Det blev Catherine MacLellan's första egna skiva "Dark Dream Midnight" från 2003 (som senare återutgavs som bonus-CD till hennes tredje skiva "Water In The Ground", dock med fyra låtar färre...) Precis "in the right mood" för mig, frustrerande melankoli med taggar av saknad, men också med en skinande spröd styrka, en envis vilja att ta sig vidare, en längtan som invaderar varenda cell i kroppen.
Det känns nästan otäckt när jag några timmar senare får ett mail från Catherine, där hon berättar att hon uppdaterat sin blogg med en berättelse från Lunenburg Folk Harbour Festival i Nova Scotia. Jag läser och det är så gripande att tårarna flödar och jag blir tvingad att torka av glasögonen för att kunna läsa vidare...
Så utlämnande, så starka känslor, om hur hon valde att framföra Ron Hynes låt "Godspeed" på två-timmars hyllningen till Ron Hynes på festivalen. Just den låt Hynes skrev till hennes pappa Gene, som tog sitt liv när Catherine just blivit tonåring.
Skulle hon klara av det...? Läs och bli berörd...!
Länk:
God Speed, Ron Hynes... - läs direkt på Catherine MacLellan's blogg.
Vilken kraft det finns i musik...! Vilken kraft det finns i ord...! Vilken kraft det finns i mänskliga möten...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar