Jag såg Deep Dark Woods i Stockholm 2013 och skrev efteråt så här:
De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, men när de sedan drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk."
Fem år senare såg jag dem ånyo i Stockholm och de var fortfaraande mycket bra och ganska suggestiva, men lite av magin var inte riktigt där, delvis kanske på grund av att den suveräne gitarristen Clayton Linthicum nu fick hantera basen. Inget fel med det, men som han spelade första gången har jag inte hört många gånger.
På senare tid har gruppen mer utvecklats till Ryan Boldts kompgrupp och det har blivit mer avskalat och folkligt och det var inte riktigt vad jag hoppats på.
Därför är den nya singeln så glädjande. Här sjunger Ryan Boldt så hjärtskärande, gripande dramatiskt att det blir lite magi igen. Fortsätt så, då kan det bli magiskt när de snart kommer till Stockholm igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar