John Holm har egentligen inte turnerat sedan 1975, så det är en unik spelning vi får vara med om på Royal i Nyfors i Eskilstuna. Johns son Alex Holm inleder med några låtar på akustisk gitarr och gör det bra. Alex har en bra röst och vi kanske får höra mer av honom
så småningom...
Sedan äntrar John Holm scenen tillsammans med Jesper Wihlborg. John verkar lite orolig och erkänner lite senare att han känner "Stage Fright". Men denne 68-årige kultfigur har kvar känsligheten och intimiteten i rösten och det lågmälda och avskalade kompet blir som en skör styrka. Det finns en stor respekt hos publiken och efter några låtar verkar det släppa och vi får till och med höra några berättelser mellan låtarna. En av dom handlar om när sonen Alex upptäckte Dylan på egen hand. Alex kommer också ibland in och bidrar med lite munspel.
Men det är John Holms kväll. Melankolin sitter snart i väggarna, ödsligheten vibrerar i luften, men det sprids mycket värme i lokalen. Jesper Wihlborg bistår med suveränt spel på sin elgitarr, melodislingorna sitter känsligt, men det är i det varsamma dekorerandet som Wihlborg lägger in dessa små klurigheter som ger ljudbilden både rymd och lite fart.
För fort går det inte den här kvällen, Holm vet inte alltid om gitarren behöver stämmas igen och letar efter något att säga. Men publiken väntar tålmodigt och sen kommer nästa låt och det är låtar av en sällsynt innerlighet, från en mycket känslig själ, och publiken uppskattar tydligt det man får höra och till slut klappar man in Holm två gånger för extra-nummer.
John såg nöjd ut efteråt när han stod och signerade skivor och pratade med alla som ville. Nöjd och lite lättad...
Vi vandrade hem både nöjda och berörda. Det är inte alla konsertkvällar som det känns som man blivit inbjuden till en spelning i någons vardagsrum. Men i kväll kändes det så...
En annorlunda konsert med en riktigt ärlig artist!
SvaraRadera