Det här var första gången jag såg Neil Young och det fanns förväntningar, minst sagt. Den nya skivan "Trans", mest bestående av vocoder-försök och syntiga melodier (eller snarare brist på melodier om man ska vara uppriktig) var inte släppt, men några singlar hade man hört och jag förstod att det här inte var den vanlige Neil Young.
Sämre biljetter på ena sidan fick katastrofala följder för musikupplevelsen. Ljudet studsade konstigt inne i ishallen och bastonerna kom liksom lite för sent... Det kändes som basen kom några sekunder efter övrig musik och man kan bli schizofren för mindre...! Så besvikelsen var tung att bära...
En totalt annan uppfattning finns på Håkans Pop: Den förlorade sonen höll ren massfrälsning. Tänk så olika man kan uppleva samma konsert!
Utanför inköptes en ovanligt snygg inofficiell T-shirt med härligt mjukt tyg. Jag gillar verkligen bilden på Neil, med den levande blicken och den lite busiga uppsynen. Den officiella tröjan var inte alls lika häftig.
Drygt tio år senare fick jag se en helt annan Neil Young på Sjöhistoriska Museets Trädgård tre gånger på fyra år. Då blev det verkligen en helt annan upplevelse...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar