Det kan man ju inte tro... Lucinda Williams fyller 60 i dag! Jag tror att det var Emmylou Harris som en gång sa något i stil med: "Jag trodde att alla bra sånger redan var skrivna, och så kommer Lucinda med bland de bästa jag hört..."
Vare sig det är blues, country eller rock så vet man att man alltid kommer att få något med äkta känsla. Ruffigt eller mjukt, snabbt eller långsamt, alltid finns Lu där med sin känslosamma röst och förför med sina sånger om kärlek, oftast om olycklig sådan, men aldrig uppgiven.
Lucinda Williams har också skrivit några av de starkaste positiva kärlekssångerna jag vet.
"Like A Rose" och "Something About What Happens When We Talk" finns ju redan här på bloggen. En annan är "Right In Time":
De förtvivlade och olyckliga kärlekssångerna är desto fler. Ärligt, naket, utlämnande:
"Abandoned" från den magiska vita "Lucinda Williams"-skivan från 1988:
Sen finns de analyserande sångerna. "Side of the Road" säger mer om kärlekens dubbla natur än flera doktorsavhandlingar tillsammans. Om behovet att vara för sig själv utan att vara ensam. Om dubbla känslor. Om att vara ärlig mot sig själv. Den finns redan på bloggen men vi tar den än en gång, nu i en suverän live-version:
You wait in the car,
On the side of the road.
Let me go and stand awhile,
I want to know you're there, but I want to be alone.
If only for a minute or two,
I want to see what it feels like to be without you.
I want to know the touch of my own skin,
Against the sun, against the wind
- Lucinda Williams
Vinter. Kyla. Mörker. Trötthet. Minus 22 grader... Nu räcker det!
Tuggade sönder en tand igår. Som en vass kil som spetsade tungan när jag försökte säga något. Aj! Nu är den lagad och jag tackar för utmärkt service! Och eftersom det var sista dagen på försäkringsperioden fick jag 432:- från Försäkringskassan. En dag till och jag hade inte fått ett öre... Ibland har man tur i oturen!
Mycket tröthet nu, och för mycket vardag som inte bara har vett att flyta på...
Runrig spår om bättre tider:
My worn heart feels young today
This darkest winter gone
Mitt i skåpmålandet fick jag igår plötsligt besök och det blev flera timmar med djuplodande och givande samtal.
Jag tror det finns en otrolig kraft i att samtala. Samtal som vidgar vyerna och öppnar våra sinnen för fler nyanser och därför leder framåt. Till skillnad mot 'tal' som är envägs och ofta förutbestämt, så finns det redan i ordet 'samtal' en positiv förhoppning om ömsesidig ärlighet och respekt. Så om man är varsam kan samtal lösa många problem och föra oss människor närmare varandra.
Men det finns faror: Jag har alltid reagerat negativt när någon säger att "så här är det...". Om en av individerna tror sig sitta inne med svaren och ser sin ståndpunkt som oantastlig, då stängs alla dörrar.
Likaså om man ställer någon annan till svars, då hamnar den personen i en förvarsposition och det är aldrig fruktbart. Då är det inte 'samtal' längre, utan tal som en tillrättavisning, dikterad uppradning av förutbestämda åsikter. Eller, ännu värre, förutfattade meningar, och då blir det ju mer 'förtal'...
Men om alla deltagare är ödmjuka, intresserade och visar respekt kan samtalet däremot leda till att vi förstår varandra bättre och kanske fattar bättre beslut.
Därför är samtal viktiga. Mycket viktiga. De kan brygga över rädsla och okunnighet. De kan ge insikter och styrka. Ibland kan de ge oss nya vänner.
Simon Elvnäs sjunger om att finna någons nakna själ. Då har man nått långt. Riktigt långt.
Själv har jag nu nått ganska långt med skåpmålandet... men det är en del jobb kvar med att skruva dit beslag och att såga till fler hyllor. Så nu har jag ladddat CD-växlaren med fem nya skivor att "samtala" med under tiden...
Fanny Holms skiva kom med bland "Skåpmålarmusiken" bara för att jag var så ruskigt nyfiken på den. Men det visade sig att den passar alldeles utmärkt i den här kategorin: Medryckande, suggestivt och helt enkelt mycket bra!
Det finns något i Fanny Holms musik som griper tag i mig... Det är nog det suggestiva, lite
'Americana'-stuk, oväntade gitarrslingor som är väldigt attraktiva. Därtill Fannys låtar och texter som efter några lyssningar växer till sig och jag gungar med och trivs i deras sällskap.
Några av mina favoriter får bli "Message On My Skin", "All The Stars" och "Guns of Silence", men egentligen är det oväsentligt för det är hög kvalitet rakt igenom. Christer Jonassons produktion lyfter fram det suggestiva och bidrar till den attraktiva stämningen.
Snart är det dags för den sista strykningen av mitt nu blåa skåp. Vet inte om det blir fem nya skivor laddade eller om några får åka med ett varv till... Vi får se...!
Skiva 4: Ronnie Lane's Slim Chance - "Anymore For Anymore" från 1974
En del skivor slutar aldrig att växa och Ronnie Lane's första projekt efter Faces är en sådan mirakulöst levande skiva som fortfarande ger nya intryck och har blivit en vän för livet.
Maken till spelglädje får man leta efter...! Tror att det är svårt att hitta så mycket spelglädje i 100 nya skivor nu för tiden. Hur som helst: här svänger det, improviseras det, puttrar det, som en överdos av musikalitet, känsla och livsglädje.
Benny Gallagher och Graham Lyle var med i bandet "Slim Chance" här i början och bidrar med härligt spel på alla möjliga instrument. Jimmy Jewell på saxofon blåser med ett otroligt sväng. Det är Ronnie själv som sjunger och gör det oemotståndligt bra och inspirerat. Låtmässigt finns det inte en trist sekund, trots stor variation. Och ändå fick inte singeln "How Come" plats på den första utgåvan.
Det blir lätt att måla med "Anmore For Anymore" i bakgrunden. Lätt att köra bil med den.
Lätt att leva med den... Ronnie, du lämnade ett stort tomrum efter dig, men din musik skänker glädje än i dag...!
Jag älskar Marti Jones! Hennes stämma har alltid snuddat vid de finaste känselspröt och får mig helt omtumlad. Don Dixon bidrog alltid med finurliga och påhittiga idéer som producent, musiker och lite ruffig stämsång. "Match Game" har en charm och puttrar av närvaro och energi. Enkel rock producerad med en sådan idérikedom blir inte bättre än så här...
Inledande "We're Doing Alright" biter sig fast som en igel. Första gången jag hörde den (i en skivaffär i Linköping) så gick jag omkring sjungande på refrängen i en vecka! Den följs av
"Chance of a Lifetime" med lite äldre rockstuk som är oerhört attraherande. Senare följer
"Inside These Arms", där Marti's röst får använda alla olika skepnader och tonlägen. En av musikhistoriens bästa strofer blir till slut klimax:
"I've been trying hard to face what I've become..."
Marti tar i av all sin spröda kraft och jag ligger på golvet och önskar att jag vore Don Dixon.
Dave Stewart var som tjugoåring med i en grupp som hette Longdancer. Jag köpte 1974 en LP i västra London eftersom Ian Matthews stod som producent och Andy Roberts var med på dulcimer. En riktigt bra skiva. Mestadels akustiskt och fin stämsång. Gruppen gjorde en skiva till, "Trailer For A Good Life", innan de splittrades. Bassisten Brian Harrison gjorde därefter tillsammans med Dransfield-bröderna en av mina verkliga favoritskivor "The Fiddler's Dream". Dave Stewart upplevde stor succé med Eurythmics. Men jag har aldrig brytt mig...
Skiva 2: Dave Stewart - "The Ringmaster General" från 2012
Dave Stewart's nya skiva börjar med en stökig och påfrestande låt, men håll ut. Sen kommer det mängder av ballader och duetter med bl.a Alison Krauss och Diane Birch. Snyggt och tilltalande. "Just Another Fall" har ett skönt gung. "A Different Man Now" känns äkta och sitter klockrent. Duetten med Alison Krauss, "Drowning in the Blues" är en riktig pärla.
Det som också slår mig är vilket bra ljud skivan har... Det är ju sällan nu för tiden som produktionen har den där "studsen" i basen, "rymden" och distinkt diskantklang. I dessa digitala tider låter det ju oftast så urbota perfekt att inget sticker ut. Bara därför vill jag påpeka: Här låter det riktigt riktigt bra...!
Vad är nu detta? Jo, jag har målat skåp i helgen. Laddade CD-växlaren med bra musik som skulle hålla mig sällskap. Så enkelt är det. Musik med lite fart och positiv attityd.
Skiva 1: Allison Moorer - "Getting Somewhere" från 2006
Som vanligt blandar Allison höjdpunkter med halvdanna alster. Men här är det nästan uteslutande det första. Inledande "Work To Do" är ju ytterst passande... Det var inte planerat!
Titellåten är så gripande, så den går det inte att måla till, det får bli vattenpaus då.
Den hade jag missat tidigare.
I don't want to believe what I see on TV
I don't like knowing that you could be me
broken and vanished, left there to sink
kneedeep in water, not one drop to drink
I close my eyes and whisper a prayer
I have to believe I'm getting somewhere
- Allison Moorer
Så talande i dessa tider med nyheter som får dig att drömma mardrömmar. Månggifte med Centerpartiet: Tänk dig vara gift med både Annie Lööf och Beatrice Ask och tvingas ha Margaret Thatcher på väggen...!
Vet inte hur många gånger det hänt att orosmoln plötsligt invaderat mitt liv och kräver både tid, plats och uppmärksamhet. Oftast finns det ju orsaker, men det är som mest irriterande när det inte är något speciellt, utan oron bara finns där ändå...
Så jag letar efter någon bra musik som jagar bort oron och snabbt får den att fly. Karine Polwart's "Don't Worry" funkar alldeles utmärkt och fyller snabbt på med insikter och krafter.
Jag tror att jag lärt mig något av livets alla vägval som vilseledande försöker lura ut dig dit du egentligen inte vill... Det är ju så svårt att bryta invanda mönster och staka ut nya vettigare rutiner. Jag tror att jag nu förstår att det är de små sakerna som ger störst behållning. Om du lär dig uppskatta vardagliga ting och de små framstegen har du möjlighet att bli lycklig, var det någon som sa...
Små saker som möten med gamla vänner, lite god mat och närvaro i nuet, utan prestige och med uppriktig ärlighet. Glädjen i att inse att det fortfarande finns fler som strävar mot något bättre och inte accepterar hur så mycket numera förändrats i käpprätt fel riktning. Fler än jag som tror att en human människosyn är grunden för att nå någonstans.
Mina nya musikaliska vänner Broken Fences lägger ofta ut nya låtar och videos de spelat in hemma. Småskaligt med storartat. Små avtryck som ger oss smakprov på vad som är på gång och som visar hur begåvade de är. "Little Things" är en av många nya låtar med kloka insikter skapad av kärlek och ödmjukhet.
Jaha, då är det nytt år och jag har fyllt 57... Plötsligt slår det mig att jag därmed lyssnat på musik i 50 år...! Femtio år, det är en lång tid som gått väldigt fort. Men jag är glad att jag valde det jag gjorde, och inte t.ex. att samla på hinkar, eller något annat utan "själ".
Jag vet att jag stod och spelade luftgitarr på mitt rum när jag verkligen gillade någon låt.
Vet att jag tog ett par steg fram och mimade inför en låtsas-mikrofon. Vet hur pinsamt det var när morsan kom in för att vattna blommorna. Ska sanningen fram så händer det nog än idag någon gång då och då att jag står där med luftgitarren och lever med i någon härlig låt...
Hade jag några drömmar om berömmelse och allt det där? Inte vad jag vet, jag var ju ganska blyg och ville ju inte göra för mycket väsen av mig... Men omedvetet kanske det fanns något, vad vet jag? Eller så kanske det var ett sätt att få utlopp för de sprittlande känslor musiken gav mig. Det är nog det troliga!
Jag har alltid älskat Decameron och deras låt "Ride A Lame Pony" från 1973 (snart 40 år sen!) och nu har någon vänlig själ lagt ut den på You Tube. Den handlar om hur alla på 60-talet ville bli popstjärnor och vad som blev av de drömmarna. Dave Bell's hesa röst gör det hela så känsligt och så gillar jag gunget och det livfulla spelandet. Det plockas alldeles underbart på flera akustiska gitarrer och ljudet är luftigt och basen gungar fram. På den tiden kunde man verkligen göra så att musiken lyfte med hjälp av en levande produktion!
Vid nyår brukar jag vilja se tillbaka på året som gått... Men, med tanke på så mycket som hela tiden förändras till det sämre, all girighet som kan fördärva framtiden för oss alla och våra kommande generationer, all rädsla som får många att inhumant skylla allt på de som förefaller annorlunda, allt prat om tillväxtens religion som en helig kossa...
Nej, nu vill jag bara säga: Besinna er, öppna ögonen och ta ansvar...!! Vad kan du bidra med för att förhindra att vi styr rakt åt fanders? Exakt vad tänker du göra?
Neil Young's hymn "Mother Earth" säger allt med en tydlighet som inte går att bestrida och nerven i hans elgitarr känns rakt in i märgen...
Oh, Mother Earth, with your fields of green
Once more laid down by the hungry hand
How long can you give and not receive
And feed this world ruled by greed
Oh, ball of fire, in the summer sky
Your healing light, your parade of days
Are they betrayed by the men of power
Who hold this world in their changing hands
Oh, freedom man, can you let this go
Down to the streets where the numbers grow Respect Mother Earth and her giving ways
Or trade away our children's days
- Neil Young
Låt det nya året bli det år då vi börjar styra mot en mer hållbar framtid, med ödmjukhet och respekt inför varandra och den jord vi delar...!!
Här är de skivor jag uppskattat mest under det gångna året. Hoppas du hittar något som du måste utforska vidare...
Nya album:
1. Broken Fences – "Broken Fences"
- Musik som du tar till ditt hjärta utan minsta tvivel. Stämningsfullt med lågmälda akustiska gitarrer och två röster som passar varandra så ypperligt att de smälter samman. Morgan Erina och Guy Russo utgör den unga duon från Pittsburgh, de verkar blyga och osäkra, men när de tar ton så står tiden still... Du följer blint med på deras färder med klanger och röster och stämningar... Jag kapitulerar fullständigt! Läs mer!
2. Latin Quarter - "Ocean Head"
- Comeback efter 21 år. Politiskt brännheta texter, fulla av ödmjuk mänsklighet och nya kloka insikter. Frustration över världens tillstånd, men även över förlorad kärlek, men ännu finns kampviljan kvar... Musik med rytmer och melodier som känns självklara. Både Steve Skaiths och Yona Dunsfords sång är intensivt närvarande. Läs mer!
3. Dale Boyle - "Throwback"
- Varenda ton, alla ackord, varje anslag dryper av pondus och attityd. Dale Boyle sjunger med en angelägen röst, som en korsning av Bruce Springteen och Steve Earle, med samma angelägna kraft i sättet att få ur sig orden som både dessa herrar har. Inte en sekund är onödig eller ointressant. Läs mer!
4. The Deep Dark Woods – "The Place I Left Behind"
- Musikaliskt och stämningsmässigt ligger gruppen nära Great Lake Swimmers och The Band. Röstmässigt läggs stor vikt vid känslofyllda djupa röster som utstrålar en frustration med mängder av svärta i texterna, men också mycket värme... Frontfiguren och låtskrivaren Ryan Boldt har en väldigt sympastisk röst och ett sätt att dominera ljudbilden med ödmjukhet och värme, trots den ödsliga atmosfären. Läs mer!
5. Antje Duvekot – "New Siberia"
- Ändå sen jag hörde Antje Duvekot sjunga första gången så är hon speciell här hemma. En vän till John Gorka och en syster till honom musikaliskt. Ruskigt bra!
6. Gilmore & Roberts – "The Innocent Left"
- Modern folkmusik som tänjer gränser och blir helt oemotståndlig. Tredje skivan har infriat vad de två tidigare lovade...
Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:
Mark Davis – "Eliminate The Toxins"
- En sån där envis sak som växer vid varje spelning. En själslig broder till Christian Kjellvander. Avslutande akustiska "Wounded Wing" är en av årets vackraste sånger. Läs mer!
Mary Chapin Carpenter – "Ashes & Roses"
- När MCC struntar i det "snärtiga" och söker inåt, då kommer det fram en samling sånger så här bra och det blir riktigt glödande och passionerat.
Declan Sinnott - "I Love The Noise It Makes"
- En sällsynt lyhörd och inspirerad gitarrist med ett stort öra för hur det ska låta. Läs mer!
Val McCallum – "At the End of the Day"
- Ännu en gitarrist som solo-debuterar med ett lågmält men sympatiskt album.
Joel Rafael - "America Come Home"
- När Joel Rafael ibland når de höga tonerna får han nästan det tonfall som en ung Dylan en gång i tiden hade. Texterna är ofta heta, men musiken smeker behagligt. Läs mer!
Great Lake Swimmers - "New Wild Everywhere"
- Lite mer upptempo även denna gång, men med en oerhört stark lägsta-nivå. Suggestiv melankoli som kan värma den kyligaste vinterdag.
Calum & Rory Macdonald – "The Band From Rockall"
- Runrig's brödrapar har gjort det soloprojekt de länge drömt om att göra. Har klingar det Shadows-gitarrer och glädjen sipprar ur varenda ton.
Luka Bloom – "This New Morning"
- Låtskrivare av rang med mycket att säga. Mycket expressiv sångare. Klass rakt igenom.
Love Antell – "Gatorna Tillhör Oss"
- En stark skiva med tydligt "Perssons Pack"-stuk för alla "de små" i samhällets utkanter.
Gretchen Peters – "Hello Cruel World"
- Gretchen Peters gräver djupt och berör med sin sång och sina texter. Snyggt arrangerat.
The Kennedys - "Closer Than You Know"
- Kursändring i soundet och det tog några lyssningar innan den "satt", men sen...
Ad Vanderveen – "Driven by a Dream"
- Hur många bra skivor måste holländaren med kanadensiska rötter göra innan folk fattar?
Leonard Cohen - "Old Ideas"
- Den gamle har fortfarande drömmar och ser framåt...
The Civil Wars – "Barton Hollow"
- Ännu ett lågmält par med mycket att säga och som skapar suggestiv trivsel.
Rolf Carlsson - "Fina Dagar"
- Jämn och positiv skiva med starka texter och med en av årets bästa låtar: "Krig och Fred".
Kathleen Edwards – "Voyageur"
- Efter en personlig kris kommer alltid en riktigt bra skiva med djup och känsla...!
Sera Cahoone - "Deer Creek Canyon"
- Sera Cahoone har en röst och en tilltalande enkelhet jag inte kan motstå...
Show of Hands – "Wake the Union"
- Steve Knightley och Phil Beer blandar tradition och nytänkande, politik och nonsens, med en attityd och musikalitet som alltid berör och känns!
Live-skivor:
Mick Hanly & Friends - "Live"
- Mick Hanly ser ut och låter som Christy Moore, vilken han en gång ersatte i 'Moving Hearts'. Christy är därtill en av gästerna här. Mycket kompetent låtskrivare och fantastisk live-skiva!
Plainsong – "Fat Lady Singing"
- Iain Matthews, Andy Roberts, Mark Griffith och Julian Dawson inspelade på en sista turné. Plainsongs avskedsskiva visar tydligt vad vi kommer att sakna... Vilken stämsång!!
Jack Tempchin – "Live at Tales from the Tavern"
- Ännu en duktig låtsnickrare som förtjänar större uppmärksamhet.
Walkabouts – "Berlin"
- Gruppens första helt officiella live-skiva. En skiva med härliga versioner av "The Light Will Stay On" och "Nightdrive" är alltid något speciellt.
Jack Johnson & Friends - "Best Of Kokua Festival"
- Jack Johnson live med en spretig gästlista: Jackson Browne (som gör "Take It Easy" på ett nytt spännande sätt), Ben Harper, Ziggy Marley, Taj Mahal, Willie Nelson och Eddie Vedder. Det mesta blir riktigt övertygande och intressant.
Warren Haynes Band – "Live From The Moody Theatre"
- Mycket expressivt gitarrspel och en röst som försätter berg... Nästan tre timmars speltid... Warren, du är en av de största...!
Covers:
Penny Nichols - "Colors of the Sun (Sings the Early Songs of Jackson Browne)"
- Jacksons gamla vän tolkar hans tidiga sångskatt och hon tillför nya infall och skapar nya associationer. Bara att konstatera: en absolut fantastisk skiva! Läs mer!
Slim Chance – "The Show Goes on"
- Ronnie Lane's gamla kompgrupp återupplivad med Alun Davies som ny sångare. De här sångerna förtjänar verkligen att spelas om och om igen!
Counting Crows "Underwater Sunshine (Or What We Did On Our Summer Vacation)"
- Adam Duritz blandar som vanligt det magiska med det alldagliga... men när de magiska ögonblicken inträffar blir det riktigt häftigt...!
Instrumentalt: Sonny Landreth – "Elemental Journey"
- Landreth har sin egen stil och "världens mest begåvade gitarrist", enligt Eric Clapton, har gjort ett helgjutet instrumentalt album. Inte oväntat, men ändå...
Jimmy Robinson - "Guitarworks"
- Robinson sjunger föredömligt på flera låtar, men detta är ändå mest gitarr-musik för mig... En pärla för gitarrister att plocka fram då inspirationen tryter. Läs mer! Återutgivningar: Bert Jansch – "Heartbreak"
- En av Bert Jansch's mest underskattade skivor, men ett album jag alltid älskat... Nu med en extra liveskiva solo från McCabe's från samma tidsperiod. Alldeles eget och unikt!
Årets debut: Broken Fences – "Broken Fences"
- Se ovan!
Årets Box: Sandy Denny - "The Notes and the Words"
- De flesta demo-versioner och annat nytt från 19-CD-boxen, för alla dom som inte köpte den innan den tog slut... Sanslöst bra...!
Upptäckta alldeles för sent: Kevin O'Regan – "Never Look Back" och "Mean Little River"
- Skulle varit i topp på förra årets lista om jag bara upptäckt dessa två skivor lite tidigare. Det är sällan man finner så otroligt bra ny musik…! Läs mer!
Denice Franke – "Gulf Coast Blue"
- Mycket duktig sångerska/gitarrist/låtskrivare med vissa Cockburn-influenser.
Säkert har jag åter glömt några, men än sen...? Det är frapperande hur Kanada tar över mer och mer som det land där det görs mest intressant musik, med en imponerande bredd och en till synes omättlig nyfikenhet.
En gång i tiden fanns det en regel att om en LP var kortare än 30 minuter skulle det sitta en klisterlapp med information om detta på konvolutet. Kanadensaren Dale Boyle har gett ut sin nya CD och den är bara 27 och en halv minut, men inte en sekund är onödig eller ointressant. Varenda ton, alla ackord, varje anslag dryper av pondus och attityd. Tio låtar som känns som om man får ovanligt mycket trots den korta speltiden.
Dale Boyle har skrivit de flesta sångerna själv, förutom Tom Petty's "Won't Back Down" och Steve Fosters gamla "Hard Times". Båda görs helt vidunderligt bra. Dale Boyle sjunger med en angelägen röst, som en korsning av Springteen och Steve Earle. Med samma angelägna kraft i sättet att få ur sig orden som både dessa herrar har. En annan höjdpunkt är duetten med Annabelle Chvostek i "You Might Come Around".
I år tänker jag även utse "Årets bästa låtar". Låtar som sticker ut och som betyder något speciellt för mig. Det är många lugna ballader här, jag vet, men de berör mig så djupt att de bara måste vara med... Alla de sex första kunde lika väl vunnit, så bra är de...
1. Al Lewis - "Lines Upon the Sand"
En helt fantastisk låt: Melodi, Text, Sång, Stämning, Budskap, allt är så bra det kan bli... Läs mer här !
2. Great Lake Swimmers – "Think That You Might Be Wrong"
Årets bästa titel och en mycket stark text! När det "smäller till" vid uppstarten förstår jag... Mer från gruppens besök i Stockholm !
3. Rolf Carlsson & Kristin Evegård – "Krig och Fred"
Lågmält men så ruskigt snyggt och smakfullt. Årets svenska låt. Lite mer från bloggen
4. Thea Gilmore / Sandy Denny – "London"
Sandys text satt till musik av Thea flera år senare. Lite mer uptempo och vilken låt! Uppmärksammades vid OS-avslutningen! Mer skrev jag här !
5. The Deep Dark Woods – "The Banks of Leopold Canal"
Så magnetiskt gripande och med en ödslig stämning du inte kommer undan. Läs mer här !
Anmärkningsvärt att nästan hälfen av låtarna kommer från Kanada, fyra från Brittiska öarna och en från Sverige! Inte en enda från USA. Jackson Browne har ju inte gett ut sin nya
"Standing in the Breach" än, så den får väl vänta...
Det är säkert flera andra jag inte lyckats komma på just nu...
Men dessa räcker långt, mycket långt...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
