Det är redan första advent och jag ska försöka bjuda på något speciellt varje dag fram till och med julafton. Det blir en hel del nytt som jag ännu inte skrivit om och det blir även en del annat som helt enkelt bara är riktigt bra.
Jag börjar med underbara Thea Gilmore och hennes "Warmest Winter" från hennes utmärkta julskiva "Strange Communion" från 2009, en av få julskivor jag kan höra gång på gång.
Låt oss ta oss igenom den här "kris-vintern" med många kramar och skapa värme den vägen...!
Så har då den andra nya sången med Broken Fences kommit. Det är lågmält, melankoliskt och så vansinnigt vackert. "Gray Room" är skriven av Guy och Christen Russo och det är Guys gitarr och röst som tillsammans med Morgan Erinas harmonier skapar denna stämning.
Men visst är detta aningen svårtillgängligt och om deras nu 10 år gamla debutskiva inte gav det genombrott den borde gett duon, så lär väl knappast dessa två nya sånger heller ge dem det. Men det är vackert och fascinerande och jag sitter storögt och bara lyssnar...
På gruppens bandcamp-sida så kan du ladda hem "Song For You" från deras fantastiska debut-skiva helt gratis:
Även hela debutskivan finns för valfritt belopp och de påpekar att det inte finns något minimum. De skriver: "We selected the "name your price" option because we want anyone and everyone to be able to hear these songs".
Jag kunde inte hålla med mer... Broken Fences första skiva är unikt bra och jag utnämnde den till 2012 års bästa skiva och jag klassade den i oktober 2018 som den tredje bästa skivan under hela 2000-talet. Läs mer här: Årets upptäckt!
Om någon hade frågat mig om vilket band jag helst skulle vilja få se återuppståndna så hade Broken Fences kommit mycket högt upp på en sådan lista. Men, det är snart 9 år sedan Morgan Erina och Guy Russo gav upp försöket att fortsätta spela tillsammans efter det att de avslutat sin personliga relation. De har sedan dess vid ett par tillfällen uppträtt tillsammans i Pittsburgh och spelat någon enstaka sång, men inget mer.
Det kom därför som en stor överraskning när Morgan Erina skrev på Facebook att ett par nya låtar var på gång. Den första, "Bear (Dark Places)" finns nu att lyssna på och kan köpas från deras Bandcamp-sida.
Jag blir så glad att det är svårt att avgöra hur bra denna nya sång egentligen är, men det räcker mer än väl att de gör något tillsammans igen. Om det är en tillfällig återförening eller något annat framgår inte. Men för mig, som saknat deras makalösa stämsång i nio år, är det en stor nyhet...!
På hemvägen så svängde jag in på en återvinningsstation för att lämpa av lite rester från vårt konsumtionssamhälle: Massvis med papperskassar, några tomma kartonger, samt lite sopor av plast och papper. Ur högtalarna vrålade Moving Hearts om samhällets orättvisor och jag sjöng med och drömde mig bort och i min fantasi var det jag som spelade Declan Sinnotts expressiva gitarrsolon.
När jag stannade bilen såg jag att det stod en cykel där, med en papperskasse på pakethållaren och i den fanns ett fåtal tomflaskor och ett par burkar att panta. Troligen dagens skörd för den mörkhyade mannen som genomsökte containrarnas innehåll med hjälp av en lång griptång. Han såg trött ut, men frågade artigt om han kunde ta hand om mina sopor och sortera dem åt mig. Hans ögon var vänliga och lyste upp då jag gav honom en kasse med 5-6 tomflaskor. Jag sa att det inte var något mer att ta vara på bland mina grejor.
Jag lämnade mina sopor och mannen cyklade iväg, Väl tillbaka i bilen och på hemväg igen så kommer tankarna och frågorna. Är det så här vi ska ha det? Ständigt ökande klyftor mellan de ”som har” och de som ”inte har”. Ett samhälle med utstötta och utlämnade ”misslyckade” som letar sopor och tar sig fram bäst de kan och på andra sidan en elit som girigt bara vill ha mer och mer.
Jag envisas att tro att vi skulle kunna dela åtminstone något mer rättvist. Jag tror inte vi behöver mer och mer pengar och prylar för att bli lyckligare. Det är dessa klyftor vi har röstat fram att vi vill ha mer av, dessa klyftor som ska förstärkas... Girighet, ha-begär och uppdelning i vi och dom. Ett Sverige jag inte känner igen mig i. Ett Sverige där jag känner mig mer och mer främmande. Jag kanske tillhör nästa grupp som ska rensas ut och inte längre anses som önskvärda?
Mannen med den varma blicken och den glädje han visade över att få några tomflaskor värmer mitt sinne. Någon annanstans festar vår nya överklass och de skulle aldrig förstå mig. De vill bara ha mer och mer och tycker de har rätt till det.
Murray McLauchlan skrev "Burned Out Car" för 26 år sen, men det kunde lika väl ha varit idag. Vem skulle byta med den stackar'n som hittar sin mat i sopsäckarna och kryper till sängs i en utbränd bil...?
I wish that I could get relief
I wish that I could fix my teeth
I wish that I could wash my clothes
I wish I had some place to go
I live in a car that doesn't go nowhere
It's one short step to a shopping cart
In a twilight world that has no heart
I watch the sun go down from a burned out car
- Murray McLauchlan
”In a twilight world that has no heart” – Den meningen säger allt...
Är det så att vi saknar hjärta? Utan inlevelseförmåga och empati så bleknar medmänskligheten. Då blir vi alla snart ganska ensamma och utlämnade...
Lisa Miskovsky har en absolut underbar stämma och är en otroligt positiv person som utstrålar energigivande närvaro i stunden. Visst har en del av hennes skivor varit lite väl tillrättalagda och aningen överproducerade, men i de bästa stunder är hon helt fantastisk och hennes ärlighet går inte att ifrågasätta.
Jag har alltid önskat att hon skulle sjunga på svenska och spela in något mer "avskalat". Nu har båda önskningarna infriats på en gång:
Den kända mello-sången "Best To Come" har fått en ny svensk text av Annika Norlin och den berör som Annika oftast gör. Den lågmälda inspelningen är precis rätt. Och så kan man höra Lisas norrländska klang lite med...
Form och färg-verkstaden, Eskilstuna - Utställning Spindlar av Margit Karlsson, samt Collage av Pia Monica Karlsson
Jag minns hur jag reagerade på låten "In The Gallery" på Dire Straits starka debutskiva. Hur den begåvade skulptören ignorerades, medan han som "took an empty canvas and stuck it on the wall" fick vara med på utställningarna. Hur konst-eliten samlades och bestämde vem som skulle få genombrott och berömmelse. Jag vet att jag då tänkte att jag nog inte begrep mig på "modern konst"...
Jag gillar fortfarande "In The Gallery" och Mark Knopflers spretiga gitarrspel. Men jag tänker ju lite annorlunda och mer vidsynt idag... Konst, och all annan kultur med för den delen, handlar främst om att uttrycka sig och då är nya uttryckssätt och nya infallsvinklar alltid välkomna.
Två fräscha sätt att uttrycka sig har visats på Form och färgverkstaden i Eskilstuna den senaste veckan och kan ses till och med i morgon. Margit Karlsson visar sina fantasirika spindlar, i alla möjliga skepnader och gjorda av alla tänkbara material. Jag, som inte har någon alls rädsla för spindlar, tycker Margits skapelser är både söta och vackra, både overkliga och verkliga, men alltid lika fascinerande och påhittiga. Även barn kan ha en rik behållning av att se och även att ta i dessa spindlar. Kanske de till och med kan bota någons spindelskräck...?
Margits dotter, Pia Monica Karlsson, ställer ut collage, där hon först målat färger och mönster på papper och sedan klippt dem i remsor och olika former, för att därefter klistra fast dom i nya formationer av bland annat fantasiblommor, men även mer abstrakta motiv.
Resultatet är mycket fascinerande och jag hittar hela tiden nya detaljer jag inte sett förut. Det är ganska små nyanser i färgsättningen och det stimulerar mitt intresse. Det finns en spräng-kraft i hur motiven växer, men ändå uppfattar jag att en lugn harmoni vilar över dem. Det är verkligen så långt bort man kan komma från klatschiga naturbilder. De visar ett helt annat sätt att förmedla det attraktiva i fritt växande växter och är i mina ögon oändligt mer fascinerande och avsevärt vackrare och behagligare att beskåda.
Två tydliga exempel på hur spännande och intressant det kan bli när man söker sig fram med nya uttryckssätt.
Counting Crows - Filadelfia Convention Center, Stockholm 2022-10-29
Hela bandet med tekniker fastnade i hissen när de var på väg ut på scenen... Därför blev de tio minuter sena. Vilken start på en konsert som blev något alldeles enastående...!
Så stod de då till slut ändå på Filadelfias scen, efter två på grund av pandemin inställda försök förra året och i våras. Det sägs att det är minst 14 år sen de spelade i Sverige.
Adam Duritz är givetvis den centrala frontfiguren, men det visar sig att Counting Crows faktiskt är ett "riktigt" band. Fem av de sju medlemmarna har varit med sen starten 1991, eller strax därefter. De andra två har varit med i bandet 20 respektive 17 år. Så det är nog sant när Adam presenterar dem alla som sina vänner. Det märks när musiker verkligen är "där" och tycker om att vara det. De är alla duktiga och expressiva, men också lyhörda och mer delaktiga mer än vad jag trodde att de skulle vara.
Charlie Gillingham spelar klaviaturer och kliver fram och spelar drivande dragspel på en helt underbar "Omaha". David Immerglück varierar mellan gitarr, lap steel och mandolin. David Bryson river av några fina gitarrsolon även han. Dan Vickrey spelar ännu en gitarr och ibland lite keyboards. Rytmsektionen med Millard Powers på bas och Jim Bogios på trummor är tighta och deras styrka märks tydligt och ger musiken en riktigt stadig kraft.
Adam Duritz själv har en röst som nästan är makabert stark. Trots volymen under kvällen så hör man vartenda ord tydligt. Hans frasering är helt enorm, han bänder och vrider på rösten, ibland likt Van Morrison och ibland som Peter Gabriel. Visst ligger hans röst högt i mixningen, men jag tror ändå det är styrkan i rösten som är främsta orsaken till att den framträder så tydligt. Ljudet är för övrigt delikat och jag förstår varför Filadelfia Convention Center fått så fina lovord som konsertlokal.
Adam Duritz visar sig även vara riktigt pratsam och sympatisk i mellansnacket och inte alls den egocentriska typ man lätt kunnat föreställa sig.
Vi får höra flera av låtarna från debuten och mästerverket "August and Everyrthing After" och hela den senaste EP:n "Butter Miracle". Därtill flera andra sånger som på scenen blev betydligt bättre än originalversionerna på skiva. "Colorblind" är gripande intensiv trots att den lågmält kommer direkt efter "Mr. Jones" och på slutet rullar man ut ett extra piano och Adam sätter sig och startar en majestätisk "A Long December".
Vi fick även höra "Start Again", en avskalad cover av Teenage Fan Clubs låt, och det blir en av kvällens finaste inslag.
Tyvärr uteblev mina favoriter "Perfect Blue Buildings" och "Anna Begins", men det är lätt att bortse från en sådan här kväll, där publiken flera gånger fick sjunga hela textrader och gjorde det galant.
Vi får till slut reda på att en ny skiva släpps om några veckor och att de lovar att snart komma tillbaka.
Kort och gott: En av de bästa konserter jag varit på...!
Ibland blixtrar han till, den gamle favoriten Neil Young... Det är inte ofta som jag hajar till nu för tiden när något nytt med Neil annonseras, men det här låter ju lovande.
Den nya "Love Earth" är en simpel, men genial, skapelse. Ett första smakprov från nya albumet "World Record", som kommer i november.
Videon är gjord av hans kära Daryl Hannah, som numera är brukligt då det gäller Neil, och hon har definitivt ett öga för det där med bilder och att förmedla stämningen näst intill exakt.
Det sägs ju att vi behöver "earthing", det vill säga direkt hudkontakt med jorden. Jag tror att det definitivt finns något att hämta där. Regelbunden "earthing", eller jordning på svenska, har visat sig ge häpnadsväckande resultat där andra försök misslyckats. Forskning hävdar effekter som att det lugnar nervsystemet, reducerar inflammation, ökar blodcirkulationen, ger bättre och djupare sömn, samt att vi blir mindre påverkade av stress.
När Neil Young här vandrar omkring barfota verkar han ju må riktigt bra.
Kanske… (Ett hopkok av tankar de senaste veckorna)
Ute sätter hösten in sin stöt
Mörkret angriper på alla fronter
Kylan biter snart obönhörligt i skinnet
och därtill ytterligare i den tomma plånboken
I dyrt slott sitter fyra karriärister och gottar sig
och planerar hur de ska sätta dit alla oss vanliga
Vi som inte kan ta för oss på andras bekostnad
Vi får väl skylla oss själva när vi är så tafatta...
Deras löften var som vanligt bara tom retorik
Ett väl beprövat sätt att effektivt stjäla röster
Sossarna bedriver nu moderat politik
och utplånar sakta men säkert sig själva
Jag blir ju faktiskt fortfarnade besviken på dem
och det förvånar mig lite
Förvånar gör däremot inte de andra tre,
även om jag häpnar över vad de faktiskt kommer med
När jag ser deras miner undrar jag om jag någonsin mer
kan lita på att någon där uppe vill oss vanliga väl
När deras girighet ständigt bara vill ha mer
till varje pris, utan någon form av tvekan och helt utan ansvar
Mitt i denna hösts kalla gripklo av distans och egoism
så möter jag männsikor som öppnar sin oro och sin utsatthet
Jag uppfattar en försiktig förhoppning om att allt ska lösa sig
Ändå, på något sätt
Trots allt
När jag hör hur ditt spontana skratt ännu sipprar fram
Hur din valda närvaro gör mig åtminstone lite trygg
När vi tar några danssteg där i köket efter maten
Då tänker jag stilla att jag kanske nu ändå
till slut
sent omsider
har lärt mig hur jag vill leva
Kanske...
Något begriper jag i alla fall:
Deras materiella lycka där på slottet när de firar sina framgångar
Deras maktbehov och vilja att se ner på alla meningsmotståndare
Deras framfusiga förakt för all eftertänksamhet och besinning
Deras godtrogna, smått religiösa tro att kärnkraften är ren och säker
Deras övertygelse om att miljön, den klarar sig alltid
bara de själva håvar in så mycket stålar som möjligt
Ett ansvarslöst angrepp på sina egna barn och de andra som kommer efter oss
Allt detta och alla dessa falska, inställsamma miner
All påklistrad ytlighet och lögnaktiga förenklingar
All förakt som lyser som bloss i deras blickar
Det biter inte på mig...!
Jag måste ha förebilder som har hjärta och förnuft
Som med öppna ögon beskådar sin samtid
Annars når de inte mig
Det kan de nog aldrig lära sig att förstå där ute till höger
Barriärer av självgodhet och förakt är svåra att bryta ner
Speciellt när man inte ens har verktygen att inse
var man faktiskt har hamnat
När man inte uppfattar att man har gått helt vilse
Vad som verkligen betyder något för mig
det är att bli berörd
Att känna gemenskap och vara där i mötet
I all enkelhet
När jag ser bilder på de fyra partiledarna som nu kommit hjälpligt överens om att bilda regering så undrar jag om dessa fyra verkligen kan vara de som vi faktiskt valt att representera oss...? Har vi verkligen inga bättre att sända fram...?
Det är fullständigt omöjligt att mer än 50 procent kan ha någon personlig vinst av deras politik, kanske 5 % men knappast fler... Är vi verkligen så naivt godtrogna...? Eller kanske rentav så korkade...? Eller kanske bara grundlurade...? Det finns ju hur som helst en omedvetenhet, en bristande förmåga till insikt om hur saker och ting faktiskt hänger ihop...
Tittar på bilden igen. Skulle jag kunna tänka mig att köpa en begagnad cykel av någon av dem? Knappast...!
Miljödepartementet läggs ner...! Hur i helskotta tänker de då...? Det måste vara så att de folk-valda har ett behov av att provocera...! De flesta kommer över sin trotsperiod då man är fem-sex år. Vad säger det om vår nye statsminister...?
Hmmm. .. Och så ska de bygga kärnkraft igen. Var är kunnandet och omdömet här då...? Det finns ingen kunnig investerare i USA som ens skulle komma på tanken att bygga kärnkraftverk. Knappast ingen okunnig heller. Där inser man kallt att kärnkraften är off. Den är inte det minsta lönsam och det är en bransch för loosers....
Ingen i den blivande regeringen har någon vettig tanke om att göra något för miljön. Bara det att de inte ens nämner miljön i sin målsättning gör mig mörkrädd...
Snälla svenska folk: Ni har alltså röstat fram några trotsåldriga miljö-förnekare som därtill inte har några problem att samarbete med våldsbenägna rasister... Hur tänkte ni då...?
Mitt i den dystra verkligheten snubblar jag över John Gorkas fina påminnelse om att det finns godhet i världen. Kloka, medvetna och eftertänksamma personer med förmåga att inte bara se sin egen nässpets...
Ale Möllers Xeno Mania - Royal, Eskilstuna 2022-10-12
Ale Möller är en av de verkliga särlingarna i svenskt musikliv: En utforskare av ny spännande musik utan några begränsningar geografiskt, en inspiratör, en utsökt musiker och därtill en utomordentlig berättare. Alltid trevlig att höra på konsert, men ofta lite svårtillgänglig på skiva. Nu har han ett niomannaband med fantastiskt duktiga musiker och de turnerar just nu med det albumaktuella musikkonstverket "Xeno Mania", som faktiskt började som ett beställningsverk från Sveriges Radio.
Mina intryck från kvällen på halvfulla Royal i Eskilstuna:
- Jag sitter och fascineras av Felicia Westberg på bas och jag kommer på mig själv att jag nog ser mer på hennes spel än på resten av bandet tillsammans. Vilken basist...! Hon kompar, hon solar, hon fyller ut soundet, hon tar plats och hon ger plats åt de andra. Ibland så skapar hon även mystiska ljud med sin bas. Så ruskigt bra och så imponerande att jag nästan glömmer alla de andra...
- en riktigt svängig rytmsektion med Liliana Zavala på slagverk och Robin Cochrane på trummor.
- tre duktiga blåsare: Klas Toresson på sax, Anna Malmström spelar klarinett och Karin Hammar trombone. Fyra om man räknar in Ale själv på diverse flöjter och en liten trumpet av något slag.
- en lyhörd Johan Gradén på klaviaturer.
- en Erik Rydvall som ser ut att ha så trevligt med sin nyckelharpa. Spelar fyndigt, det gör han också, ibland nästan med en attityd som om det vore en elgitarr han hade med sig.
Därtill noterar jag:
- några otroligt fina övergångar mellan olika passager i låtarna.
- några fyndiga och välrepeterade slut som verkligen "satt".
- en del oerhört vackra avsnitt då intensiteten nästan stegras trots att de går ner i volym och antal instrument som låter.
Det är bra, ibland riktigt fascinerande. Ibland blir det för mycket ljud på en gång, lite för stökigt och jag vet inte vad jag ska bygga mitt lyssnande på...
Jo, förresten, det vet jag ju visst: Jag lyssnar och ser på hur Felicia Westberg hanterar sin bas. Det räckte så väl för att göra min kväll...
Inför inlägget igår letade jag video-klipp på när Kipp Lennon härmar Mick Jagger, men hittade just ingenting... Idag, när jag inte letade mer, då dök de upp... Här är de två bästa, inte lika bra som det var på Lokomotivet, men det säger ändå en hel del.
Först från en "House-Concert" 2016, tyvärr med lite oskarpa närbilder, men med hyfsat ljud. Videon innehåller även "For What It's Worth" och "Take A Walk On The Wild Side", precis som på söndagens konsert:
Här är en kortare video, med lite bättre bild, men med grötigare ljud... Här ser man ganska tydligt Kipps intränade Jagger-rörelser:
Jackson Browne och David Crosby är två artister som uttryckt sin beundran för Venice. Här är ett reportage om detta, på holländska, där Jackson berättar om (på engelska, tack och lov...) sitt samarbete med Venice och vi får även höra Jackson spela "For A Dancer" med Venice på stämsång. Mästerligt...!
Kipp Lennon berättar också om sin likhet med Jackson... Många tror ju att Kipp är Jacksons lillebror. Delen med Jackson börjar ca 30.13 in (och ska starta där automatiskt).
David Crosby säger lite senare att Venice är "the best" och vi får höra dem göra "Guinnevere" tillsammans (Börjar efter 43.15):
Avslutningsvis en bedårande unplugged-konsert från RTV Oost 2017, nästan en timme lång och med en kortare intervju i mitten:
När jag fick höra att den amerikanska gruppen Venice skulle göra en kortare turné i Sverige blev jag överraskad. Varför skulle en så etablerad grupp ge sig ut på våra slingrande vägar? Men, de är ju riktigt stora i Nederländerna, så varför inte...
Det visade sig också att Håkan Carlsson, en stor beundrare till gruppen, bor i Torshälla. Efter flera års försök så har han nu lyckats övertyga gruppen om att även ta sig hit. Konserterna i Sverige var gruppens första någonsin, och förutom Eskilstuna besöktes Karlstad, Örebro och Uppsala.
För mig har Venice alltid varit förknippade med fantastisk stämsång. De två brödraparen, som också är kusiner, har fyra stämmor som lätt kan konkurrera med t.ex. Crosby, Stills och Nash.
De två huvudsångarna Mark och Kipp Lennon har två väldigt karakteristiska röster och Pat Lennon lägger ibland på en ljus, helt fenomenal tredjestämma. Därtill är både Pat och Michael mycket duktiga gitarrister.
När de börjar kvällen med "We're Still Here" och min favorit "Always" så undrar jag om de skulle klara av att fortsätta på samma nivå, men det gick galant.
Venice gjorde flera riktigt bra skivor på 90-talet och visst är de låtarna ännu de allra bästa, som t. ex. "Family Tree" här nedanför, deras troligen allra mest kända sång.
Det finns även en inspelning från holländsk radio där de sjunger "For A Dancer" med Jackson Browne. Inget annat än makalöst fint...! Tyvärr fick vi inte höra deras egen version denna kväll, det hade varit en höjdpunkt, så vi tar väl den här i stället. "For A Dancer" är ju en piano-låt, men den går tydligen att sjunga även till akustisk gitarr:
När de nu står på scenen på Lokomotivet i Eskilstuna och sista konserten i Sverige för den här gången är det ingen sparsam konstellation. Nej, alla fyra kusinerna är kompade av en bassist, en trummis och en man på keyboards. Att det endast är knappt 200 betalande besökare här bekymrar inte heller gruppen. De ger allt under drygt två timmar och det är både finstämt och rockigt, både djupt och enkelt. Det är vackert och det är ruffigt. Ljudet är förträffligt mixat och bandet verkar ha det roligt och trivs riktigt bra. Det gör snart vi med.
När de inleder extranumren med "Find The Cost of Freedom" och den sen övergår i en rykande version av Neil Youngs "Ohio" är det nästan som om Neil själv stod i farstun. Sedan kommer Kipp Lennons imitation av Mick Jagger och det är så imponerande likt i varje rörelse, varenda steg och i varje minspel. Kipp "blir" helt enkelt Mick Jagger. Mick själv hade inte kunnat göra det bättre... Jag är så road att jag inser att det här kommer jag alltid att minnas.
Välkomna tillbaka Venice...! Nästa gång lär det garanterat bli fler som kommer...!
PLEASE NOTE: Translated to English in the comment section!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
