Danny Whitten skrev "I Don't Want To Talk About It" och så här lät den i original på första skivan med Crazy Horse, med Danny själv bakom mikrofonen:
Rod Stewart fick senare en av sina största hits med sin tolkning. Åtskilliga andra artister har spelat in den: T. ex. Nils Lofgren, Ian Matthews, Everything But The Girl, Rita Coolidge och Indigo Girls. Av dessa föredrar jag själv Iain Matthews fina version. Men den kraftfulla känslan i Danny Whittens original är omöjligt att komma i närheten av, man kan verkligen känna frustrationen i varje ton.
Danny Whitten var gitarrist i Crazy Horse, som ofta agerat som Neil Youngs kompgrupp, och gjort det med den äran. På Neil Youngs andra egna skiva "Everybody Knows This Is Nowhere" skapades Neils råa gitarr-sound och gitarrduellerna mellan Neil Young och Danny Whitten på "Down By The River" och "Cowgirl In The Sand" är episka.
Whitten hade stora problem med droger och Neil skrev "The Needle and the Damage Done":
I sing this song because I love the man
I know that some of you don't understand
Milk blood to keep from running out.
I've seen the needle and the damage done
A little part of it in everyone
But every junkie's like a settin' sun
- Neil Young
Efter en konflikt med Neil vid ett misslyckat rep-möte, tog Whitten sitt liv i november 1972.
Neil Young anklagade sig själv och hade en djup depression därefter och det märks tydligt på "Tonight's the Night", där han tog med "Come On Baby Let's Go Downtown", där Danny Whitten sjunger så känsligt och skrovligt underbart.
Råttkungen, Silverbackz, Rob Farley and the Failers - "Chill in the Garden" hos Maria ute på landet utanför Eskilstuna, 2018-08-25
Det finns eldsjälar som är viktiga för live-musiken och Maria Sjöberg är definitivt en sådan. Hennes förening "Cultura" ordnade ett sista arr hemma i hennes trädgård, men det borde väl bli fler efter en så här lyckad kväll?
Tre bra band spelade, god hemmagjord vegetarisk mat, en bar med mycket att välja på och en myshörna så otroligt fint iordningställd. Till och med utedasset var fint dekorerat!
Första bandet Råttkungen imponerade med sina finurliga arrangemang, omväxlande sånger och tänkvärda texter. Deras album "Vi ägnar så mycket tid åt att dö" finns på Spotify och kan härmed rekommenderas ordentligt. Jens Tejland sjunger och spelar någon slags keyboard. Marcus Bidebo spelar gitarr effektivt, körar och hanterar hi-haten. Gustaf Nyman Björklund spelar bas och lite trummor samtidigt.
Från första låten "Så Fan Heller", via "Vi ägnar så mycket tid åt att dö", till "Jag vill sträcka ut min hand mot dig" finns en skarp iakttagelseförmåga textmässigt och snygga musikaliska dekorationer. Men allra bäst är "Låt mig va'", som ännu inte finns inspelad. En riktigt, riktigt bra låt med träffsäkert budskap! Spela in den snarast möjligt...!
Regnet kom plötsligt, men Silverbackz spelade ändå. De består av Papa Dee på sång och förre Noise-trummisen Fredrik von Gerber på akustisk gitarr och sång. Det krävs kanske en trummis för att spela så svängigt...! De spelar mest covers och de gör det medryckande! Allra bäst blir Danny Whitten's (just det Danny Whitten's, inte Rod Stewart's) "I Don't Want To Talk About It", där Fredriks hesa röst passar perfekt.
Kvällen avslutades med Rob Farley and the Failers och kan sammanfattas med ett enda ord: DRAG! Ett jädra drag! Det blev svett, dans och snabba toner som jagade varann i svansen.
Tala om drag!
Förutom musiken kunde man äta, dricka och umgås, samt beundra den vackra kvällshimlen:
Till sist får jag utnämna Marias utedass till årets vackraste utedass...!
Överallt överöses vi nu av Liberalernas så kallade prioritering av skolan: "Liberalerna sätter skolan först”. Vad spelar det för roll när de varken vet ”vad”, "hur" eller ”varför”? När jag läser mer blir jag riktigt bekymrad och det förefaller som om de bygger hela sin skolpolitik på floskler utan någon djupare analys och med ett skrämmande ointresse för aktuell forskning om skolan.
”Ju tidigare skolan upptäcker att en elev behöver extra stöd desto bättre...” Det är ju självklart, men sen säger de: ”Därför vill Liberalerna ha betyg från årskurs fyra”. Alltså vill de ha tidigare betyg och fler prov, speciellt nationella prov.
Ingen säger att en bilreparatör måste ha ett besiktningsprotokoll för att han ska se vad som måste åtgärdas! Det är en skymf mot alla kunniga lärare att hävda att det behövs nationella prov för att en elevs svårigheter ska upptäckas.
Provresultat visar inte svårigheter. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen. Svårigheter upptäcks däremot då lärare och elev möts i resonemang och då eleven får lära sig att erövra kunskaper med lugn och saklig ledsagan. Funktionsnedsättningar upptäcks då man tittar djupare, samt fokuserar på det som fungerar. Dyslexi upptäcks då en specialutbildad lärare analyserar elevens läsning och skrivning, utan påverkan av andra yttre omständigheter som t.ex. stress, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa eller självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!
Liberalerna hävdar att ”80 procent av eleverna säger att de anstränger sig mer i skolan när de får betyg”. Det vore nog lätt att få den siffran ännu högre, om man ställer ”rätt” fråga. Om man däremot frågar eleverna om de i stället vill ha kunniga lärare som har tid att lyssna och förklara utan stress och utan att varje sekund skall bedömmas, då är jag helt övertygad om att väldigt få vill ha betyg!
Jag anser att det fokuseras alldeles för mycket på prov och betyg, och jag skulle helst se att dessa nervärderings-instrument helt försvann från den obligatoriska skola vi faktiskt har. En gris blir inte tyngre för att man väger den ofta!! En elev får inte bättre kunskaper för att man oftare utsätter hen för misslyckanden och bygger upp ett dåligt självförtroende. Jag ser varje dag i mitt arbete hur elever som gör sitt bästa går på knäna för att Björklunds hysteriska kontroll-skola inte tar hänsyn till deras förutsättningar.
”Alla elever ska mötas av höga förväntningar och nya utmaningar på sin nivå”, säger Jan Björklund. Men till slut ska de ändå kontrolleras, bedömmas och betygsättas efter samma mall, efter resultaten på samma nationella prov. Det är för mig oacceptabelt i en obligatorisk skola!
Det skulle kunna vara annorlunda. Om vi fokuserar rätt, och prioriterar därefter, tror jag att fler ungdomar kommer att spränga sina gränser. Det finns inget som kan dölja den glädje som elever visar när de besegrat sin egen tvekan och sakta klättrat upp i kunnande och upptäckter. Med rätt ledsagan och uppmuntran tror jag alla kan få uppleva det. Känslan att få lyckas...! Inte av för lågt ställda krav, men av rätt ställda förväntningar och att någon visar att de tror på dig! Att inget är omöjligt om man går varsamt fram och låter det få ta tid.
Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.
Här hemma kom det inte en droppe regn på sex veckor. Hos en vän i staterna har det regnat mer eller mindre oavbrutet i tre veckor och vattennivån stiger hotfullt...
Jo, nog kan naturkrafterna oroa oss... Och vi borde för en gångs skull se hur varningslamporna blinkar. Men de flesta bara rusar på...
"Low Rising" med Swell Season måste vara den blötaste video jag sett. Man kan verkligen känna varenda droppe regn! Det är omöjligt att komma undan...!
Lika starkt kan man känna den kram Marketa Irglova och Glen Hansard ger varann på slutet...! Man känner och värmen sprider sig snabbt vidare...
Idag tar skotska Runrig farväl med en stor utomhus-konsert i Stirling efter mer än 45 år. Jag önskar att jag kunde varit där, men hyllar bandet här hemma istället. Här är "Book of Golden Stories" i en akustisk version från 30-års firandet 2003:
De startade med att spela på en skoldans och blev med tiden "världskändisar" där hemma i Skottland, samt i Danmark och Tyskland, men i övrigt förblev de ganska okända. Jag såg dem första gången på Cambridge Folk Festival 1984 och har sedan dess varit en följeslagare. När de förra året meddelade att de skulle lägga av skrev jag:
Runrig har i åratal varit ett ohyggligt bra band, där alla medlemmar bidragit med sitt speciella kunnande: Bröderna Calum och Rory Macdonald skrev låtarna och Rory spelade bas och sjöng fantastisk stämsång, medan Calum spelade diverse slagverk. Bruce Guthro (och tidigare Donnie Munro) stod för sång i världsklass. Malcolm Jones spelade gitarr och stod för arrangemangen. Iain Bayne är en de bästa trummisar jag hört och den senaste keyboardisten Brian Hurren har producerat gruppens sista skiva... En grupp i verklig bemärkelse...!
Här är massvis med gamla bilder till "Searchlight" från 1989:
Nyligen släpptes en samlingsskiva med rariteter och en ny version av "Somewhere", tillsammans med Julie Fowlis, fanns med:
Runrig har gett mig mängder av fantastisk musik och så många låtar som påverkat mig djupt. Låtar som fått mig att både gråta och jubla, alltid med en stark känsla för natur och människor. En av mina absoluta favoriter är "Abhainn An T-Sluaigh (betyder ungefär "Far from the Crowded River")", en låt som har precis allting: Stämningen, harmonierna, budskapet och så de härliga trummorna som skapar mystik i kubik:
Men nu är det dags att ta sig hemåt: "Going Home" för många år sedan, med Donnie Munro vid mikrofonen:
In the distance, day was dawning
Comes to me the early morning
Something tells me that I'm going home
The brand new sun shining bright
From the darkness, fields of light
Something tells me that I'm going home
Going home, when the summer's coming in
And the moonlight on the river, shows me where I've been
- Calum & Rory Macdonald
Samma låt vid 40-års jubileumet, nu med Bruce Guthro som sångare:
En veckas arbete och man är helt slutkörd, tröttare än trött, och ändå jobbar jag bara halvtid...
Nu är det ju så att jag jobbar i skolan och det är väldigt mycket som ska flyta för att få ett nytt läsår att köra igång någorlunda smidigt... Jag är riktigt fascinerad av hur all energi pumpas fram och på något sätt får allting att ta fart, och det ordentligt...
Sen är det ju faktiskt mycket som är härligt med att börja jobba: Kollegor, som många känns mer som vänner och närstående, är det ju alltid fint att få se igen efter några veckors uppehåll.
När man jobbar med människor är dessutom varje dag en ny utmaning. Inte minst med tanke på den felfokuserade inriktning som skolan vridits mot under Björklunds militäriska ledning. Något som nuvarande regering inte gjort mycket för att ändra på heller, även om jag är ganska övertygad om att Gustav Fridolin skulle velat om han verkligen kunnat....
Men än är det kontroll, bedömning, nationella prov och ett hysteriskt dokumenterande som styr. Tid för det som skulle kunna förändra skolan till något mycket bättre saknas därför och den stora krisen närmar sig med den jättelika pensionsavgång som snart kommer med stormsteg.
Det är också orosmoln i luften efter vårens kraftiga besparingar. De känns fortfarande som ett stryptag på verksamheten. För en gångs skull har jag ingen aning om vad som väntar detta läsår...
"I could be just around the corner from heaven or a mile from hell"
- Jackson Browne
I Skottland spelar ikväll Runrig sin näst sista konsert. Jag tror inte de kör "Work Song", men den får i kväll symbolisera jobbandets baksida:
Oj, när man ser dem på denna inspelning från 80-talet, då blir det uppenbart att tiden gått fort... Mycket fort...! Alldeles för fort...!!
Lars Demian och David Tallroth - Marys Café utanför Torshälla/Eskilstuna 2018-08-10
Lars Demian är verkligen en särling inom svenskt musikliv. Hans satiriska skildringar pendlar från att vara grymt träffsäkra till hysteriskt dråpliga. De flesta låtarna är i närheten av det första och ingen kan fånga den lilla, halvt misslyckade, medmänniskans tillkortakommanden som Lars Demian. Allra mest dråpligt bli det i "Balladen om Bin Ladin", men ändå med glimten i ögat.
"Man får vara glad att man inte är död", "Skallen Full av Brännvin" och "Svenne tills du dör" sitter mitt i prick och jag misstänker att det lite stökiga soundet är väl planerat. Men det känns äkta och fullt av närvaro. De flesta i publiken känner väl till hans texter och det var synd att inte fler kom till mysiga Marys Café och fick uppleva en kväll med Demian i högform.
David Tallroth är den idealiske musikern att ha med sig. Med antingen tuba och trummor, samtidigt (!), eller distad elgitarr ger han sångerna precis den rätta kostymen.
Här är en intervju med Lars Deimian som jag tycker är intressant och som visar en man som vill vara annorlunda och gå sin egen väg. Det är lätt att vilja följa med honom...
Sommaren som vi kommer att minnas, den varmaste sen vi började mäta på 1700-talet... Många njuter, men jag blir orolig när de som verkligen kan något om miljö, klimat och väder uttrycker en tydlig ängslan om att något inte står rätt till...
Träden jag älskar har många redan släppt sina löv i ett desperat försök att överleva. När ska vi människor på samma sätt släppa taget om våra mönster, traditioner och inse att vår religion om ständig tillväxt leder in i en återvändsgränd och att vi måste omvärdera vad som verkligen är viktigt här i livet. Vi måste! Snart kan vi inte vänta längre...
Jag har det senasate halvåret kämpat för vår lokala miljö. Många har visat uppskattning och många har stöttat på olika sätt. Men de som däremot sitter med makten, de som kan anmäla markägare och skogsstyrelser som fullständigt skiter i att de bryter mot miljöbalken... De gör inget...! Ingenting...! De som kan försöka rätta till sina misstag, att de faktiskt glömde bort sin egen vattentäkt och därmed inte opponerade sig mot planerna som mycket väl kan komma att omöjliggöra att vi kan bruka den i framtiden. De tiger... Tystnad som talar...! Det är lätt att inbilla sig att det finns pengar under bordet. Jag vill inte tro det, men det är svårt att låta bli...
Jag inser att det är pengar som styr. Pengar och pengar allena. ”Går det inte ihop ekonomiskt och finns det inga pengar så är det bara så”. Det låter ju rimligt, tills man börjar tänka. Vad händer då om det går illa med miljön…? Med miljön finns det inga nyemissioner. Med miljön finns det ingen som köper upp konkursbon och startar om från början. När miljön inte tål mer är det ju helt kört! Alltså borde miljöfrågorna komma före de ekonomiska!
Jag börjar tro att lagar om natur och miljö skrivs för att det ska se bra ut, inte för att något ska bli bättre eller för att skydda den enda jord vi har.
De stora förlorarna är våra barn och kommande generationer. De stora vinnarna på kort sikt är de profitörer som tjänar stora pengar på sin verksamhet. Den största fördelen för dem är dock att de slipper se sina barnbarnsbarn i ögonen och medge: ”Vi körde bara på i vår iver att tjäna stora pengar. Vi tänkte inte alls på er!”
Några ord av Rolf Edberg (författare, miljökämpe och politiker, 1912-1997) får sammanfatta:
"När vi plundrar jorden ägnar vi oss helt enkelt åt en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer".
Vi borde alltså rycka ut med ”stora katastrofvagnen”... Nu omedelbart...!
Det är allvar nu.
But the world can't take it very much longer
And we won't make it 'less we're smarter and stronger
The world's going to shake itself free of our greed somehow
If I could be anywhere
If I could be anywhere in time
If I could be anywhere and change things
It would have to be now
- Jackson Browne
PS: Läs även Christine Hellqvists inlägg ”Sommaren det hände”. Även i de mörkaste stunder framkallar hennes texter hopp!
Pernilla Andersson, Gainesville, Strömsholmen i Eskilstuna 2018-08-04
Tänk dig att du står inför mängder av männsikor du inte känner eller vet något om. Du går rakt upp på scenen och berättar allt. Hänsynslöst släpper du ut allt, utan den minsta tvekan. Som att stå naken, utlämnad och sårbar utan något att skyla dig med. Så är det att gå på en konsert med Pernilla Andersson. Hon bjuder friskt på hårt erövrade erfarenheter och annat tänkvärt, och hon gör det riktigt bra.
Tack vare Pernillas ärliga uppsyn blir det både trovärdigt och givande, ja, nästan ömsesidigt, trots att det bara är hon som pratar. En märklig känsla av förtroende växer fram.
Sen sjunger hon sina sånger till omväxlande gitarrspel av Fredrik Rönnkvist och ibland sätter hon sig bakom pianot och det låter mycket i all enkelhet.
Jag kan tycka att Pernillas skivor ofta blir lite välanpassade och lite för arrangerade. På scenen med avskalat komp blir det mer angeläget och betydligt bättre...
En låt som sticker ut är Lundells "Kvinnor utan män", en feminin version av Lundells oríginal "Män utan kvinnor. Efter Pernillas framträdande känner jag mig mätt och så pass berörd att jag inser att det räcker för idag. Så är det när det känns som man suttit i någons soffa och blickat in bland hemligheterna som visats öppet och ärligt. Då blir det ett möte och det finns ingen bättre metod att berikas och nå innanför skalet..
Good Harvest, Gainesville, Strömsholmen i Eskilstuna 2018-08-04
Hanna Enlöf och Ylva Eriksson från Falun har fått en del uppmärksamhet och det är fantastiskt att få höra två så unga tjejer så samspelta både med sina röster och sina gitarrer. De fyller i, lägger till och väver ihop alltihop till en suggestiv porlande bäck av toner och klanger. Det är både mjukt och intensivt, både imponerande och skickligt, men framför allt slår det mig hur närvarande de är på alla sätt.
Man skulle ju kunna tycka att det låter lite lika, men jag fascineras av soundet, av klangerna och den energi de utstrålar. Deras gitarrspel flätas ihop och blir så hypnotiskt vackert och så effektivt att jag häpnar. Staffan Wiklander på bas och Björn Sima på trummor kompletterar lyhört, men det är ändå Hanna och Ylva som är den självklara centralpunkten och man följer bara med...
De har lite problem med ljudet i början, men det ordnar sig hyfsat efter några låtar. Synd, det hade blivit ännu bättre utan strulet med ljudet.
Jag antar att de flesta låtar är egna kompositioner, men de tolkar även Joni Mitchell's "Woodstock" på ett imponerande sätt. Kanske Iain Matthews version (i Matthews Southern Comfort) inte är den självklara längre...?
"Jackson Browne is the first artist ever to receive the Gandhi Peace Award. He is being honored for extraordinary contributions of time and talent to the inseparable causes of world peace, environmental harmony, and social justice".
Det meddelades igår att Jackson Browne blir den 54:e pristagaren av detta pris, som delades ut första gången 1960. Han är därtill den första artisten som får utmärkelsen.
Jag konstaterar kort och gott att man valt absolut rätt person. En av alla Jacksons låtar som på något sätt berört det här med fred och krig är "How Long", som jag tror framfördes för första gången på Nicaragua-galan i Stockholm 1987. En stor låt, med ett stort budskap. Lyssna också på David Lindleys känsliga spel på akustisk slide-gitarr:
How long will we hear people speaking
About missiles for peace
And just let it go by
How long will they tell us these weapons
Are keeping us free
That's a lie
- Jackson Browne
Den första direkta fredssång han skrev var "Say It Isn't True", som innehöll dessa rader:
You would think with all of the genius
And the brilliance of these times
We might find a higher purpose
And a better use of mind
- Jackson Browne
Bruce Cockburn (uttalas Coe-burn) har gjort 33 album, allt från akustiskt, via rock, jazz, world, folk... till något alldeles eget. Han har blivit kallad världens bästa gitarrist. Hans djupa, lyriska texter är poetiska och utlämnande. Hans politiska engagemang är stort och han reser väldigt mycket för att få se med egna ögon.
Om du ännu inte har lyssnat på denne Bruce, så finns det en guldgruva att utforska...
En liten presentation:
Eller en musikalisk sammanfattning: "40 Years in the Wilderness":
Om man kunde lira gitarr så här...:
Politiskt väldigt långt till vänster, men med en gigantisk humanitet:
Lite blues med politisk frustration:
Har någon fångat storstadens tjusning lika ambivalent som i "Tokyo"?
Man känner verkligen dammet och stressen:
Rytmer från 80-talet:
En oerhört träffsäker skildrare av den stora kärleken:
Men enkelt är det då inte:
Och så den låt han inte ville skriva, men som kanske blivit hans mest kända:
Till slut en av mina absoluta favoriter, "Pacing the Cage":
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
