När jag hörde "Time For The Leaving" på radion 1971 så förändrade det mitt liv högst drastiskt. Sen dess har jag en speciell kärlek till avskalad akustisk musik. Mina gamla rock-skivor åkte ut. De har senare hittat tillbaks igen, men kärleken till akustisk musik har blivit kvar.
Redan 1969 startade Simpson Magna Carta. 53 år senare är det dags för de slutliga avskeds-konserterna. De görs i Holland som blivit ett slags andra hem, där gruppen alltid varit populära och högt ansedda. Det är inte lite att man undrar varför holländare har en så utvecklad smak. Flera av mina favoriter som Gene Clark, Iain Matthews och Eric Andersen har likt Magna Carta
i detta land fått den uppmärksamhet de så väl förtjänar.
Magna Carta förknippas ofta med akustisk musik och det är väl på sätt och vis korrekt: De var ju "unplugged" långt innan begreppet ens uppfanns. Egentligen har väl deras bredd med så varierade musikstilar legat dem lite i fatet. I England betraktas de ofta som för popiga för folk-musikanterna och för folkliga för listföljarna. Chris Simpson har hur som helst släpat runt sina medmusiker i minst 78 länder. Det finns nog 40-50 skivor, många av dem har på senare år varit samlingsplattor med delvis tidigare outgivet material.
Åtskilliga musiker har kommit och gått och flera har ibland kommit tillbaka en tid. Några av de mest betydelsefulla:
- Glen Stuart - Stod för stämsången och berättandet de första sex åren innan han lämnade för att öppna en djuraffär.
- Davey Johnstone - Ypperlig gitarrist som hade stort inflytande på de skivor han var med på. Värvades sedan till Elton Johns band där han spelar än idag...
- Pick Withers - Var med ett kort tag innan han blev uppskattad trummis i Dire Straits.
- Tom Hoy - Den fd Natural Acoustic Band-medlemmen inspirerade till en ny kreativ period.
- Doug Morter - Ännu en duktig gitarrist och sångare som tillförde energi och kvalitet. Är nu med på de avslutande spelningarna.
Men mest betydelsefull är så klart Chris Simpson själv, med en ovanlig förmåga att hitta bra melodier, skriva finurliga texter och läckra gitarrslingor och en röst som verkligen får mig attt lyssna. I ärlighetens namn har det mesta av rösten gått förlorad, men han skorrar vidare så gått det går...
Song for John" med Magna Carta har länge varit en sån där reflekterande sång jag ständigt återvänder till och som alltid får mig ätt förundras...
And I saw through your eyes, that the snow it lay whiter
That the deeps they were deeper, the summers ran dry
And the rivers were oceans, deep rolling in splendour
The trees they were giants, that talked with the sky
...
For time and a river - they roll on together
Who knows where we're going to, or where we came from
- Chris Simpson
Lyssna speciellt (efter c:a 2.44) hur Tom Hoy och Robin Thyne gestaltar en rullande våg med akustiska gitarrer och slagverk. Vrid upp volymen och låt dig sköljas med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar