Ännu ett år har gått... och ännu ett nytt år kommer...!
Det kanske är ett ålderstecken, men jag tror vi behöver lugna ner oss, sakta ner farten lite och öppna ögonen...
Och så något alldeles speciellt att avsluta eller börja året med: Jackson Browne önskar oss ett Gott Nytt År med en liten konsert:
1) "Standing in the Breach"
2) "If I Could Be Anywhere"
Filmat för 3 år sedan på Equator Prize Ceremony 2014.
Gott Nytt År!!
PS: I går slogs ett nytt rekord med 317 besök på bloggen... 298 personer har läst mina tankar om 2017 och 39 har lyssnat på "If I Were The Wind"...
Därtill har jag nu skrivit fler än 1000 inlägg och den totala besökssiffran har passerat 90 000... Det är faktiskt ganska otroligt...!!
Ja, då är det dags att lämna 2017 bakom sig och det har verkligen varit ett år som stuckit ut... Hade jag vid förra nyåret anat vad som skulle vänta framför mig hade jag kanske sprungit och gömt mig... Inte för att det varit så hemskt, utan mer för att det varit så omvälvande...
Något av det positiva:
- Möten som berikat, störtat om och utvecklat mig och visat nya vägar att ta sig fram...
- Kreativitet och skapande: Aldrig har jag skrivit så mycket och bra, fotat så flitigt och fått en del resultat, utvecklat förmågan att kombinera de två...
- Musikupplevelser: Två konserter med Jackson Browne i Skottland, med Mats och Christine i Göteborg, och massvis med andra höjdare som fått mig att nästan sväva...
- Yogan som gör mig nästan helt fri från symptomen av min sjukdom under några timmar...
- Massvis av nya läsare på bloggen och nya rekord: 289 besök en dag förra veckan...!
- Att jag vågat det jag aldrig trodde jag skulle våga...
- Att jag nästan helt slutat oroa mig...
- Förmågan att stanna upp och bara ta in och vara närvarande...
Och det negativa då...?
- Det mesta ligger kanske utanför mig själv... men när jag ser människor som går på knäna av det hårda klimatet, hatet och vilsenheten i tillvaron blir jag så frustrerad...
- När utvecklingen, eller snarare invecklingen, i samhället rent allmänt och i skolan i synnerhet, går åt fel håll: Då undrar jag vad som krävs för att vända skutan mot något vettigare...
- Alla påbörjade projekt som jag inte hinner med...
- Att inte kunna styra när hjärtat tagit med mig på sina snåriga stigar...
- Att ibland inte nå ända fram när jag så gärna vill det...
- Stressen av hur timglaset allt snabbare rinner ut...
Alla ni som bidragit till mitt 2017:
Tack för all kärlek, alla berikande möten, all berörande musik, alla ord, alla bilder, alla tankar och all uppskattning... Ni anar inte vad det betytt för mig...
PS nummer 1:
Tänk att jag skulle skriva en sång tillsammans med Morgan Erina...!! Ibland kan det hända saker snabbt som man inte alls ser komma... Jag har för ett tag sedan gjort om och förbättrat videon och jag skulle bli väldigt glad om du ville ”gilla” den...
För den är ju ”mitt lilla barn” som nu får söka sig vidare...
PS nummer 2:
Sitter här med en svullen fot, har förbenat ont och svårt att ta mig någonstans...
Jag brukar ju sammanfatta året med en diger lista på de skivor som imponerat mest på mig... Men när jag söker igenom alla nya skivor jag kommit att lyssna på under det gångna året, så finns det många bra, men väldigt få som är så fantastiska att de platsar på en sån här lista... Underligt, har inte uppfattat året som blekt eller oinspirerat, kanske bara att jag lyssnat mer på äldre skivor och gjort några otroliga upptäckter av sådant jag missat tidigare...
Jag brukar inte heller välja ut samlingar eller live-skivor som årets bästa... Men det här året MÅSTE det bli en live-samling, ingen annan skiva kommer ens i närheten, vare sig det gäller inspelning eller framträdande. Så här är årets bästa skiva, utan någon tvekan eller konkurrens:
1. Jackson Browne - "The Road East - Live in Japan" - Inside Recordings 2017
Det här är en av tidernas bästa liveskivor och det är obegripligt att den inte ges ut över hela världen... Inledande "Barricades of Heaven" lägger an tonen med utdragna gitarrutsvängningar
i nästan 10 minuter. Val McCallum och Greg Leisz duellerar och det blir så oerhört tilltalande. Här är musiker som kan göra vad som helst med en gitarr, och det gör de också, men de har också den sällsynta förmågan att även kunna lyssna på sina medmusiker och resultatet blir en helhet, en gemensam upptäcktsfärd. Läs min recension: Imponerande på alla sätt!
I övrigt så vill jag nämna dessa skivor:
2. Hope In High Water - "Never Settle"
Två röster som verkligen berör med ganska sparsmakat komp på gitarr och banjo, ibland med bas och trummor. Det är något i deras närvaro som skapar den nerv de snickrar ihop sina låtar med. Det må vara stor del melankoli och frustration, men det fungerar som ett känselspröt byggt av intensitet och angelägenhet. Här finns min recension!
3. Amelia Curran – "Watershed"
Missa inte denna duktiga och sympatiska kvinna från Prince Edward Island. Det görs mycket bra musik där... Amelia är klass rakt igenom...! Läs mer här: Amelia Currans nya en fullträff.
4. Neil Young – "Hitchhiker"
Inte en nyinspelad skiva, men nyutgiven: Jag tackar för att detta nu släppts i sin ursprungliga form och bugar för en av Neils allra bästa skivor...! Läs mer här!
5. Urban Desert Cabaret - "Shadow of A Ghost"
Joe City Garcia är mannen bakom gruppnamnet Urban Desert Cabaret och deras skiva känns som man fått mysigt besök som slagit sig ner i vardagsrummet. Det är lågmält, avskalat och suggestivt, men likväl angeläget och äkta. Läs mer: Mysigt besök hemma i soffan...
6. Iain Matthews - "A Baker's Dozen"
Akustiska nyinspelningar som endast säljs på konserter... Givetvis mycket hög klass på låtarna och framförandet...! Därtill underbara covers på Gene Clark och Jackson Browne...!
7. Clive Gregson & Liz Simcock - "Underwater Dancing"
Det märks vilka bra låtar Gregson fått ihop, varenda en känns som en möjlig liten hit. Det är svängigt och finstämt om vart annnat, snyggt arrangerat och ruskigt hemtrevligt... Min recension finns här!
8. Josienne Clarke and Ben Walker - "The Birds" EP
Nya EP:n med enbart låtar om fåglar är som ett magiskt trollspö när du behöver lugn och ro... Läs min recenson här!
Övrigt att konstatera: Årets turné – Jim and Sam - En konsert varje dag under ett helt år...!! Otroligt starkt!
Läs mer: Jim och Sam klarade det...!!
Årets video: Eliza Gilkyson – "The Great Correction" - I dessa tider av egoism, hat och ren idioti finns det också de som sprider hopp och lyfter fram allt det som förenar oss mycket mer än motsatsen...! Här kan du titta!
Årets Upptäckt: Marketa Irglova - Jag kan inte sluta lyssna på Marketa Irglova... Bara orden "Take my hand and listen with your skin" säger allt...!!
Här kan du läsa och lyssna mer: Bedövande vackert!
Det finns några låtar som sticker ut och som jag direkt kommer att tänka på när jag börjar fundera på vilka som är årets bästa låtar...
Wendy Webb - "In the Night"
Hope in High Water - "When Sorrow Calls"
Bryde - "Back To Believing"
Jim & Sam – "The Great Escape"
Kellys Lot – "Sleep"
Loretta Hagen "This World Of Ours"
Men det är helt klart vilken låt som är i en klass för sig och som jag har blivit mest berörd av:
Det finns flera olika versioner, studioinspelningen är mycket bra, men två live-upptagningar är helt magiska... Det är bara att ta in och känna... Blir du inte berörd har du antingen ett hjärta av sten eller så så ska jag sluta lyssna på musik och börja odla tomater i stället...
Kanske versionen jag hade på bloggen i oktober till och med är ännu bättre:
Starkt, känsligt, dynamiskt, frapperande intensivt, som en kniv rakt i hjärtat...
Jackson Browne önskar oss en God Jul med en liten fyra-sångers jul-konsert:
1) "The Rebel Jesus"
2) Warren Zevon's "Don't Let Us Get Sick"
3) Steve Earle's "Jerusalem"
4) "Alive In The World"
Filmat för 8 år sedan på The Million Dollar Theater i Downtown , Los Angeles.
Jackson spelade på The Million Dollar Revival Charity Show och samlade in pengar för cancer-forskning.
Den sista sången har mer och mer blivit ett slags ambitions-monument för mig...
Lite närmare har jag väl kommit det senaste året...
Ta väl hand om varandra där ute i julhysterin...!!
Idag har jag och sonen firat julafton en dag för tidigt, god mat, några få men fina presenter,
en liten promenad och massvis av prat om livets väsentligheter och oväsentligheter...
Jo, jag vet, "Star of Bethlehem" är kanske ingen riktig jullåt, men kanske ändå...
Men det jag vet är att jag älskar varje ton, varje sekund av den, det opolerat ruffiga men ändå så finstämda... Och så Emmylou Harris makalösa stämma på slutet...
God Jul alla läsare!
PS: Jag tror jag hade nytt rekord i går: 289 besökare...!!!
Och här finns det julstämning i mängder. Den kan definitivt stå på i bakgrunden och förgylla julstämningen... Men tål också att lyssnas på mer ingående.
Lugnt och avskalat, men med en känsla och närvaro utan like.
Josienne Clarke sjunger så oerhört fint och hennes röst firar stora triumfer här.
Ben Walker spelar gitarr som den verkliga virtuos han är.
Jag har länge varit smått allergisk mot julskivor: Tråkigt och undermåligt. Sliskigt och ofta irriterande sött. Att få uppleva att Bob Dylan gett ut en julskiva, det kunde jag gott varit utan. Jag tror att det många gånger är är ett tecken på en dalande karriär när julskivan kommer...
Detta medför ju inte att det inte finns bra jullåtar, mina Spotify-listor "Xmas" och "Xmas2" håller hög klass... Du hittar länk till dem i högerspalten.
När det gäller julskivor måste jag nämna Thea Gilmore's "Strange Communion" från 2009. Ett levande bevis på att jul-skivor kan vara ruskigt bra...
Nu finns det en annorlunda jul-skiva till, "Won't Be Home For Christmas", utgiven av Paraply Records och Peter Holmstedts "Hemifrån".
Här rör det sig om en alternativ samling eftertänksamma julsånger med mycket brättande texter och en annan infallsvinkel än köphysterin och glättigheten... Jag får mot slutet känslan av en gammal svartvit långfilm med små vita snöflingor...
Du kan lyssna på hela samlingen på Spotify.
Några av mina favoriter utkristalliseras först efter flera lyssningar, vilket ju ofta är ett tydligt kvalitetstecken: Elliott Murphy ge en tillbalablick över sin ungdoms jular. Kenny White, Jude Johnstone och Janni Littlewhite skildrar talande ensamheten under julen. Kaurna Cronin ger ett litet sympatiskt vardagsporträtt.
Men samlingens höjdpunkt blir nog Paul Kamm's "Where Are You Going Tonight". Stämningsfullt och lågmält. En riktig pärla!
Detta är knappast en skiva du sätter på i bakgrunden för att skapa julstämning, utan mer som en eftertänksam alternativ skildring av julen, vilket måste vara tämligen unikt...
Sarah Howells var ena halvan av Paper Aeroplanes, gruppen som jag frekvent skrev om för flera år sedan. Numera verkar gruppen ligga på is. Sarah hade även en duo med Al Lewis, även om skivorna för att inte konfundera oftast enbart stod i hans namn, men nu jobbar han mest med Alva Leigh i "Lewis & Leigh", som jag också skrivit en hel del om.
Sarah har senaste tiden fokuserat på sitt solo-projekt "Bryde" och idag släpps en singel, som jag tycker är bland det bästa hon har gjort på ett bra tag. Inspelningen har funnits ett tag på hennes Soundcloud-sida, men finns nu att köpa för ett pund på Sarah's Bandcamp-sida.
Intensivt och expressivt spel på elgitarr och så Sarah's uttrycksfulla och känsliga röst. Ödsligt och melankoliskt och ett kraftfulllt uttryck... Riktigt, riktigt bra...!!
Clive Gregson har spelat i Richard Thompsons band och han var centralfigur i gruppen Any Trouble. Han gjorde också ett kort gästspel i Plainsong och har gett ut flera bra solo-skivor.
Men det är under hans tid med Chrsitine Collister, musikaliskt och privat, som han och Christine gjorde några helt suveräna skivor, briljanta pärlor som inte många når upp till...
Det var ett tag sen jag följde med i hans senare produktion, men nu har han slagit ihop sina påsar med Liz Simcock och... För det första så är Liz ingen Christine, men ändå en helt ok sångerska. Det som märks är i stället vilka bra låtar Gregson fått ihop, varenda en känns som en liten möjlig hit. Det är svängigt och finstämt om vart annnat, snyggt arrangerat och ruskigt hemtrevligt... Tveklöst en av årets mest tilltalande skivor...
En lågmäld saxofon förgyller flera låtar på ett mycket snyggt sätt...
Ändå så längtar jag efter den dynamit som Christine Collister tillförde Gregsons låtar...
Gör man en låt som heter "Den 18:e december", ja, då blir det lätt att välja låt... Det är ju inte heller någon nackdel att Deep Dark Woods här får till det så där riktigt ordentligt.
Sedan den här inspelningen är det bara sångaren och gitarristen Ryan Boldt samt klaviatur-spelaren Geoff Hilhorst kvar. Trummisen Lucas Goetz, bassisten Chris Mason och suveräne gitarristen Clayton Linthicum har lämnat bandet och det är ruskigt tråkigt när man hör hur samspelta de var...
Jag lyssnar även mycket på Marketa Irglova och lär fortsätta med det... Hon gör så vacker men kraftigt berörande musik med både djup och svärta. Musik som går rakt in i hjärtat...!
Förutom de två solo-skivorna och de med Swell Season finns en inspelning från San Francisco 2011 som får mig att släppa allt och bara lyssna, känna och ta in...
Som du ser finns hela konserten på You Tube, fast utan rörliga bilder. Sent omsider har jag nu upptäckt att den finns att ladda ner i hyfsad MP3-kvalitet från Noise Trade. Du har även möjlighet att skänka en slant till Marketa om du vill...
Han kom in genom dörren som vanligt, men den här gången stannade han upp och sade:
- Du, jag har kommit på nånting...
- Jaha...?
- Jo, inget spelar ju någon roll, vi ska ju ändå dö allihop...!
Det var några år sen, men jag kommer ihåg den elevens bekymrade min...
Jo, det är ju så vi lever, men ändå som om vi inte visste...
Idag lyssnar jag åter på Whitehorse, det går liksom inte att låta bli...
Spirit of the West hette ett kanadensiskt band som gav ut många bra skivor och sångaren John Mann stod ofta i centrum med sin röst och sitt kraftiga och uttrycksfulla sätt att sjunga. Ibland var de punkigt folkliga och ibland skräningt rockiga, och så emellanåt akustiskt finstämda.
John Mann fick Alzheimer vid 51 års ålder och innan gruppen lade ner 2015 uppträdde Mann med en ipad som gav honom texter och annan info. Tala om envishet och mod...
Det får en att tänka på vad man egentligen sysslar med när man retar sig på ett borttappat batteri, som jag gjorde härom dagen...
Jag har alltid gillat Aimee Manns sympatiska röst, men aldrig riktigt förstått mig på hennes musik... När hon nu gett ut en mer akustisk skiva med den underbara titeln "Mental Illness"
kan jag verkligen ta till mig hennes låtar. Här finns en enkelhet som attraherar och hennes röst kommer så väl till sin rätt..
Detta är inte bröderna Talbot som utgjorde den viktigaste ingrediensen i gruppen "Mason Proffit", tidiga country-rock-kreatörer som verkar tämligen bortglömda idag.
Nej, detta är en yngre brödraduo, Nick och Tyler Talbott från Nebraska, men nu lokaliserade i Portland. Och de stavar alltså Talbott med två "T" på slutet. "Gray" är brödernas tredje skiva efter debuten "The Road" 2013 och "Places" 2015.
Det som först märks är deras stämsång, det är ju något magiskt med brödrastämmor, och Talbott-bröderna lever väl upp till de mest omtalade. Därtill gillar jag deras spelglädje och attityd, det finns en närvaro och nerv som är alldeles uppenbar. Deras gitarrspel är uttrycksfullt och inspirerat. De skriver bra texter och deras kompositioner varierar från glada up-tempo låtar till eftertänksamma ballader. De har en hög lägsta-nivå och jag tror inte jag hittat en enda svag låt på alla tre skivorna, även om jag koncentrerat mig mest på den nyaste utgåvan "Gray".
Det är alltid kul att upptäcka nya förmågor som redan har gett ut flera skivor och det skulle förvåna om vi inte får höra mer av Nick och Tyler Talbott.
Det är lågmält och vackert, det är sensuellt och mystiskt, det är fascinerande och magiskt bra. Jag föll direkt för Josienne Clarke och Ben Walker när jag hörde dem tolka Sandy Denny's "Fotheringay" så känsligt att Sandy kändes närvarande. Sedan dess har Josienne och Ben jobbat sig uppåt, byggt musik med tonvis av svårmod och så allvarligt att det helt enkelt blir oemotståndligt...
Nya EP:n med enbart låtar om fåglar är som ett magiskt trollspö när du behöver lugn och ro... Josienne sjunger som en ängel och Ben spelar gitarrer så man blir berörd på djupet. Just "The Cuckoo" är väl den minst imponerande på denna ljuvliga EP... Alla de andra fem sångerna glimmar och gör en harmonisk ändå ut i tånaglarna...
Morgan Erina överraskade idag sina vänner på Facebook med att ge ut en ny singel på CD Baby.
Du kan höra en liten snutt här och du kan köpa hela låten för $0.99. Gör det...!
"I wrote this song after having a bunch of messed up experiences, where it ultimately led me to believe the world hated me and was against me. Slowly through music I hope I can turn that view point around and show others that this isn't true for them either. Just because someone wronged you, or hurt you, doesn't make you a bad person. And that's what I'm saying in this song, I'm laying out a bunch of things I've done wrong but with good intentions and living the horrible consequences. And most importantly, finding the ability to move forward."
Kloka ord av en tjej som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet...!
Allman Brothers Band är ett av få sydstatsband som jag har lyssnat en hel del på, långt ifrån allt, men tidiga skivor med Duanne Allman och därefter Dickey Betts diggades ordentligt då
och då. Senare upplagor med Warren Haynes var också riktigt bra.
Det tog lite tid för mig att förstå vilken bra sångare Gregg allman var. Men det växte liksom fram tills det var självklart.
Det märks på låtvalet på denna sista skiva att Gregg var tämligen säker på att han snart skulle lämna jordelivet och den 27 maj i år dog han i följderna av cancer och mycket annat. Han levde ett hårt liv med återkommande alkoholberoende och annat missbruk, levertransplantationer, åtskilliga sjukdomar och därtill sju äktenskap, varav ett med sångerskan Cher...
Som du kan höra på klippet ovan blev Gregg tidigt vän med Jackson Browne och Greggs version av "These Days" inspirerade Jackson att själv, trots allt, spela in den låten på sin andra skiva "For Everyman".
"Southern Blood" är en stark avskedsplatta, med typiskt sydstatssound, dubbla gitarrer i fas och mycket trummor i kompet. En av världens bästa sånger om döden, "Black Muddy River", finns med i en godkänd version, dock ej i närheten av Jerry Garcias original i Grateful Dead.
Avslutningen med Jackson Brownes "Song For Adam" är ett värdigt slut på en lång karriär...
Helt utan förvarning dök den upp: En ny singel med Jackson Browne:
People cross oceans, and deserts, and rivers
Carrying nothing more than the dream
of what life could be
...
Today she got the order
They're taking steps to deport her
To send her back over the border
and tear her away from the life she has made
- Jackson Browne
Ett samarbete med spanska gruppen Los Cenzontles och ett politiskt och mänsligt inlägg om hur vi skickar tillbaka människor till något osäkert för att... ja, varför då...?
The walls that we've built between us
keeps us prisoners of our fears
- Jackson Browne
EDIT:
Videon snabbt borttagen... EDIT: Men återkom några dagar senare...
Efter lite efterforskning hittade jag detta klipp med Los Cenzontles från våren 2015:
Tydligen är "The Dreamer" skriven tillsammans med Eugene Rodriguez. Och de sista text-raderna jag citerade hade ändrats något, så vi får se om det är en ny singel eller inte...
Apropå flyktingfrågan: Här ett klipp från december 2016 då Jackson Browne gör en fin version av Lowell George's "Willin'" på en tribute-gala för Linda Ronstadt:
Nästan 40 minuter med mycket vacker musik och Deborah Henrikssons härliga stämma, musik som fyller varje tomrum med stämning... Det vore lätt att prata om perfektionism och pampiga arrangemang, men faktum är att det här finns mycket mer än så: Det här är fantastiskt vackert utan att bli opersonligt, uppblåst eller för tillrättalagt.
Man måste bara gilla Deborahs fina sångröst, samt hennes positiva och drömska texter. Mats Nymans följsamma musik och fina produktion förstärker intrycket och lyckas därtill lyfta fram små musikaliska läckerheter. Hans klaviaturer är givetvis centrala, men här finns också mycket tilltalande accentuerade rytmer som sätter sprätt på låtarna. Gitarristen Bengt Andersson bidrar med effektfullt spel på oilka gitarrer. Och överallt finns små keltiska nyanser som ger musiken kontakt med myllan och hindrar att det blir "för" vackert, om du förstår vad jag menar.
Deborah är född i New York och numera boende i Västerås. Detta är hennes femte skiva och det är för mig obegripligt att hon inte nått ut till fler och fått mer uppskattning här i Sverige.
Jag blir lugn och harmonisk av denna vackra musik. Den skulle nog fungera även som musik att ha i bakgrunden, men har sådana kvaliteter att man även kan koncentrera sig noga utan att bli besviken. Du som gillar t.ex. Loreena McKennitt och Clannad har här något upptäcka om du inte redan gjort det...
Justin Currie är mannen med rösten, den där rösten som gjorde gruppen del Amitri till något som i sina bästa stunder klistrade sig fast vid din hud... Jag minns första gången jag hörde "Nothing Ever Happens" och "Be My Downfall", man liksom studsade till och kunde inte slita sig loss... "So Many Souls To Change" är inte lika känd, men kanske den allra bästa.
Justin Currie har gjort några solo-skivor i skymundan de senaste 10 åren och det här är hans fjärde och den säljer han enbart själv via sin hemsida. Den är bra, ganska ojämn, men några låtar sticker ut desto mer. Det är lågmält och mindre rockigt än vad del Amitris musik oftast var.
Currie bygger sin musik på ett slags utanförskap och en hel del melankoli, men det känns angeläget och engagerat. Det är svårt att misslyckas med den rösten...!
När Thea Gilmore är som bäst är hon nästan oslagbar: Hennes ack så känsliga röst, dramatiken i hennes framförande, ödsligheten i låtarnas stämning. När hon ibland krånglar till det, då är hon ändå värd respekt, men jag föredrar Thea i det mer avskalade formatet...
"The Counterweight" släpptes i juni, men första singeln "The War" kom redan i december 2016. En stor låt på alla sätt... För första gången skriver Thea mer om samhället runt omkring, om intryck och politik, om det som skrämmer henne. "Johnny's Gets A Gun" är en ryslig skildring av den utveckling vi inte vill ha mer av...
"Rise" är en av de mest hoppfulla låtar som gjorts på länge... "Here's To You" innan avslutande "The War" blir tillsammans ett mäktigt slut...
Så, som vanligt, det som är bäst är oslagbart bra, det andra inte alls dåligt, faktiskt ganska bra, men... Nån gång gör den här tjejen en helt oslagbar skiva...
Om jag har räknat rätt är det här Luka Blooms 16:e skiva, och då har jag inte räknat med samlingsplattor eller de första skivorna han gjorde under sitt riktiga namn Barry Moore.
Luka Bloom har länge varit en favorit hos mig. Det öppna gitarrspelet, den härliga rösten och alla dessa låtar som envist utstrålar något positivt...
Nya "Refuge" är lågmäld och småskalig, men utan att ge avkall på kvalitet eller känsla. I stort är det Luka ensam med gitarr, men det räcker långt...
Inledande "Water Is Life" är klass rakt igenom och därtill får vi en nyinspelning av "I Am Not At War With Anyone", kanske 2000-talets bästa fredslåt...
Ännu en stark utgåva från Trespass Music: Loretta Hagen's fjärde skiva "Lucky Stars" börjar med en jazzig ballad, fortsätter med den snabbare americana-inspirerade "Now That I'm Able" och därefter nio låtar till med imponerande bredd och uppriktig inspiration.
"This World Of Ours" kan mycket väl vara årets bästa låt, en varm vädjan om att vi ska ta hand om vår planet. "Believe" är en annan favorit med sitt fina budskap.
Loretta sjunger helgjutet med sin varma röst och kompet är tätt och rymmer både fina individuella prestationer och en helhet som ger låtarna ett gung och en tät känsla.
En ren fynd-skiva från början till slut...!
Note: There is a translation in the comment section.
Kacy & Clayton är två kanadensiska kusiner: Clayton Linthicum från Deep Dark Woods på gitarrer (och även lite paino och blockflöjt) och Kacy Anderson på sång, gitarr och fiol.
Detta är deras tredje skiva.
Det låter mycket som folk-rock på 70-talet och det låter definitivt bra. Mycket bra...! Även produktions-mässigt finns många paralleller med den tiden. Clayton spelar gitarr som en gud och Kacy har en sympatisk röst. Jag kommer att tänka på tidiga Fairport Convention och Claytons gitarrer är klart inspirerade av Richard Thompson.
Stämningsfullt är bara förnamnet... Det här är musik som växer och jag tror Kacy & Clayton kommer att lyssnas på en hel del här hemma...
På deras Bandcamp sida kan du lyssna på hela albumet och även deras två tidigare skivor: Kacy & Clayton på Bandcamp.
För sex år sedan gav The Deep Dark Woods ut "The Place I Left Behind", ett urstarkt album från melankolins högborg. När jag 2013 såg bandet i Stockholm bjöds jag på en oväntad mystisk höjdare till konsert: "Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge".
Samma år släpptes "Jubilee", en ny stark skiva, men sedan verkar något ha hänt då bägge ursprungsmedlemmarna trummisen Lucas Goetz och bassisten Chris Mason lämnat bandet.
Och nu verkar det som den nye gitarristen Clayton Linthicum också slutat, även om han är med på den nya skivan.
Sångaren och gitarristen Ryan Boldt får nu dra ett ännu tyngre lass och gör det mycket bra, men det har blivit lite tunnare sound och, om möjligt, ännu mer ödsligt. Klaviaturspelaren Geoff Hilhorst spelar mycket smakfullt och fyller ut ljudbilden tilllsammans med Clayton Linthicums läckra gitarrslingor.
En fullt godkänd, stundtals briljant, skiva av ett band som med Boldt i täten tydligen kan överleva det mesta...
December igen och jag begriper inte vart tiden tar vägen... Men, eftersom det är så många skivor jag borde skrivit om så tar jag och ägnar december åt kortare recensioner, en varje dag... Fast jag lovar inget...
Eftersom Neil Young idag släpper sina "Neil Young Archives" och en ny skiva "The Visitor", och därtill gör en spelning som streamas natten till lördag, bl. a. på Facebook, så får han inleda:
"Hitchhiker" spelades in för länge sedan och de flesta låtar har släppts i andra versioner på andra skivor genom åren. Men detta är så enastående briljant som nästan bara Neil Young kan vara: Melodier som sticker ut, texter som har något att säga och så denna spretiga känsla som överträffar det mesta...
Jag tackar för att detta till slut släpptes i sin ursprungliga form och bugar för en av Neils allra bästa skivor...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
