Här kommer en och en halv timmes konsert med den ständigt fascinerande John Gorka. Inspelat för några dagar sedan i Colorado.
Jag har svårt att föreställa mig en trevligare eller mer jordnära artist. Alltid samma humor med glimten i ögat. Dessa låtar med djup och medmänsklighet. Och så: Denna röst som är mjuk som en innerlig kram och som samtidigt förstärker känslan av närhet och engagemang.
Tror jag kan höra "I Saw A Stranger With Your Hair" (börjar vid 17.00) hur många gånger som helst och ändå blir djupt berörd...
Dramatik, mystik, melankoli, mörker, ensamhet, men ändå en trygg reflekterande insikt...
Walkabouts sällsynt vackra video "Nightbirds" blir min följeslagare denna kväll och på något underligt sätt så sipprar det in värme, kärlek och lite förståelse... I stunder av frustration räcker det ibland att inse att man inte är ensam...
Jag har sagt det förr, men återupprepar: I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...
Just nu frossar jag på David Lindley's musik... Så mycket originellt och annorlunda...!
Låt oss börja med det här klippet från Jackson Browne's dokumentär "Going Home", där Jackson försöker förklara det speciella med David Lindley:
"Rag Bag" har alltid tillhört mina favoriter och det är lätt att förstå här:
Jag avlutar med en favorit i repris: Warren Zevon's "Play It All Night Long", med Mr Dave
på helt obegripligt spel på slide, tillsammans med GE Smith:
Teknisk briljans, finessrik påhittighet, men ändå är det känslan som skördar de största triumferna.
David Lindley, "musikanternas musikant", fyller 75 år idag. Stort GRATTIS!
David Lindley har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han skulle med sin flyhänthet kunna ägna sig åt ändlös uppvisning som skulle kunna imponera på varenda lyssnare, men i stället lägger han fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. Jackson Browne har sagt att det var först när han och Lindley började spela tillsammans som hans egna sånger började klinga på det sätt han hade tänkt sig, med en extra dimension av rymd och känsla.
Vi lyssnar på "For A Dancer" med David Lindley på fiol och Jackson Browne på piano och sång, från Philadelphia Folk Festival 2006:
Phil Beer, ena halvan av duon Show of Hands och själv en extremt duktig musiker, beskriver i intervjun nedan denna magi hos Lindley, detta ovanliga "DET", på ett ytterst talande sätt: "He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..."
- Phil Beer
Frågan är om jag någonsin hört en musiker hylla en kollega på ett så gränslöst sätt... Inslaget om Jackson Browne och David Lindley börjar efter 30:22 och fortsätter till 41:58, då Phil Beer's makalösa a capella-version av "Our Lady of the Well", tillsammans med Deb Sandland, tar vid:
David Lindleys huvudsakliga instrument är ju dock gitarren och allra främst hans karakteristiska "lap steel", här i "Farther On" med samma slags underverk av att vara "mitt inne i sången":
Jag blir nästan stum och säger bara: Lyssna, lyssna igen...!
Mister Dave är inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända. Samt en känsla som berör varenda nerv i hela kroppen...
Ken Dunn har ett stort hjärta för fred och rättvisa och han skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Det kan ju låta högtravande, men det är precis mot-satsen. Dessa sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.
Efter fem fullängdsalbum och några EP-utgåvor har nu Ken Dunn spelat in en live-skiva helt solo på Kulak's Woodshed i North Hollywood. Förutom Ken's engagerade röst finns här endast hans eget gitarrkomp och därtill munspel på en låt.
De flesta av låtarna är utgivna tidigare, men helt solo och avskalat skiner dessa låtar ännu mer och lämnar avtryck så att det blir knäpptyst i konsertsalen. Och det, vet vi ju, tillhör ju inte det normala i Staterna...
Jag tror i och för sig att Ken Dunn's vanliga studio-skivor har större chans att nå ut till en bredare publik när de får lite mer fart av ett band, men den här skivan är gjort för er som förstår er på det ärliga och äkta, gemytligt framfört med närvaro och kvalitet.
In times of uncertainty, there is opportunity
And you may think that I’m a fool, but I know love’s gonna rule
It’s a call to action, love reaction, taking it to the street
Raise your voices in a celebration of diversity
May you find what you’re made of - fire, wind, the earth and rain
May you find your own true love, and always be free from pain
- Ken Dunn
Länkar: Ken Dunn's hemsida - en innehållsrik hemsida med musik att lyssna på och allt möjligt annat... A DARKNESS SHARED... - Ken Dunn kommenterar mitt inlägg här på bloggen med fina ord.
Jag har bläddrat igenom en hög med gamla papper, mest från 80-talet. Bilder, anteckningar, några citat, några gamla dikter, kärleksbrev, sångtexter, tidningsurklipp, blandat med gamla skolpapper och annat som inte säger någonting längre...
Sökandet efter kärlek och mening och något att tro på när alla gudar och sådant inte var synliga någonstans. Vi fick finna våra egna vägar bäst det gick... Ovanstående klipp hade
jag på väggen, bredvid några dikter och fyndiga citat. Jag hade också en annons från någon damtidning, om hattar och kungligheter. Alltid retade det någon...
Det slår mig när alla dessa minnen trillar på hur mycket som verkligen har förändrats... och hur mycket som ändå är sig så likt...
Minns hur vi satt på golvet, drack vin och lyssnade på "The Sad Café", undrande vart vi var på väg och hur vi längtade efter att bara flyga iväg...
Things in this life change very slowly
If they ever change at all...
- Don Henley / Glenn Frey
Men när det dyker upp några foton i högen, ja, då ser man ju att tiden har gått... Men känslan är den samma...
Någon gång i mitten av 80-talet anordnade jag för första gången en konsert med FJK hemma i Eskilstuna och det här är ett klipp jag fann i högen, en bild från den ena lokalblaskan:
Det var ett tag sen och det syns... Men känslan är den samma!
Det är få artister som visar en sådan glädje att stå på scenen som Lena Willemark, hon lyser som en solstråle från första till sista stund. Ändå har jag aldrig varit helt betagen av hennes musik, det har nog varit lite för duktigt och perfekt för mina öron. Eller kanske lite för mycket 'speleman' över det hela? Men, i kväll sjöng hon som en ängel och var den på scenen som ögonen följde stor del av tiden.
Mats Öberg är ett under av känsliga fingrar och det är lätt att uppskatta hans insats. Han är den stabila grunden där de andra två kan hålla på och utveckla sina utsvängningar, både åt det ena och det andra hållet.
Jonas Knutsson har ett underbart sätt att ta i sina saxofoner. Från ett brusigt puttrande i den stora barytonsaxofonen till eleganta virvlande toner i den mindre altsaxofonen. Ibland vackert, ibland suggestivt och ibland bara så intressant och effektivt. För mig är kvällens höjdpunkt när han blåser sig igenom en högst osannolik version av "Dansen på Sunnanö". Hans vackra solon på t.ex."Ung och Stolt" och "Nu Faller Mörkret" är också helt enorma.
I pausen längtade jag efter lite större nerv, lite mer puls. Jag fick snart svar på tal direkt när de kom ut och körde Marie Bergmans "Dagar" och Eva Dahlgrens "Ung och Stolt". Vilket groove...! När sen "Dans på Sunnanö" följde var jag helt såld.
Jag antar att det krävs ett vant jazz-öra för att helt uppskatta den här musiken, och det har jag inte fullt ut, det ska erkännas, men kanske jag fick det lite mer under kvällen...
Så har då de nationella proven startat i årskurs 9. Eleverna ska under vårterminen göra tio nationella prov. De ska ägna mängder av timmar åt att, under strikt uppsikt, bli testade och kontrollerade. Sedan ska lärarna använda massvis av tid åt att rätta, diskutera och utvärdera resultaten. Vartenda litet nedplitat svar ska vridas och vändas på, så det verkligen blir rättvist och objektivt...
Men är det verkligen bara kunskaper dessa prov mäter? Prov mäter även stress, lässvårigheter, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa och självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!
De nationella proven är en snedfokusering utan like. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen.
Tänk hur vi i skolan, med samma prioritet och med samma mängd resurser, skulle kunna använda all denna tid...! Tid för lärande möten och reflektioner i samspråk med varje elev.
Vi skulle kunna få reda på så mycket mer om elevernas verkliga kunskaper och eleverna skulle därtill under tiden kunna lära sig så ofantligt mycket mer.
Ska vi verkligen ha en skola där kontrollerande och bedömande verksamhet ensidigt prioriteras? Eller kanske en lärande och bemötande skola...?
Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla i vår obligatoriska skola ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.
Det är svårt att hitta bra låtar om skolan, men jag tycker nog att Dougie MacLean's "Resolution" passar riktigt bra... Om inte annat så för den underbara bilden på den lilla målmedvetna tjejen mellan 1.00 och 1.09. Så vill jag att en elev ska känna sig på väg till skolan...!
Christer Jonasson är en upptagen man. Han har just turnerat runt nästan halva jorden med AFT (Annika Fehling Trio). Han spelar dessutom till och från med Fanny Holm, både som duo och i hennes "Lucinda Williams Tribute" och så i FJK förstås... Därtill tidigare med Totte Bergström och Basse Wickman i Wagabond Ways, med Christer Lyssarides i en gitarr-duo, och han har även kompat bl.a. Göran Samuelsson och Christine Hellqvist .
Det är lätt att förstå att så många vill spela med Christer. Han är en riktigt expressiv gitarrist med en egen ton och ett anslag som alltid berör. När han därtill skriver egna sånger blir han som allra bäst. Jag lyssnar gång på gång och hittar hela tiden nya nyanser och fyndiga formuleringar.
Nya EP:n innehåller kort och gott fyra sånger med en närvaro och känsla som tränger sig in under huden. "Komma Till Mig" slår an tonen och känns så positiv trots allt runt omkring oss som försöker få oss att misströsta. "El Paso" har jag hört förr med FJK och den är en typisk Christer-sång, angelägen och medryckande. "Vad Jag Behöver" påminner lite om Ulf Lundell med alla reflektioner som staplas efter varann. Det är bara det att så här bra har den gode Lundell inte själv fått till det på åratal. Avslutande "Othem" får mig att ödmjukt känna värme och en försiktig tillit. Trots allt...
Jag var i de tidiga tonåren, lyssnade på ganska tuff musik på högsta tänkbara volym... Det finns ingen anledning att skämmas för det jag lyssnade på: Stones, Jethro Tull, Led Zeppelin, Byrds och en del annat.
Plötsligt spelade Kjell Alinge "Time For The Leaving" med Magna Carta på radion... Ingenting blev sig likt. Akustisk musik invaderade mitt liv och galet nog åkte de flesta gamla skivorna ut.
Men akustisk musik träffade nya celler i min kropp och det gör den än idag. Magna Carta med Chris Simpsons finurliga melodier och texter med mening var inkörsporten till en ny underbar musikvärld.
Magna Carta finns nog än idag, det hänger väl på Chris Simpsons dagsform vid 77 års ålder.
I slutet av förra året släpptes en dubbel live-samling, "Love On The Wire", med både tidigare utgivna och outgivna inspelningar.
Allt är långt ifrån fantastiskt, men när det är bra är det magiskt! Lyssna på dramatiken i "Daughter, Daughter", ömheten och livsfilosofin i "You", rastlösheten i "Wayfaring", Davey Johnstone's gitarrfantasier i "Parliament Hill", eller samme mans mandolinspel i "Sponge".
Eller den sköra kärleken i Tom Hoy's Dylan-tolkning av "Tomorrow's A Long Time", de sökande textraderna i "Pictures In My Pillow" eller undergångskänslan i "The Sun Ain't Gonna Rise".
Eller den stora förundran i "Isle of Skye" och så klokheten i "Time For The Leaving", förstås... "Life In The Old Dog" har också en hel del lämpligt att förmedla. Men min favorit just nu är nog "Some Kind of Man", som träffar mitt i prick...
Det är MAGI, inget annat...!!
Där på You Tube finns hela härligheten, 36 alster av skiftande karaktär och ibland lyfter det nästan otäckt... Det ÄR magi...!
Dagarna går och jag lyssnar oavbrutet på Magnus Lindberg. "Resan når sitt slut" är i och för sig skriven av Caj Karlsson, men känns verkligen som en Magnus-låt till 100 procent.
(Från albumet "Jag är inte ensam", inspelad på Big Ben i Stockholm).
Jag har samlat ihop lite mer om, av och med Magnus:
1 timmes porträtt om Magnus Lindberg från SvT 2005:
Avslutar med "Vem" från "Skörd"-skivan. Tänkvärda ord att ta till sig och begrunda:
Vem är han som gömmer alla tankar i en vrå
Hur ska någon finna nåt som inte går att nå
Och jag försöker hålla alla trådar i en hand
Jag vet att det är svårt men jag gör så gott jag kan
För år bara försvinner, ingen vet vad jag har kvar
Och den tid som jag har fått är det jag har
- Magnus Lindberg
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
