Texter är långt ifrån allt

Ibland får jag höra att "du lyssnar ju bara på texterna!". Det är ungefär som att säga till någon som gillar feferoni: "Du äter ju bara feferoni"!

Visst är texterna viktiga, men bara som en del av allt: Melodierna, arrangemangen, spelandet, känslan, närvaron, det suggestiva... Precis som feferoni kan texter vara starka, och ibland svaga, men det är först som en del av helheten båda får full genomslagskraft.



Således händer det att jag faller pladask för musik med texter på språk jag inte har en aning om, varken betydelse eller något alls. En sådan diamant är "Hana" med gruppen Tarika Sammy från Henry Kaiser och David Lindleys besök på Madagaskar, "A World Out of Time", där de båda gitarristerna mötte lokala förmågor och förutsättningslöst fann nya uttryckssätt och nya vänner. Världsmusik i ett nötskal.

Tjejen som sjunger gör det så att hjärtat smälter och huden knottrar sig. Fullständigt makalöst och bedårande känslofyllt!

Finstämt med "Gamlingar"

Murray McLauchlan har på senare år spelat med de kanadensiska kollegorna Marc Jordan, Cindy Church och Ian Thomas under namnet "Luch at Allen's". Det började på Allen's Pub & Restaurant i Toronto och utvecklades till en grupp som nu gett ur tre skivor. De må vara vithåriga och tunnhåriga, men hör så de spelar: Sparsamt, enkelt och så finstämt att inget mer behövs! Klass rakt igenom!


Den senaste skivan "More Lunch at Allen's" gavs ut på True North Records 2010 och det är egentligen inte märkvärdigt, men så smakfullt att det blir märkvärdigt bra. Här kan du lyssna !

Murray McLauchlan har lugnat ner sig efter ett hårt liv under många år. Förutom musiken så målar han regelbundet och har också gett ut en bok, "Getting Out of Here Alive", en tjock men mycket intressant sak om sitt liv i Torontos musikkretsar, om livet i Kanada och om sina funderingar om stort och smått. Boken fick positiva recensioner och här kan du läsa mer om
"Getting Out of Here Alive".

Murray McLauchlan - som att sätta sig på ett häftstift

Murray McLauchlan släpper snart en ny skiva med nyskrivna sånger - det var länge sedan! Skivan, med den fyndiga titeln "Human Writes", finns att lyssna på i sin hehet på hemsidan för True North Records. Det är en gammal mans reflektioner om livet, mycket bra om än inte fantastiskt, men bara det att McLauchlan släpper någoit nytt är ett välkommet livstecken efter hjärtoperation och ... hmm.... åldrande.

"The kings drank the wine and now they think they can take the cup!"
- Murray McLauchlan

Jag hörde Murray McLauchlans musik första gången 1974 och blev fast direkt. Ofta har hans musik varit som att sätta sig på ett häftstift. En injektion, en insikt och oftast ett jädra temperament. Och många av de bästa texter som skrivits, så fyndiga, kloka och inspirerande. Ibland med glödande samhällskritik och ibland med luffarens perspektiv. Musikaliskt kan man säga att han är Kanadas motsvarighet till John Prine, men temperamentet påminner mer om Warren Zevon. (Vilken han träffade tidigt och de bytte låtar: "Carmelita" mot "Honky Red".)

"Day To Day Dust" måste vara den bästa LP som ännu inte getts ut på CD! Fullständigt lysande iakttagelser från en otålig och temperamentsfull ung man sökande efter liv och mening. Inledande "Hurricane of Change" formligen spottar ur sig ursinningslös förtvivlan:

"Mama Mama, I've seen the world and I had to call
The spring of the world deserted for a bloody fall
For bloody gold they kill the land
Leave no place for a free born man
Bullets bite and the hate still spits
And he wind don't whisper it screams 'That's It'
What' s that sound that haunts through the rain?
Is it the breath of grief or the hurricane of change?"
- Murray McLauchlan

Jag har gjort en Spotify-lista med några av McLauchlans briljanta sånger:
Murray McLauchlan - Songs That Matter - Spellista på Spotify!

Några citat om Murray McLauchlan:

"McLauchlan har släppt närmare tjugo album sedan han debuterade för snart fyrtio år sedan. Ändå har jag lyckats missa honom. Och många med mig, har jag förstått. Nu ger oss denna mästerliga samling en gyllene chans att åtgärda denna pinsamma försummelse."
- Johan Kronquist, Rootsy.nu

"Det är märkligt att få en nästan helt okänd karriär på 40 år så här snyggt sammanfattad på två CD-skivor. Och det känns som att det finns en hel skattkista med fantastisk musik kvar att upptäcka."
- Christer Olsson, Rootsy.nu - om samlingsskivan "Songs From the Street" som kom 2008

Mer läsvärt:
Murray McLauchlan looks back at a 40-year career - Richard Flohil skriver och intervjuar.

McLauchlan rebounds with first solo CD in 15 years - "Winnipeg Free Press" om nya skivan.

Murray McLauchlan - En biografi hos True North Records - För dig som vill veta mer.

Murray McLauchlan - The Canadian Encyclopedia - Allt och mer därtill...

Klipp och svenska klapp

Några dagar efter Winnerbäcks fantastsika konsert på Cirkus i söndags (och han har ju nu dessutom spelat där tre gånger till) så börjar klippen komma upp på nätet. Jag imponeras av den tekniska kvaliteten och måste bara bjuda på ett par låtar: "Hjärter Dams Sista Sång", en av de finaste sånger som skrivits till en före detta kärlek:


Här kan man ana hur Johan Perssons gitarr förgyllde "Elegi", också en ödmjuk betraktelse av
"alla dagar som aldrig kommer igen...":


Sen kan man ju undra varför svenskar (och några till nord-européer) inte kan lära sig att klappa takten, utan att klappa i vareviga del av takten:

n - n - n - n - Det blir ju inget tryck!

O - n - O - n - Ska det vara så svårt??

Winnerbäck på Cirkus

Lars Winnerbäck har valt att turnera med färre musiker och spela på något mindre lokaler.
Jag har alltid önskat att få se honom mer avskalat på ett intimare ställe. Förväntningarna var alltså stora då jag såg honom i söndags i den första av fyra utsålda spelningar på Cirkus i Stockholm.

De flesta låtar hade delvis fått en ny kostym och i många fall blev det oerhört lyckat, dynamiskt och med en inlevelse och dramatik som präglade varenda ton. Lasse själv stod där framme och såg nästan förvånad ut att de långa applåderna gällde honom. Han har skrivit flera av våra bästa nutids-skildringar, men har lyckats behålla sin ödmjukhet trots alla framgångar. Jag tror att Lasses attityd ger honom den distans han behöver för att kunna skriva dessa mästerverk.

Cecilia Linné spelar cello och skapar en rymd och dramatik som är väldigt påtaglig. Annika Granlund Jonssons trumpet firar stora triumfer och hennes aviga men smakfulla slagverk varierar från försiktigt till eruptivt dånande. När hon sent kommer in i "Jag väntar på ett regn" är det en av kvällens riktiga höjdpunkter. Dessutom bidrar hon med härliga stämmor här och där. Och Johan Persson då? Givetvis livsviktig med sitt pianospel och jag tror att han är med och arrangerar det mesta. När han byter till gitarr frapperas man av hans fingerfärdighet och känsla. Är det något jag skulle önska mer av en så här fantastisk konsert, så är det just några fler solon från Johan. När han i tredje extranumret "Elegi" drar iväg på slutet är det kanske kvällens finaste stund, helt makalöst!

Vi fick höra många favoriter: "Faller", "Hjärter Dams Sista Sång" och "Hugger I Sten", den sistnämnde var en av de få låtar som fick ett muntligt intro-prat. "Söndermarken" var en annan och var bättre än någonsin i denna nya långsamma version. Visst kan man längta efter "Kom Änglar" och "Innan Mörkret Faller" och mängder av andra sånger, men det är sekundärt en kväll som denna.

Att Winnerbäck blivit så omtyckt och älskad av så många i vårt avlånga land ger mig hopp. Kanske folk vill ha mer än ytlig polerad stelhet? Bland alla massproducerade robot-liknande kopior av intetsägande smörja så lyser Winnerbäcks musik som stjärnor på natt-himlen.

Bert Jansch R I P

En av de riktigt stora och inflytelserika gitarristerna, Bert Jansch, är död efter att lång tid ha kämpat mot cancern. Hsn blev 67 år. Han var främst en mycket banbrytande gitarrist när det gäller att utveckla den akustiska gitarrens uttryck och bland hans beundrare finns Neil Young och Jimmy Page. "Hans status för den akustiska gitarren är lika stor som Jimi Hendrix var för den elektriska" har Neil Young sagt. Bert Jansch var också med i gruppen Pentangle som knöt ihop influenser från folkmusik med jazz och blues.

Bert Jansch - Spellista på Spotify

Han var även en mycket uttrycksfull sångare med en röst helt olik alla andras, även om rösten svek honom de sista åren. Han skrev några oerhört starka låtar, lyssna på min hastigt ihopsatta spellista och du förstår varför: Ilskan i de politiska sångerna, frustrationen i hans tolkning av "Blues Run The Game", sorgen efter en ung knarkare i "Needle of Death"... och hans sätt att attackera strängarna.


Sista låten på min lista blev "Where Did My Life Go?"... Bert kommer att saknas så länge någon tar upp en gitarr...

Fiery Blue - suggestiv växtkraft

Fiery Blue består av tre individer som bidrar på var sitt sätt: Paul Marsteller skriver låtarna, Gabe Rhodes spelar alla instrument och Simone Stevens sjunger med en röst som först kan verka lite kylig, men efter några lyssningar griper tag i dig. Låtarna kräver också lite tid, men har en märklig suggestiv växtkraft. Allra bäst tycker jag om de avskalade numren, då kommer Simone Stevens sång verkligt nära och tränger sig in under huden. Avslutande "While The Music Plays" är en mycker vacker kärlekslåt där Gabe Rhodes spelar gitarr så att man ryser. Märkligt hur den här skivan växer...!


Simone Stevens gör också egna skivor och "Right On Time" är en skiva som har stora likheter med Fiery Blue, men med några mer direkta och enkla sånger.

Mest imponerande är hur hon så innerligt tolkar Lucinda Williams "Right In Time" till ett ensamt piano. Det hade jag aldrig trott skulle funka...

Tidernas vackraste kanon?

Detta var frisparken som inte var möjlig, som får Ronaldos frisparkar att verka som mesiga tå-fjuttar, som är ett av de vackraste mål jag skådat. Joona Toivio satte 1-0 från 34 meter för DIF, redan efter två minuter och ingen trodde det var sant...



Tyvärr blev det inga poäng, dom fick motståndarna av matchens självutdömde "segrare", domare Hansson, denne konstiga typ som tycks eftersträva att få alla rubriker och oftast får det. En pajas och skam för svensk fotboll.

När besvikelsen lagt sig, så kommer detta otroliga mål att bli beundrat i många år framöver. Alla ungar kommer att träna och försöka göra likadant. Inte en enda unge kommer att försöka efterlikna Hansson.

Lycklig med fart

Förra inläggets lyckliga kärlekssånger var ganska lugna. Idag väljer jag att hoppa och dansa av glädje: Här är några fartfyllda glädjeskutt:

Richard Thompson "Nearly In Love": Dan Fogelberg "This Heart": Gene Clark (McGuinn Clark Hillman) "I Wont let you down": Jackson Browne "Somebody's Baby":

Visst är det lite anmärkningsvärt att dessa herrar som så ofta skriver om livets hårda sidor också är de som lyckas förmedla glädje...

   

Sånger om lycklig kärlek

Den här världen svämmas över av olyckliga kärlekssånger och de bästa skänker tröst som inget annat...

Men finns det några riktigt bra sånger om lycklig kärlek? Det är väl kanske ännu svårare att skriva om glädje utan att bli patetisk eller ytligt ointressant... Men, jovisst finns de, fast man får leta ordentligt! Här är några jag direkt kommer att tänka på:

Lucinda Williams "Like A Rose":


Gene Clark (med Roger McGuinn) "Feeling Higher":

Dan Fogelberg "A Love Like This":

Bättre kan det nog inte sägas...

Hymns from Home

Den tredje samlingen från "Hemifrån" har spelats gång på gång senaste veckan och det är bara att än en gång inse: Det är en samlingsskiva som känns mer helgjuten än de flesta normala utgåvor och jag tror man tangerar den första samlingen i jämnhet och kvalitet. Och då menar jag en imponerande styrka, starka låtar radas upp med både egenhet och som om de var skrivna gemensamt. Denna gång dominerar sånger om sökande med en andlig underton utan att det stör "en hedning" som undertecknad.

Några personliga favoriter:

Jack Tempchin "Jesus & Mohammed": En betraktelse som borde skrivits för länge sen, en stor låt med ett stort budskap. "How did all our words of love bring us to this day?"

Greg Copeland "A Life Of Crime" och "My Favorite Dream": Klass och innerlighet så det jäser.

Dan Krikorian "Angels Sing": Denne för mig okände Krikorian känns både äkta och personlig.

Elliott Murphy "The Eternal Highway": Det hörs redan i introt: Murphy är lika bra som vanligt!

Steve Noonan "Lay Me Down In California": En hyllning till Kenny Edwards på Steves eget sätt.

Jude Johnstone "Unchained": Sticker ut som lite annorlunda, men en låt jag längtar till...

Pelle Johanson "Mist": Kan man heta Pelle och sjunga på engelska? Absolut! Starkt och engagerat!

Jag kunde räkna upp fler, den enda jag kunde avvara är Judy Collins "How Can I Keep From Singing", det blir bara för vackert för mig och jag längtar efter Pete Seegers underbara tolkning ensam med banjo. Men det gör ingenting, det helgjutna intrycket består och det finns flera nya namn att kolla upp...

Här kan du läsa mer och lyssna: Hymns from Home

Modig - Modigare - Modigast

Jag råkade höra den här låten med den 73-årige låtsnickraren Tom Paxton idag på BBC Wales.
Den skänker en ny betydelse till begreppet "Mod"!



Tom Paxton har skrivit många stora låtar och har skämtat om det mesta, men här har han skapat en välförtjänt hyllning till några av de modigaste män i historien.

Alternativ vedergällning

10 år har snart gått sedan "9-11"... Jag minns den dagen hur min normalt alltid lugne chef lämnade lokalen svärande... hur bilderna av det ofattbara luktade som ett nytt världskrig... hur intervjuerna på TV om "den gigantiska vedergällningen" fick mig spyfärdig... och att Djurgården spöade Malmö FF borta den kvällen...

När det nu är dags för 10-årsdagen hoppas jag att vi slipper allt som har med vedergällning att göra. Ska vi någonsin få slut på hämndbegär och skönja ett litet steg mot fred får vi nog tänka lite längre och erbjuda något annat!

My personal revenge will be to tell you good morning
On a street without beggars or homeless
When instead of jailing you I suggest
You shake away the sadness there that blinds you
And when you who have applied your hands in torture
Are unable to look up at what surrounds you
My personal revenge will be to give you
These hands that once you so mistreated
But have failed to take away their tenderness
- Tomás Borge

Denna dikt skrevs efter revolutionen i Nicaragua då Tomás Borge blev justitieminister. Han hade tidigare suttit sju år i fängelse och blivit torterad, hans fru hade blivit våldtagen och mördad. Efter revolutionen kom han att möta sin gamle torterare öga mot öga, men med ombytta roller vem som var bakom galler. Han ska då ha deklarerat delar av vad som sedan blev nedskrivet. Som minister var han med och avskaffade dödsstraffet och frigav alla politiska fångar. I rättegången mot sin torterare fick han uttrycka önskat straff och sade då: "My punishment is to forgive you."

Tala om mänsklig storhet! Det är sådant som ska lyftas fram! Det är sådant som får mig att fortfarande hoppas och tro på att människor kan skapa en bättre framtid!

Senare tonsattes texten av Luis Enrique Mejía Godoy, översattes av Jorge Calderón och spelades in av Jackson Browne:


Luis Enrique Mejia Godoy splear här sin version "Mi venganza personal":

Melankoli som balsam

Walkabouts - så dystra. så fulla av melankolisk svärta... Men samtidigt så helande,
så inspirerande, som balsam för den mest utsatte, som en väg att njuta av eländet....



Nya "Travels in the Dustland" presenteras nu på deras hemsida i små delar åt gången. Inledande "My Diviner" får mig att kapitulera helt besinningslöst, Carla Torgersons stämma fyller upp mitt glas och jag mår bara så förträffligt bra!

Motsägesfullt? Ja, men det är så stor musik funkar!

Höst med förväntningar

Björkarna i backen har börjat få några gula löv som virvlar ner mot marken när vinden susar förbi. Alla björkar utom en, den står alltid grön flera veckor längre än de andra...

Den här hösten har vi många mycket spännande musiksläpp att se fram emot:

Walkabouts - "Travels in the Dustland" - 24 okt
- Första skivan sedan 2005 och det låter lovande: Walkabouts nya hemsida har smakprov!

Jayhawks - "Mockingbird Time" - 19 sept
- Äntligen "riktiga" Jayhawks med både Mark Olson och Gary Louris. Också Karen Grotberg är tillbaks på piano och stämmor.


Paper Aeroplanes - "A Comfortable Sleep" EP - 16 sept
- Här släpps det skivor ofta, med vad gör det när de är så här bra! Nu djupare, mer avskalat.

Christine Hellqvist - okänd titel - oktober
- Det här har jag verkligen sett fram emot länge...

June Tabor & Oysterband - "Ragged Kingdom" - 19 sept
- Vem hade trott att det någonsin skulle komma en uppföljare till "Freedom & Rain" från 1990?

Bruce Guthro - "Celtic Crossing" - 17 sept
- Runrigs sångare producerad av Donal Lunny... kan bli nåt extra!

Sandy Denny & Alex Campbell - "19 Rupert Street" - 19 sept
- När man trodde att allt med Sandy Denny var utgivet hittade man denna tidiga inspelning!

Thea Gilmore & Sandy Denny - "Don't Stop Singing" - 24 okt
- Thea Gilmore har tonsatt texter av Sandy Denny... Det är verkligen något unikt spännande!

Därtill släpps Catherine McLellan's "Silhouette" äntligen i Europa 13 september.
- Ruskigt bra, missa inte denna kanadensiska pärla!

Efter nyår kommer Great Lake Swimmers nya och så det som får mig att gå upp i högvarv:
Latin Quarter har återuppstått med originaluppsättningen!! Detta så skamligt underskattade band med giftigt angelägen musik och politiska texter som sätter fingret mitt i ögat.

Det ser lovande ut... Vilken höst!