Det är några år sen Norah Jones dök upp från ingenstans, med en röst som hade både pondus och en självklarhet, som om den bar på en mångårig erfarenhet och styrka...
16 år senare, efter lite musikaliska utflykter med gitarrer och rytmer, tar hon nu steget tillbaka till lite av det sound hon hade då, mest piano-baserat, ganska jazzigt, och lite mer laid-back, utan att bli oförargligt. Risken för det, med den rösten, måste vara närmast helt obefintlig...!
Kanske har sökt sig till lugnare och tryggare marker efter att hon de senaste åren blivit mamma till två små barn? Kanske hon helt enkelt inte har tid att utforska nya musikaliska områden? Men inspiration verkar det inte finnas någon som helst brist på...
När hon dessutom har den goda smaken att plocka med Neil Young's "Don't Be Denied", en av mina absoluta favoriter när det gäller Neil Young, blir jag direkt nyfiken och den lever definitivt upp till förväntningarna...
Och så här lät det när hon nyligen framförde den med Neil själv på "Bridge School Benefit":
Skivan är mest lågmäld och jazzig, men attans bra, och precis som jag vill ha Norah.
Ett annat utropstecken är saxofonisten Wayne Shorter som ju är hela 83 år...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar