Drömmar om berömmelse...?

Jaha, då är det nytt år och jag har fyllt 57... Plötsligt slår det mig att jag därmed lyssnat på musik i 50 år...! Femtio år, det är en lång tid som gått väldigt fort. Men jag är glad att jag valde det jag gjorde, och inte t.ex. att samla på hinkar, eller något annat utan "själ".

Jag vet att jag stod och spelade luftgitarr på mitt rum när jag verkligen gillade någon låt.
Vet att jag tog ett par steg fram och mimade inför en låtsas-mikrofon. Vet hur pinsamt det var när morsan kom in för att vattna blommorna. Ska sanningen fram så händer det nog än idag någon gång då och då att jag står där med luftgitarren och lever med i någon härlig låt...

Hade jag några drömmar om berömmelse och allt det där? Inte vad jag vet, jag var ju ganska blyg och ville ju inte göra för mycket väsen av mig... Men omedvetet kanske det fanns något, vad vet jag? Eller så kanske det var ett sätt att få utlopp för de sprittlande känslor musiken gav mig. Det är nog det troliga!



Jag har alltid älskat Decameron och deras låt "Ride A Lame Pony" från 1973 (snart 40 år sen!) och nu har någon vänlig själ lagt ut den på You Tube. Den handlar om hur alla på 60-talet ville bli popstjärnor och vad som blev av de drömmarna. Dave Bell's hesa röst gör det hela så känsligt och så gillar jag gunget och det livfulla spelandet. Det plockas alldeles underbart på flera akustiska gitarrer och ljudet är luftigt och basen gungar fram. På den tiden kunde man verkligen göra så att musiken lyfte med hjälp av en levande produktion!