Det sägs att första steget för att kunna åtgärda och förändra ett problem är att erkänna att problemet faktiskt finns. På samma sätt ser vi inget om vi drar ner rullgardinen och utbrister: "Det jag inte ser, det finns inte...!"
Rullgardiner finns det idag tyvärr mycket gott om hos de styrande både nationellt och lokalt. Miljöutmaningarna "löses" genom förnekelse och nedläggningar. De växnade klyftorna förnekas genom att se till att de ökar lavinartat. Man säljer ut våra gemensamma ägodelar och det är väl närmast att betrakta som ren stöld. Man försämrar allt där det tydligt behöver förbättras och ser till att girighet är den främsta drivkraften...
Jag envisas faktiskt med att tro att vi kan bättre än så... Vi kan bättre...!
Murray McLauchlan sjunger om att bli genomblåst och fri. 2023 måste innebära omprioriteringar och det kan inte de som styr idag organisera. De kör oss rakt ner i diket...!
Vilket i sin tur ju kan medföra nyval och det vore nog det bästa som kan hända...
Jag fortsätter med temat "Det bästa 2022": Här är några låtar som sticker ut lite speciellt:
1. Karin Kardia med band - "Best I Can Be"
- Jag vet att den här låten debuterade redan mot slutet av 2021, men eftersom den var ny för mig 2022 så räknar jag den dit. Karin Kardia, eller Karin Inggårde som hon egentligen heter, imponerade stort på mig när såg henne framträda några gånger under året. Just "Best I Can Be" berör mig fortfarande så att jag blir alldeles varm inuti. Karin sjunger här så makalöst fint och så innerligt att det inte går att beskriva. Ett självklart val till "Årets bästa låt"....!
2. Lisa Miskovsky - "Jag Som Vann"
- En annan tjej med både utstrålning och röst är ju Lisa Miskovsky. Jag har alltid önskat att hon skulle sjunga på svenska och spela in något mer "avskalat". Nu har båda önskningarna infriats på en gång! Mello-sången "Best To Come" har fått en ny svensk text av ingen mindre än Annika Norlin. Den lågmälda inspelningen är precis rätt.
3. Nitty Gritty Dirt Band med Larkin Poe - "I Shall Be Released"
- Bob Carpenter sjunger så känsligt och de båda systrarna Rebecca och Megan Lovell bidrar med ungdomlig glöd och en stark tilltalande glädje. Detta måste vara en av de allra främsta tolkningarna av denna klassiker alla kategorier...! Lyssna också på gitarr-duellen mellan evigt unge Jeff Hanna och Megan Lovell på lap-steel.
4. Watkins Family Hour - "Grief and Praise"
- En av många fantastiska låtar med de sympatiska syskonen Sara och Sean Watkins från deras fina album "Watkins Family Hour Vol 2".
5. Thea Gilmore - "Hey Jealousy"
- Thea Gilmore har återtagit sitt riktiga namn efter en kort utflykt med artistnamnet "Afterlight". I oktober gav hon ut en ny EP kallad "Was" och det är hög klass rakt igenom. Vilken som helst av de fyra låtarna kunde ha valts ut för årets bästa lista, men just nu får det bli "Hey Jealousy". Det är nästan otäckt vad hon berör och självanklagelserna är nästan oanständigt hudnära...
Visst görs det fortfarande musik med både själ och hjärta. Jag tror precis som Lars Winnerbäck att dessa värden är på väg tillbaka igen.
2022 var året då artisterna åter kunde börja spela live på riktigt igen, efter att ha påtvingats "näringsförbud" under pandemin. Detta ledde tydligen till att tämligen lite tid ägnades åt att skapa och spela in ny musik...
Jag tycker nämligen att det är en ovanligt liten samling nya skivor jag kom i kontakt med under det gångna året. Men, här är några jag absolut vill nämna:
Årets skiva: Watkins Family Hour - "Vol. 2"
En ruskigt fin och stämningsfull skiva med syskonen Sara och Sean Watkins, med hjälp av en del gäster. Av dessa märks i synnerhet Jackson Browne och den nya inspelningen av klassikern "The Late Show" är bland det finaste jag hört på mycket länge. Men det finns många fler höjd-punkter på detta inspirerade album. "We Were Meant To Be Together" och "Grief and Praise" är låtar jag kommer att återvända till regelbundet.
Fler kandidater till årets album:
Victoria Vox - "Nirvana In REM"
En mycket ambitiös skiva med 10 låtar inspirerade av några konstverk av Fred Stonehouse. Victoria Vox, eller Victoria Davitt, som hon egentligen heter, har samarbetat med konstnären och lyssnat på hans livserfarenheter och därefter skapat dessa låtar med sina egna reflektioner. Själv spelar hon ukelele. Starka låtar, fina arrangemang och härlig sång. Det lyser av kvalitet rakt igenom...!
Dom som aldrig ger upp - "En hyllning till Magnus Lindberg"
Magnus Lindberg var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Till viss del är det väl i och för sig så att Magnus egna inspelningar är de bästa, men här finns ju en sådan låtskatt att det faktiskt är omöjligt att inte ryckas med...
Fou Parle - "Sentimentalsjukhuset"
Fou Parle var med i punkbandet "Råttorna" på 80-talet och heter egentligen Mikael Karlsson. Attacken i framförandet och attityden har han tagit med sig från punken. Det är snitsigt och effektivt spel på både elektriska och akustiska gitarrer. Det är helt enkelt rejält "klös" i musiken och det stämmer bra med den mörka stämningen i texterna.
Dan Navarro - "Horizon Line"
Stark uppföljare till "Shed My Skin" från 2019. Starka låtar med mycket eftertanke, snyggt producerat med flera små läckra solon och känslig sång.
Anders F Rönnblom & Bravado Bravado - "Wisdom Of The Ancient Ones"
Första Bravado Bravado-skivan på mer än 30 år. Här finns knappast en enda ointressant låt och man upptäcker nya finurligheter för varje lyssning.
Eliza Gilkyson - "Songs From The River Wind"
Eliza skriver som alltid starka låtar och hon sjunger med en röst som tränger sig på och berör på djupet. Hon framför fina reflektioner om den tid vi lever i och trots allt mörker runt omkring oss så sprider hon positiva förhoppningar om bättre tider.
Årets Dylan-tolkningar: Nitty Gritty Dirt Band - "Dirt Does Dylan"
NGDB med tre nya medlemmar tolkar Dylan och de gör det mycket bra. Det är faktiskt inte så mycket country denna gång, utan lite mer rock och blues, med ett tätt komp som sitter precis som det ska utan att bli förutsägbart. Jeff Hanna är klart underskattad som gitarrist och vem kan motstå när Jimmie Fadden plockar fram sitt känsliga munspel...?
Årets Folkrock: Tobias Bäckstrand - "Heal" Folkrock som även ibland gränsar lite till country-rock. Musik som man blir glad och effektiv av. Mycket stark debut!
Årets skönsång 1: Nina Åkerblom Nielsen - "Tid"
En klassiskt skolad sångerska och kompositör som inte bara sjunger för att det ska låta bra, utan även vill att vi ska lyssna på vad hon har att säga. Visst finns det djup i hennes texter, men framför allt så finns det hopp, vardaglig glädje och förundran.
Årets skönsång 2: Marketa Irglova - "Lila"
Första skivan på många år med denna kloka och jordnära kvinna. Hon flyttade för tio år sen till Island, gifte sig och skaffade tre barn. Mitt i vardagskaoset har Marketa funnit en fridfullhet och sakta börjat återuppta sin egen karriär igen. Säljs enbart via hennes Bandcamp-sajt.
Årets blues: Larkin Poe - "Blood Harmony"
Tungt och äkta med systrarna Rebecca and Megan Lovell. Den senares lap-steel är som en jordfräs vilsen på grus...
Årets Live-skiva: Dawes - "Live from the Rooftop (Los Angeles, CA 8.28.20)"
Dawes är för mig nog den mest spännande gruppen på länge och deras "Stories Don't End" är fortfarande den bästa skivan på 2000-talet. På grund av pandemin kunde de annars flitigt turnerande medlemmarna inte spela tillsammans på ett bra tag och när de i augusti förra året gav en konsert på ett tak i Los Angeles var det första gången de åter spelade ihop och Taylor Goldsmith beskriver det så här: "This was the first time we played together since the world had shut down. So playing together felt radioactive. I remember this song ('Somewhere Along the Way') in particular felt ecstatic to me".
Årets återutgivning: Sandy Denny "Gold Dust"
Sandys sista konsert finns till slut äntligen på LP. Denna utgåva släpptes på "Record Store Day". Tyvärr saknas 6 låtar från CD-versionen som Jerry Donahue restaurerade för många år sen. Men detta är ändå i en klass för sig själv. Odiskutabelt...!
Plainsong är ovanligt aktuella med ny bok och ny box med 6 CD-skivor, båda utgivna under det gångna året. Gruppen bildades först 1972 av Iain Matthews och Andy Roberts och var en grupp som var oerhört mycket bättre än någon begrep när det begav sig...
Musik handlar mycket om glädje. Likaså är det väl tänkt att julen ska vara... Men numera har det väl blivit mer inkomst-glädje för alla som tjänar pengar på vår köphysteri...
Här finns det glädje utan gräns och då infinner sig även känslan: Sophie Hanson med familj gör Kenny Rogers "The Gambler" med en sjusärdeles feeling:
Musik och glädje hör ihop... Och då behöver det faktiskt inte ens vara "glad" musik...
Undrade vad det var för låt jag fick i huvudet... Jo, det är ju GES "Tänd ett ljus"...! En bra låt med fint sång-arr, som man dock hört så många gånger nu att man knappt klarar av att höra den ännu en gång...
Bruce Cockburn's "Pacing The Cage" skulle jag aldrig kunna tröttna på...
Kate Rusby firar 30-års jubileum som artist i år (Helt obegripligt...!), genom att ha gjort 16 nyinspelningar tillsammans med olika gäster, bl.a. Ladysmith Black Mambazo, KT Tunstall, Sarah Jarosz och Beth Nielsen Chapman.
"30 Happy Returns" är verkligen en imponerande bekräftelse på hennes styrka som sångerska och hennes övertygelse att folkmusik kan vara levande även när den huvudsakligen bygger på traditionella värderingar.
Plainsong är ovanligt aktuella med ny bok och ny box, båda utgivna under det gångna året. Gruppen bildades först 1972 av Iain Matthews och Andy Roberts och de gav ut en enda skiva, "In Search Of Amelia Earhart", som först långt senare fått den uppmärkssmhet den förtjänade.
På 90-talet återbildades gruppen och innehöll då även Mark Griffiths och Julian Dawson, samt på en skiva Clive Gregson. Fem album och några EP:s gavs ut och håller en imponerande hög kvalitet. 2012 gjorde man en "sista" live-skiva, men redan 2015 satte man fart igen med ett otroligt starkt album, "Reinventing Richard: The Songs Of Richard Fariña".
Här ovan är en färsk inspelning med Iain Matthews och Andy Roberts när de gör en fantastisk version av Danny Whitten's gripande "I Don't Want To Talk About It". Låten spelades först in på Crazy Horse första LP med Whitten som sångare. Det är troligen den bästa versionen, även om Iain Matthews också gjort den väldigt känslosamt.
Rod Stewart gjorde den senare värlsberömd och hans version är väl ok, men den har inte den förtvivlade nerv som Danny Whitten själv värkte fram.
Here in the dark
In these final hours
I will lay down my heart
and I'll feel the power
But you won't
No, you won't
- Mike Reid / Allen Shamblin
"I Can't Make You Love Me" är en av de största låtarna om obesvarad kärlek, skriven av Mike Reid och Allen Shamblin. Det sägs att de höll på ett halvår innan de fick till det, när de sänkte tempot. Det är svårt att tro att det först var en snabb bluegrass-låt när Bruce Hornsby spelar det ömsinta pianot.
Bonnie Raitt sjunger här nästan omänskligt bra. Varje ord liksom kramar musten ur ditt hjärta. Eller, som en kritiker skrev: "There's real ache in every word that drips from her pained lips"...
McGuinness Flint måste vara det mest missvisande namnet någonsin på en grupp, då både Tom McGuinness och Hughie Flint inte var speciellt drivande i gruppen. Det var Dennis Coulson som sjöng de flesta låtarna och i stort sätt alla var skrivna av Benny Gallagher och Graham Lyle, som också sjöng de med och spelade alla möjliga stränginstrument. Efter två LP-skivor bröt sig de två sistnämnda ut ur gruppen och började framträda som Gallagher & Lyle.
En fin låt om vänskap, skriven av Gallagher & Lyle, från McGuinness Flint's andra skiva 1971. Sedan fortsatte de utan Gallagher & Lyle, men lämnade inte några större spår.
Sarah Jarosz har trots sin låga ålder redan varit med ett bra tag med sin bluegrass-kryddade blandning av avancerad musikalitet och suggestiv känsla. Hennes musik känns alltid så äkta och jordnära, fylld med ungdomlig påhittarlust och en sällsynt bredd.
She says we all have our notions, baby
We all laugh and sigh
And when the world on the ground
is gonna swallow you down
Sometimes you've got to pay it no mind
- Sarah Jarosz
Hennes råd passar ovanligt bra i dessa kylslagna kristider...
Det finns så många utsökta Richard Thompson-sånger, så jag kan inte motstå frestelsen att ta med en till: "When The Spell Is Broken", här i en superb liveinspelning.
Där finns rikligt med den suggestiva stämning som kännetecknar så många av Thompsons låtar. Där finns det speciella gitarrsoundet och hans unika sätt att spela solon. Där finns också den dramatiska lyriken som kan slita dig i stycken...
Richard Thompson hade en gång husprofetsstatus hos mig. På 80-talet såg jag honom flera gånger och det var så oerhört fantastiskt. Han är fortfarande verkligt bra, men någonstans har han tappat lite av spetsen, den där akuta närvaron som medförde att han berörde på alla plan.. Då, när han med gitarrr, sång och lyrik kunde skildra de smärtsammaste ögonblick så exakt, som om han var där...
"Poor Ditching Boy" är ett sådant exempel, en sång som jag alltid älskat. Med knivskarpa ord skär han mitt i smärtan. Studioversionen är så-där, men "Poor Ditching Boy" kommer till sin fulla rätt i livespelningen här ovanför.
Jo, han är nog fortfarande en av mina husprofeter ändå...
Här är min idé till ett inslag på någon slags nyårsrevy:
Några vanliga invånare sjunger:
- Det är tuffa tider. Hur ska alla ha råd att betala mat och hyra?
Kristersson, Busch och Pehrsson svarar med detta omkväde:
- Bara de rika blir ännu rikare, så löser det sig! (omkväde)
- Bara de rika får ännu mer, så blir allt bra! (omkväde)
Åkesson viftar med en liten flagga och fyller i:
- och ut med alla invandrare! (omkväde)
Ny fråga:
- Vad gör ni med de ständigt stigande elpriserna…?
Samma omkväde utropas till svar:
- Bara de rika blir ännu rikare, så löser det sig! (omkväde)
- Bara de rika får ännu mer, så blir allt bra! (omkväde)
och Åkesson lägger till:
- och ut med alla invandrare! (omkväde)
Fler frågor:
- Hur minskar ni de allt större klyftorna?
- Hur löser ni problemet med kärnkraftens avfall?
- Hur ska ni skydda kommande generationer i minst 100 000 år?
- På vilket språk ska ni skriva varningstexten på slutförvaringen?
- Hur får ni stopp på våldet på våra gator?
- Hur stoppar ni alla dessa skjutningar?
- Vad krävs för att ni ska stoppa vapenexporten till länder i krig?
- Vad gör ni för att era barnbarn ska ha någon skog kvar att vandra i?
- Hur löser ni granbarkborrens framfart?
- När kommer ni hålla det ni lovade innan valet?
- ____________________________________ (Här kan du själv fylla i fler frågor!)
Samma omkväden till svar på alla frågorna!
(Jag menar att det är ju det tydliga men outtalade målet för alla deras ställningstaganden och politiska riktlinjer.)
Samma omkvädestillägg från Åkesson...
En sista fråga:
- Hur ska vi klara klimatmålen?
Nytt svar från regeringen:
- Lägg ner! Lägg ner! Lägg ner! Om vi blundar så inget vi ser! Och då finns det inte mer!
- Bara de rika blir ännu rikare, så löser det sig! (omkväde)
- Bara de rika får ännu mer, så blir allt bra! (omkväde)
och Åkesson lägger till:
- och ut med alla invandrare! (omkväde)
Invånarna avslutar:
- Vem valde dessa knäppa typer?
Svar:
- Det gjorde ni...!!! Lättlurade...!! Ha, ha ha...!
Ärligt talat ingen mäkvärdig text, men med tanke på det obefintliga omdöme och den brisfälliga konsekvensförmåga som regeringen visar, så är den "top-notch".
Christy Moore och Declan Sinnott visar ursinnigt vad det handlar om...
Karin Kardia har jag skrivit om tidigare. En lokal talang av stora mått. Då och då lägger hon ut nya inspelningar på sin YouTube-sida. Hör hennes cover av Carole Kings "Natural woman", mest känd med Aretha Franklin. Den är inspelad i Sofia Kyrka på söder i Stockholm, vilket hörs på den utmärkta akustiken. Alexandra Louma och Sofia Enqvist körar. En jättefin version av denna gamla hit...!
När du ändå är där kan du ju passa på att höra den andra sången som spelades in vid samma tillfälle, Karins fina egna komposition "Got All This Love":
Det tar bara några ord i första versen och några anslag på gitarren innan jag dras med och inser att det här är ruskigt bra och angeläget.
Fou Parle var med i punkbandet "Råttorna" på 80-talet och heter egentligen Mikael Karlsson. Ta ett stänk av Lars Winnerbäck i rösten och krydda med lite Perssons Pack eller Lars Demian så får du Fou Parle. Attacken i framförandet och attityden har han tagit med sig från punken. Det klagas på allt möjligt i texterna, men det känns engagerat och äkta. Det är lätt att känna att texterna bara forsar fram, men när de är så angelägna blir det bara en fördel.
Det är snitsigt och effektivt spel på både elektriska och akustiska gitarrer. Det är helt enkelt rejält "klös" i musiken och det stämmer bra med den mörka stämningen i texterna. Fou Parle sjunger och spelar gitarr och piano. Dan Johansson sköter kompet med bas och trummor, samt gitarr och synt. Ann-Mari Hagström bidrar med spel på cello.
Inledande "Berlin", "När Allting Hotar", "Du är så vacker när du lever" och "Guds Armé", där religionen blir sanslöst kapad vid fotknölarna, är briljanta, men alla 12 låtarna är egentligen värda att nämna. Titellåten är en ny låt och inte en cover på Toni Holgerssons låt med samma namn.
En mycket stark solo-debut och en klar kandidat till årets bästa skiva. Det trodde jag ju inte när jag såg det enkla, fasktiskt ganska fula, omslaget... Men så är det, utan tvekan...!
Idag fyller min yngsta son 33 år och snart är han klar med sin högskoleutbildning. Samtidigt som heltidsstudier under tre år har han jobbat 80% och blivit pappa. Imponerande...!
Här kommer en hälsning till honom: "We Can Make it"...!
We'll try to imagine or understand
The power that lies in these two hands
Or the passion that burns in the heart of a man
Who holds no fear
We can make it
We can make it
We can make it if we try
- Alan Hull
Each one lost is everyone's loss you see
Each one lost is a vital part of you and me
- Bruce Cockburn
Jag har lyssnat mycket på Bruce Cockburn den senaste tiden. Denne kloke och engagerade man med insiktsfulla kommentarer om vad som händer i världen och runt omkring oss. Denne poet med djupa, lyriska texter som både är universella och personligt utlämnande. Denne vituose gitarrist med den exceptionella behandlingen av sin gitarr. Denne oerhört breda musiker och låtskrivare av klass. Denne kristna själ som för den skull inser politikens makt och möjligheter.
"Each One Lost" är verkligen inte munter, men berör så att jag både värms och darrar i hela kroppen... På sajten "Cockburn Project" beskriver han vad den handlar om: "On the way into Kandahar Airfield from Ottawa, our little group spend a few hours at Camp Mirage, a Canadian staging base in the Middle East. As we were about to board our next plane, we found ourselves part of a Ramp Ceremony, honouring the remains of two young Canadian Forces members who had been killed that day and were being sent home. One of the saddest and most moving scenes I've ever been privileged to witness..."
Som kontrast fyller jag på med en av hans alla positiva låtar, "And We Dance":
Bruce Cockburn. Denne nu gamle man som envist vägrar sluta tro på att vi faktiskt kan styra upp tillvaron mot något bättre...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
- Bruce Cockburn
Anders F Rönnblom & Bravado Bravado - "Wisdom Of The Ancient Ones"
För några månader sen skrev jag om de två skivor Anders F Rönnblom gjorde 1989-90 under gruppnamnet "Bravado Bravado": Två av de bästa svenska skivorna.
Jag hade således otroligt stora förväntningar när Bravado Bravado nu, 30 år senare, återbildats och spelat in en ny skiva kallad "Wisdom Of The Ancient Ones". Det är tveklöst en av de bästa skivorna detta år och den växer för varje lyssning. Men att den inte riktigt når upp till den första skivan från 1989 är ju inte så konstigt. Det känns nästan lite orättvist att ens försöka jämföra med en så oerhört stark favoritskiva...
Det svänger riktigt ordentligt till en början för att sedan lugna ner sig betydligt utan att tappa intensiteten. Här finns flera fina gitarrsolon och annat läckert spel av Jesper Lindberg, Fabian Månsson, Björn Rothstein och Björn Aggemyr.
Förutom "Månskensbilder" är den envisa "Den Öppna Höjden" min favorit just nu. De innehåller båda mängder av effektiva ordkaskader av Anders F själv. "Heliga Mödrars Mardröm", "Canyon De Chelly" och "Gud Ba Rycker på Axlarna" beskriver samtiden på ett nästan otäckt träffsäkert sätt.
Men här finns knappast en enda ointressant låt och man upptäcker nya finurligheter för varje lyssning...
Christine McVie i Fleetwood Mac har dött, 79 år gammal. Hon tillhörde den gamla stammen i Fleetwood Mac, som först spelade blues och som levde igenom de tuffa åren, då nästan ingen brydde sig om gruppen, innan de flyttade tiill staterna och slog igenom med dunder och brak.
Hennes behagligt mjuka stämma färgade Fleetwood Mac's sound och hon hade en förmåga att skriva enkla kärlekssånger som kändes alldeles självklara. Hennes "Songbird" från "Rumours" är en klassiker och har tolkats av flera andra, som t.ex. Eva Cassidy och Christine Collister. Alla pratar om "Rumours", men för mig är den vita självbetitlade "Fleetwood Mac" från året innan den överlägset bästa sedan flytten till USA. "Warm Ways" är så otroligt vacker och harmonisk, medan den bluesiga "World Turning", som hon skrev med Lindsey Buckingham, är mer ruffig och tungt kantig. Hennes keyboard på Buckinghams "Crystal" är enastående på alla sätt. "Say You Love Me" är en annan höjdare, så härligt medryckande...
Men redan tidigare hade hon visat vilka låtar hon kunde skriva. "Remember Me", första låten på "Penguin" från 1973, är inget annat än briljant, en slags prototyp över den perfekta pop-låten.
Jag såg Fleetwwood Mac i London 1977, men de hade tyvärr en dålig dag på jobbet. Så jag får minnas Christine genom hennes skivor. Och då är det den vita "Fleetwood Mac" från 1975 jag väljer först och främst. Även den första solo-skivan från 1970, "Christine Perfect", som hon hette då, är riktigt bra, jordnära blues. Den sista solo-skivan, "In The Meantime" innehåller en hel del bra låtar, snitsigt framförda.
Jag inser nu att jag helt enkelt måste ta med redan nämnda "Warm Ways":
Min bror hade Christine McVie som en av sina största favoriter. Nu är de borta, båda två...
West of Eden har gett ut en mängd skivor och de håller alla hög klass. Nyutgivna "Next Stop Christmas" är deras andra julskiva, den första "A Celtic Christmas" kom redan 2010. Här finns mestadels nyskrivna sånger, en hel del ballader, men även flera glada up-tempo låtar.
Inledande "We All Shall Sing Together" är som en modern christmas carol med riktigt härligt körarrangemang. Jenny Schaub sjunger som alltid förträffligt och på den avslutande "Next Stop Christmas (Mind The Gap)" visar hon tydligt vilken kapacitet hon har.
Däremellan finns bland annat "The Bells of St. Stephen", där Martin Schaub sjunger riktigt bra till ett suveränt folkrock-stuk, med ett gitarrsolo där elgitarren "väser" till ordentligt.
Julskivor är väl inte riktigt min grej, men den här är bra. Riktigt bra...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
