Deep Dark Woods + Erin Rae - Kulturhuset, Stockholm, 2025-09-19
Jag missade stor del av Erin Rae's inledande halvtimme. Deep Dark Woods kompade henne förtjänstfullt. Det ar trevligt, men det vore orättvist att säga mer då jag inte hört henne förut.
Efter en kort paus var rollerna ombytta. Deep Dark Woods tog ut svängarna mer och Erin hamnade i skymundan. Efter ett tag började Ryan Boldt bli varm i kläderna. Han sjunger så himla bra och spelar gitarr känsligt och med överraskande svängningar. Mot slutet har låtarna blivit längre och det är riktigt bra, minst sagt. När "Banks of Leopold Canal" kommer drömmer jag mig bort och musiken flödar helt i nuet.
Jag har hittat en riktig pärla: När Deep Dark Woods gör Neil Young's ganska okända "Red Sky" är de sensationellt suggestiva och bättre kan det knappt bli. De spelade inte den, men den visar vilka höjder de kan nå:
Englands främsta kontrabas-spelare Danny Thompson har lämnat jordelivet, men hans spel kommer att leva kvar. Förutom spel i den legendariska gruppen Pentangle, där han tillsammans med gitarristerna Bert Jansch och John Renbourn skapade en alldeles egen variant av folkmusik kryddat med jazz och mycket annat, så är det otaliga spelningar med t.ex. Richard Thompson (inte släkt) som Danny berikade med sitt känsliga och karakteristiska spel.
Jag har många skivor som inte vore de favoriter de är utan Dannys basgångar: John Martyn, Magna Carta, Peter Gabriel, Christine Collister, Loreena McKennitt, Ralph McTell, Nick Drake, Loudon Wainwright III, Incredible String Band... Listan skulle bli väldigt lång.
På 80-talet hade Danny Thompsonm sitt eget band och gav ut soloskivor och "Whatever" fick mig att lyssna på ovanligt jazziga tongångar.
Jag såg Danny spela med Richard Thompson i Stockholm och de två förstod varann så väl att det blev en delikat mix av två musiker som verkligen kunde spela men också förstod värdet av att lyssna in varandra.
Jackson Browne, Steve Martin & Alison Brown - "Dear Time"
Okej, det är inte hans komposition (men låter som om det kunde vara det), men det är nytt och det är bra. Riktigt bra.
"Safe, Sensible and Sane" heter en ny skiva med Alison Brown och Steve Martin. Som gäst sjunger Jackson Browne, med visst stöd av gamle kompisen Jeff Hanna från Nitty Gritty Dirt Band, "Dear Time" och det passar perfekt. En riktig klasslåt...!
Hey time
Accepting of each other
Hold off on that buzzer
For just a little while
- Alison Brown, Steve Martin
Fou Parle - "Grå Själars Stad" - Paraply Records 2025
Fou Parles debutskiva från 2022 var huvudsakligen ett solo-projekt av f.d. punkaren Mikael R. Karlsson. Det var rejält "klös" i musiken och stämde bra med den mörka stämningen i texterna. En riktigt bra och angelägen skiva.
Sedan dss har Fou Parle utvecklats till ett band med 5 medlemmar. Förutom Mikael R. Karlsson, med sin engagerade sång och fyndiga låtar, har Thomas Edelgård (keyboards), Tonni Jändel (congas), Henrik Virta (trumpet, med mera) samt Magdalena Jändel (flöjt och sång) tillkommit. Magdalena sjunger oftast tillsammans med Mikael och hon gör det helt suveränt och det lyfter sångerna flera nivåer.
Det är egentligen dumt att lyfta fram några speciella låtar när alla är så här bra och angelägna. Men jsg vill ändå nämna de finstämda "Nattfjäril" och "Underbar": "Kyrkogårdsblues" (Ett slags titellåt?) är tyngre och mer bluesig och "Staffan Strul" har en talande slutsats. "Spring Johnny" har ett härligt drag.
Det dolda extraspåret "Susanna" griper tag om mig och är nog min favorit, just nu i alla fall.
På Hemifråns hemsida beskrivs gruppens musik så här: "Ta en sked av gammal svensk progg. Blanda in lite americana-twang. Tillsätt en nypa punk-poesi och toppa med några kryddiga droppar av kubansk salsa, och voilà, du har Fou Parle!"
Jag såg Deep Dark Woods i Stockholm 2013 och skrev efteråt så här: De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, men när de sedan drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk."
Fem år senare såg jag dem ånyo i Stockholm och de var fortfaraande mycket bra och ganska suggestiva, men lite av magin var inte riktigt där, delvis kanske på grund av att den suveräne gitarristen Clayton Linthicum nu fick hantera basen. Inget fel med det, men som han spelade första gången har jag inte hört många gånger.
På senare tid har gruppen mer utvecklats till Ryan Boldts kompgrupp och det har blivit mer avskalat och folkligt och det var inte riktigt vad jag hoppats på.
Därför är den nya singeln så glädjande. Här sjunger Ryan Boldt så hjärtskärande, gripande dramatiskt att det blir lite magi igen. Fortsätt så, då kan det bli magiskt när de snart kommer till Stockholm igen.
Underligt…! Just nu upplever bloggen mängder av besökare (oftast mellan 75 - 150 st varje dag, ibland ännu fler, med toppnoteringar 1223 besök 24/5 och 953 den 1/7). Detta trots att jag faktiskt skrivit färre och kortare inlägg. Antalet läsare har jag ingen riktig förklaring till, men det andra har två orsaker som jag nu tänkte utveckla lite.
1) Jag håller på med mitt största skriv-projekt någonsin: Jag tänker ge ut min egen bok, med dikter och foto i samspel. Om det verkligen ska kallas dikter är jag osäker på, så därför kommer jag att ha underrubriken ”Iakttagelser i text och bild”. Jag tycker, som ni säkert märkt, att det är inspirerande att kombinera texter och bilder. Flera vänner (som brukar ha gott omdöme) har övertygat mig att publicera dem. Detta har visat sig vara ett mer omfattande jobb än jag först trodde, men förhoppningen är att boken ska komma ut under senhösten och senast innan nyår, men det kan bli senare... Vi får se…
PS: Bokens framsida kommer inte att se ut som på bilden.
2) Efter 20 år med diagnostiserad Parkinson har jag tyvärr upplevt att jag blivit betydligt sämre när det gäller en del situationer: Fötterna är svåra att få igång på morgonen och när jag suttit still ett tag, balansen är lite tveksam och jag har svimmat pga plötsligt blodtrycksfall. Därtill ser jag dubbelt när jag blir trött och när jag sitter vid en upplyst skärm i ett annars mörkt rum. Allt detta har ju kommit olägligt och är jobbigt som f-n, men det finns hopp om bättre tider...
Så jag kämpar på och ska försöka lägga ut minst ett inlägg varje vecka på bloggen med någon musik jag inte tidigare skrivit så mycket om. I övrigt avsätter jag tid till bokskapandet.
Ännu en gång: Tack för att ni läser och hoppas ni fortsätter ett tag till…!
Ibland dyker det upp låtar från ingenstans och de bara träffar dig mitt i prick, utan förvarning. Du stannar upp och spetsar öronen. David Massey skrev "Just Another Day" efter någon av alla dessa skolskjutningar i USA. Ännu en, efter alldeles för många.
Den här låten intog mig härom dagen och det är riktigt bra. Så angeläget och så snyggt ihopsatt ändå.
David Massey har en ganska ny skiva ute och han har gjort flera innan... Således ännu en jag måste kolla upp...!
Jag såg Paul Butterfield i Cambridge 1984 med en ny upplaga av sitt bluesband. Han sjöng så man befarade att inälvorna skulle flyga ut och han blåste munspel med lika intensiv känsla. Tre år senare var han död efter en överdos, endast 44 år gammal.
Jag lyssnade mycket på hans tidiga skivor med Michael Bloomfield på gitarr.
!978 satt jag uppe och såg Rockpallast på TV och hörde hans nya band med gitarristerna Buzzy Feiten och Peter Atanasoff. En spelning som påverkade mig djupt. När han sjöng "Just when I needed you most" så var känslan så stark och så äkta att jag kände tårar komma . Butterfield sjöng så som om han var helt förtvivlad.
Många år senare fick jag tag på en inspelning och när den gavs ut 2008, så märkte jag att det var minst så bra som jag mindes.
De som har pengar att tjäna på kärnkraft vill gärna påskina att alla problem är lösta och att det är en helt säker energikälla. Inget kunde vara mer lögnaktigt. Slutförvaringen är inte löst och kan inte lösas...! Och nuvarande läge på planeten borde väl få vissa på andra tankar, men icke, man bara kör på och hoppas att det löser sig...!
Ad Vanderveen har en ovanligt tät utgivning av nya skivor, och oftast lika ovanligt hög kvalitet rakt igenom. Men det är sällan han ger sig in på politiska stridsfrågor. Därför blev jag extra glad när jag upptäckte den här singeln från 2022.
Jag håller med om vartenda ord och det skapar förtroende.
Så har det gått ett år igen... Ett bloggår och jag fatttar inte hur allt gått till, men de flesta dagar har jag mer än 100 läsare. Ofta betydligt fler, som i förrgår: 599 beskare.
Ett nytt rekord slogs också nyligen: 1223 besökare den 24 maj i år.
Ännu en gammal briljant låt från Richard Thompson: Att skriva om våld på detta vis kräver stort mod och blir på något underligt sätt en nästan ömsint sång.
Ödsligt, ödesmättat, förtvivlat, men med en känslig nerv som griper tag om hjärtat och ger dig en stöt. Mycket stor musik av en mästare...!
... när nästan allt Richard Thompson skrev skar ända in i benmärgen... Som ett rakblad rätt in i nerven.
Where are my companions?
My mother, father, lover, friend and enemy
Where are my companions?
They're prisoners of death now and taken far from me
- Richard Thompson
Här tolkar June Tabor och Martin Simpson "Strange Affair" så man häpnar...! Med en extra vers för de inbitna.
Thompson gör fortfarande mycket hörvärd musik, men jag häpnar inte längre, som då när det begav sig...
Jag hade tänkt skriva lite om The Strawbs långa och varierade historia, men insåg snart att det var lite väl omfattande just nu...
Men så hittade jag den här intervjun med Dave Cousins och det är mycket intressant om man är det minsta intresserad av gruppen eller musikutvecklingen rent allmänt.
Så lyssna och få en liten historie-lektion och flera oväntade avslöjanden.
En av mina verkligt stora hjältar har gått bort: Dave Cousins var ledare och frontman i Strawbs från 1963 till 2023, då de gjorde en sista spelning på Fairport's Cropredy Festival.
Strawbs LP "Grave New World" var viktig i min utveckling som lyssnare på musik och det blev flera gånger därefter som han fick mig att lyssna på musik jag normalt sett hade hoppat över.
Han var därtill den förste att upptäcka Sandy Denny. Detta har han berättat talande om i sin "Ringing Down The Years".
Jag återkommer med en större hyllning till denne fina musikskapare.
Under tiden ta och följ hans sista uppmaning: Ta ett glas gott rödvin och lyssna på din favoritlåt med Strawbs. Skall bli...!
Det är fullt upp med diverse olika projekt och jag hinner inte skriva om allt jag vill... Bröderna Dransfield får sjunga om just detta: "Too Much To Do".
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
