En del artister lyssnar jag på i perioder. Ibland vilar de under lång tid och sen så lyssnar jag inte på annat i en vecka eller två. Gillian Welch och Dave Rawlings är ett typiskt exempel.
Deras musik kan förefalla entonig och sävlig vid första bekantskapen, men växer sig in under skinnet och blir så självklar och påträngande att det är en underdrift att prata om magi och intensiva nyanser.
Så här skrev jag i december 2011:
Gillian Welch och hennes kompanjon Dave Rawlings nuddar vid känslospröt du bara kan ana. Sorgligt och melankoliskt, långsammare än långsamt, men det griper tag om dig och invaderar hela ditt medvetande med styrka och du får känslan av att du behöver inget annat, inget mer och inget därutöver.
Den här konserten från BBC 2004 har varit med på bloggen tidigare (februari 2014), men den innehåller inte en tråkig sekund och är verkligen värd att bli repeterad:
Låtlista:
00:30 – I Want To Sing That Rock And Roll
03:47 – Make Me Down A Pallet On Your Floor
07:11 – Elvis Presley Blues
12:17 – Look At Miss Ohio
16:24 – Red Clay Halo
20:10 – My First Lover
23:58 – One Little Song
27:23 – Revelator
35:12 – By The Mark
38:51 – The Way It Will Be
45:04 – Caleb Meyer
48:40 – I’ll Fly Away
52:39 – The Weight (with Old Crow Medicine Show)
Det är så härligt när allt "sitter" och artisterna känner sig som hemma och lever med i varenda ton. Musiken tränger sig på och blir alldeles självklar och fullständigt tidlös. Varenda min på Gillian och Dave lever med bland de suggestiva gitarrslingorna och kommer i ett naturligt flöde som inte kan stoppas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar