Sommaren 1980 stod jag i Brinks skivaffär och höll i nya Jackson Browne-skivan "Hold Out". Jag darrade när jag läste att första låten hette "Disco Apocalypse". Vad nu då...? Väl hemma begrep jag inte vad jag hörde... Som tur var upplevde jag resten av skivan som riktigt bra... Idag älskar jag "Disco Apocalypse"...!
Neil Young gav i november 1982 ut "Trans". Ett album till större delen gjort med syntar och modern teknik. Den nivå den gode Neil hade satt upp var ju otroligt hög, och av detta förstod jag inget... Till stora delar var det riktigt dåligt...! Och är så än idag...
Känslan av "Även du, min Brutus..." kom in som en heltäckningsmatta över tillvaron...
I går kväll, eller rättare sagt tidig natt, satt jag uppe för att lyssna till en streamad konsert med Dawes, denna grupp som de senaste åren skänkt mig så mycket glädje, djup och en oerhörd mängd bra musik. En grupp som låter levande och lite annorlunda varje gång... Deras senaste två skivor är älskade och kult-förklarade här hemma...
De "gamla" låtarna de började med var så ruskigt bra, stämsången satt som ett fastskruvat städ och jag hade det väldigt trevligt framför datorn. Så kom nya singeln "When The Tequila Runs Out" från nya albumet som släpps nästa månad. Några funkiga takter och... den där känslan i magen: Vad är det här...? Driver de med mig...? Hjärnan försökte lugna mig och sade: Det kanske växer... Resten av skivan är säkert suveränt bra...
Men, det här blir aldrig någon favoritlåt...! Det är inte uselt, det är inte dåligt, men jag tycker inte om det...
Jag har idag plockat fram "Stories Don't End" och inser att det vore helt omöjligt att Dawes skulle kunna göra ett helt album som nya singeln... Så nu väntar jag förväntansfullt på den 16:e september, då "We're All Gonna Die" kommer ut.
Lite orolig, men ändå förväntansfull... Trots allt...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar