawes - "All Your Favorite Bands" - Hub Records 2015
Dawes förra album "Stories Don't End" kan mycket väl vara 2000-talets bästa skiva, så bra är den...! När nu uppföljaren "All Your Favorite Bands" släppts är det dags att skriva om detta nya mästerverk. Jag har haft möjligheten att lyssna ett par veckor i förväg och precis som föregångaren växer den nya skivan hela tiden. Den kommer kanske inte att bli en lika stor favorit som "Stories Don't End", men det vore ju nästan en omänsklig presentation av Taylor Goldsmith och de andra tre i Dawes. På turnén de just startat har även Duanne Betts, son till Dickey Betts i Allman Brothers Band, anslutit på gitarr. Son till Betts och döpt till Duanne, det måste väl bli en gitarrist det...!
Med Dave Rawlings som producent har de haft målsättningen att få inspelninngen så "live" som möjligt och det märks. 9 låtar av skiftande karaktär, men med en odiskutabel kvalitet. Direkta låtar som "Right On Time" och "Things Happen" blandas med mer suggestiva alster som min favorit just nu, "Somewhere Along The Way". Helhetsintrycket är att de lågmälda sångerna är fler än sist, men inte mig emot. Texterna är som vanligt fyndiga och lyriska funderingar och vardagliga betraktelser med många kloka slutsatser.
Det här är en grupp som i min värld är så bra man kan bli...!
Ibland rullar dagarna iväg fortare än snabbt, man hinner inte riktigt med i svängarna och eftersom det är medvind så kör man bara på...
Jag mår ovanligt bra just nu, ingen särskild orsak, jag bara känner mig hel och stark och utnyttjar energin så gott det går...
I samma veva kommer alltid lika fräscha Walk Off The Earth med en medryckande video med ett så positivt budsap att jag inbillar mig att den handlar om mig:
Nu gäller det att inte tappa energin och kompassen om man får någon oväntad motgång...
Sera Cahoone var trummis på Band of Horses debutskiva 2006, och redan som 12-åring kompade hon några blues-artister på en lokal bar i Denver. Men hon sadlade om och började spela gitarr och skriva sånger.
Tre album har det hitills blivit med den långa tjejen med den vänligt naturliga rösten, som får dig att känna dig så närvarande mitt i musiken, som om Sera sjöng bara för dig, i ditt eget hem.
Här en härlig spelning högt uppe på taket hos KEXP:
Samma jordnära känsla här hos NPR:
Det är något vardagligt tilltalande med denna tjej...!
En av låtarna där är Grateful Dead's vackra "Black Muddy River" med oerhört stark lyrik av Robert Hunter:
When it seems like the night will last forever
And there's nothing left to do but count the years
When the strings of my heart start to sever
And stones fall from my eyes instead of tears
- Robert Hunter
Scott Merritt tillhör mina obskyra favoriter och hans album "Violet and Black" från 1990 anser jag vara ett av de fem bästa alla kategorier. Lyssna t.ex. på "Burning Train", "Violet and Black", eller "Bell To Bell".
"Violet and Black" är en fullständigt fantastisk skiva där varje ton, varje trumslag, varje inandning, varje betoning känns absolut självklar. Och så finns det en energi som bara sprudlar fram... Och därtill en unik finessrikedom av spännande och överraskande arrangemang.
Hur musikvärlden missat denna pärla är helt obegripligt!
Förra skivan "The Detour Home" kom 2002, så något hopp om en sjätte skiva hade jag nog knappt längre. Men, eftersom en ny konsert dök upp på You Tube för ett år sedan, så hade hoppet väckts till liv igen...
Nu finns "Of" att beställa som kombinerad LP och CD från Scotts egen hemsida.
Denna gång är det lågmält och avskalat. Scott Merritt spelar främst tenor ukulele oerhört fascinerande, texterna är lika lyriskt påhittiga som vanligt och Scott sjunger med en inlevelse som nästan sliter lyssnaren i stycken. Jeff Bird spelar bas med effektfull dynamik på några låtar.
"Bragging Right" och "Willing Night" är typiska Merritt-sånger som jag skulle kunna höra hundratals gånger i rad och ändå hitta nya upptäckter i. Men alla åtta låtar är dynamiska knippen av sprudlande styrka, trots sin lågmäldhet.
Detta är smalt, och spellängden är bara dryga halvtimmen, men det är alldeles speciellt. Så långt bort från allt kommersiellt det går att komma, avskalat till naken utsatthet och med en påträngande närhet. En stor musikkonstnär har gett oss ännu ett album att älska.
Det är något magiskt över Scott Merritt's musik. Andas in och lyssna...!
Jag har ju lyssnat ivrigt och aktivt på musik i mer än 50 år, så jag vet ju vad jag tycker om. Oftast...! Men det är alltid lika härligt när man upptäcker att man verkligen gillar något som man normalt sett inte skulle uppmärksammat.
Att överraskas, inte kunna motstå, bara slukas med, tycka om rakt upp och ned... Att vidga vyerna och inse att bra musik uppstår av känsla och värme, av kärlek och lust, av sökande och närvaro.
Nadina har gjort en singel som jag helt enkelt sköljs med av... Kraftfullt, men ändå sårbart. Ärligt. En refräng med ett ordentligt drag och lugnare partier som ändå behåller intensiteten. Det är inte det lättaste, men Nadina fixar det galant.
En fantastisk tjej som verkligen förtjänar att få lyckas...!
Syrran har hittat några bröd som vår mamma bakade och stoppade i frysen. Hennes goda och nyttiga småbröd, som var något alldeles extra... Det är fint att sitta andmäktigt i köket och äta dem, men det är lite konstigt, tankarna flyger iväg till den person som formade dessa bröd och som nu inte längre finns här hos oss. Fysiskt. För känslomässigt är hon väldigt närvarande när jag sätter tänderna i dessa skapelser...
Kanske är det så, att för alla oss som inte skapar någon kultur som lever kvar och påverkar kommande generationer, så finns det inget mer att hoppas på än att någon ibland ska tänka på oss när vi är borta...
Luka Bloom förlorade sin pappa nä han var väldigt liten. Många år senare skrev han
"The Man Is Alive", en rasande stark låt om att minnas någon man saknar!
Neil Young har gjort det några gånger, skrivit hyperaktuella låtar (Ohio, Living with War) vid politiska missöden och snabbt gett ut dem på singel, eller digitalt i det senare fallet. Nu har jag upptäckt att John Gorka också gjort det:
John Gorka skrev "Give Us Back Our Water" om vatten-katastrofen i Charleston för drygt
ett år sen, där industri-pamparna godkände ett läckage som förgiftade dricksvattnet. Av missstag sade de efteråt, jag antar att de innan sade att systemet var idiot-säkert...
Hur som helst, en riktigt bra och angelägen låt blev det...!
Ännu en intervju med Jackson Browne värd all uppmärksamhet och en timme av din tid.
Han berättar levande om uppväxten och den första tiden som kompositör och som artist.
Och han är riktigt rolig också...!
Missa inte hur skivbolaget Elektra lyckades trolla bort en hel vers på "The Pretender" vid en återutgivning...!!!
Inte är det lätt att intervjua och inte är det lätt att bli intervjuad. Men det finns tillfällen som mer blir som ett möte och som blir något alldeles speciellt. Lyssna på "Coffee with Alice" när italienska Alice Carbone möter Jackson Browne. Alice säger i introduktionen: Ta dig tid att lyssna på en av de mest ödmjuka människor jag mött...!
Jackson bjuder generöst på sig själv och berättar om sin uppväxt, om sin pappa och när han började spela trumpet. Om tiden med Nico i New York. Om hur han länge inte gillade sin egen röst och en dryg timme senare avslutar de med att prata om åldrande och döden. Ödmjukt och personligt med en positiv förundran att få leva.
1:a maj och en politisk helgdag, bara det något att uppmärksamma... Men...
Igår så gick ledande moderater fram och föreslog att man ska förbjuda "organiserat" tiggeri. Alltså: Angrip följderna och inte orsakerna till problemet...!
I konsekvensens namn medför väl det att det blir olagligt att stå med en bösssa och samla in pengar för t.ex. Amnesty International. Eller för en skolklass att "skramla" ihop pengar till en skolresa...
Moderaterna förnekar sig aldrig. De är en skam för demokratin och någon humanitet lär inte deras politik någonsin visa...
Med Reinfeldt försvann tydligen även "öppna upp ditt hjärta"-utlåtandet. Visst är det lite underligt att när de har makten, då retar man sig på dem. När efterträdarna visar sig vara ännu värre, ja... då kan man faktiskt sakna dem lite.
Men hur var det nu...? Arbetarparti...? I så fall är jag påven...!
I feel a shadow passing over me
That could stay forever more
Like a wave I'm breaking far in sea
There's no one to hear the roar
And the days are drifting into seasons
They're the hardest I have ever known
A million spaces in the earth to fill
But there's no going home
No going home
- Steve Knightley
Kate Rusby och Kathryn Roberts gjorde ett helt enastående album 1995, bara 21 och 22 år gamla. John Tams deklarerade att nu kunde han gå i pension, vilket han dock inte gjorde, då det nu fanns unga sångare som kunde ta over.
Steve Knightleys fina "Exile" var en av orsakerna att jag föll pladask för dessa unga tjejers röster och än idag följer dem, även om de kanske inte nått dessa höjder mer. Men ska du ha en enda skiva med kvinnlig brittisk folksång är detta nog den du ska inskaffa...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
