Barn i nuet

I går öppnade jag köksfönstret och såg hur två av grannarnas barn i 5-års-åldern rusade nerför uppfarten, fulla av glädje och förväntan. De nästan flög fram, med ostoppbart spring i benen och upptåg i sinnet... Hundra procent i nuet, så levande man kan bli...

När förlorade vi vuxna den känslan? Hur kan vi locka fram den igen?

Kanske kulturupplevelser kan bistå oss...? Jag kom osökt att tänka på den här härliga låten med Magna Carta:



Man kan verkligen ta på känslan som Danny, pojken i sången, har just då när han kommer springande...