Ovanstående citat, ur en bok där barn förklarade allt möjligt på sitt speciella sätt, hade jag länge på anslagstavlan.
Jag undrade nog också som barn... Jag antar att jag bara var 4 eller 5 när jag första gången kysste en tjej. Jag minns inget av det, men min bror hävdade att han sett att jag kysste min tjejkompis när vi cyklade runt huset där vi bodde. För att komma från det pinsamma vet jag att jag förklarade det med att vi krockat med cyklarna och då hade ju våra munnar råkat komma mot varandra (!), så det räknades inte, det var bara en "krockpuss"...!
Det dröjde ganska länge efter det, mest såg jag nog då tjejer som oberäkneliga baciller som var intresserade av trista saker... Men i slutet av 7:an insåg jag att det var omöjligt att låta bli att titta på en viss tjej och det kändes pirrigt och skönt och helt ofattbart. Och så är det väl än idag, fast objekten har varierat, minst sagt....!
Jag var alltså 14 år och kär...! Det blev därefter många olika, ofta olyckliga, förälskelser. Ofta fegade jag ur, men ibland fick jag det ur mig efter en kraftig ansamling av mod... Kärlekar blev mer, det blev förhållanden, det blev barn och det blev ett gemensamt liv.
Det blev glädje, gemenskap och känslan av att vara hel. Det blev även besvikelser, tomhet, otroheter samt mindre och större katastrofer.
Men kvar finns ändå alltid en längtan att vara där igen... Och igen...! Det vore väl egentligen klokast att försöka undvika det hela: But everybody's gonna tell you it's not worth it
Everybody's gonna show you their own pain
You might try to find your way up around it
But the need for love will still remain
- Jackson Browne
Jackson Browne tydliggör ovan det hela klockrent, kärlekens gåta klargjord på några rader, bättre kan det inte sägas...!!
Så, om jag nu för egen del skulle sammanfatta snart 60 års virrvarr av kärlek, så vore det enkelt att låna Joan Baez slutfras från hennes "Love Song For A Stranger Part 2": And concluding my thoughts of the past
That love is a pain in the ass
- Joan Baez
Men, nej, så är det ju inte...! Vad jag lärt mig är att kärlek kan ta så många olika uttryck, många olika skepnader... Det gemensamma är att det kräver all uppmärksamhet, att man blir varm inuti och att det pirrar både här och där i kroppen. Attraktionen! Kåtheten! Men det finns också delar av trygghet, delaktighet och tillit. Samt ofantligt stora delar av gemenskap och bejakande, av förundran och glädje.
Nej, det blir nog så att jag inte kommer få något svar på frågan så länge jag lever (och knappast därefter heller...) Kanske är det en förutsättning för kärlekens väsen att man inte ska förstå utan bara omslukas och förundras?
Jag undrar alltså fortfarnade... Tur är väl det!
Jackson Browne har formulerat många försök att uttrycka vad kärlek är och inte är. Kanske han kommer närmast sanningen just när han själv ställer frågorna och svaren dyker upp på näthinnan, som i den makalösa "Sky Blue and Black":
You're the color of the sky
Reflected in each store-front window pane
You're the whispering and the sighing
Of my tires in the rain
You're the hidden cost
And the thing that's lost in everything I do
Yeah and I'll never stop looking for you
In the sunlight and the shadows
And the faces on the avenue
That's the way love is
That's the way love is
Sky blue and black
- Jackson Browne
Böcker, böcker, böcker... Ibland tar livet vägar man aldrig kunnat ana... och ibland är det nyttigt att "bara låta allt hända"...
I februari frågade min chef om jag var intresserad av att ta över skolans bibliotek inför höstterminen. Först var jag väl inte så där exalterad, men ändå lite lockad... När jag sedan fick igenom alla mina önskemål, bl.a. att inte vara ensam, så var det bara att köra...
Mycket har hänt och det har varit fullt upp för en halvtidstjänst som min... Men det har varit roligt, mycket roligt, och det känns nu som om det var den här utmaningen jag behövde inför mina fem-sex avslutande jobb-år.
Jag och min kollega har sorterat och gallrat, flyttat böcker hit och dit, besökt bokmässan i Göteborg, lagat bordskivor, skruvat ihop stolar, byggt hyllor, fräschat upp och under tiden lärt känna varann allt bättre och det ska bli kul att fortsätta utveckla det hela ännu mer.
Idag hade vi en liten anspråkslös invigning. Samma dag råkar Paper Aeroplanes släppa sin nya video ovan, verkligen "tajmat"! För mig så blir det väl nu lite mer vardagslunk med förhoppningsvis fler inspirerande möten...
En sak är i alla fall säker: Ryktet om "bokens död" är kraftigt överdrivet! När de tre tjejerna i 7:an idag hade klippt snöret och vi öppnat dörrarna, sprang de runt alldeles lyriskt lyckliga över alla böcker som fanns i hyllorna... Då var det nästan som om böckerna talade med dem... och kanske är det just det de gör!
Det kommer fortfarande vara mest musik och andra tankar här på bloggen, men lite fler böcker kan nog smyga sig in ibland... Avståndet är inte så stort, och ibland är musik och böcker som olika skepnader av samma upplevelser. Vem kan till exempel motstå Nalle Puh? I bokens finurligt kloka tankar, eller när Kenny Loggins sjunger om honom:
Rolf Carlsson Band - "Själ och Blod" - Riverside/Trickleheart/Border Music 2015
Rolf Carlsson har gjort ännu ett album (hans nionde!!) och borde ha goda förutsättningar att nå ut till en större skara lyssnare. Hans något skrovliga röst och en envishet att lyfta fram positiva tankar ger hans musik en tilltalande klang och ett djup utan att bli pretentiös.
Nya skivan "Själ och Blod" är ruskigt stark och innehåller 10 bra låtar, som känns som att de hör samman. Inledande "Aldrig vi mot dom" slår an tonen med både tillbakablickar och slutsatser i nu-tid. Det är frestande att rabbla upp varenda sång, men jag väljer att lyfta fram "Klara med K" (med lånad musik av Hooters), den tänkvärda "Blå balkong högst upp", samt den snabbare titellåten "Själ och Blod". Alla är inget annat än suveräna skildringar av en grubblare som ändå alltid låter positiv och lyfter fram möjligheter, hur mörkt det än verkar se ut.
Det finns åtskilliga tillbaka-blickar, förnuftiga funderingar och slutsatser som sprider värme och ödmjukhet. Den drygt 8 minuter långa "Nittonhundraåtti" griper tag och jag känner igen mig på flera sätt. "All kärlek du kan få" (musik av Tom Waits) och den egna "Du finns här i mitt liv" blir nog mina favoriter, i alla fall just nu. Vackert och suggestivt och åter samma positiva grundton som gör det hela extra angeläget.
Produktionen och soundet tilltalar mig och det känns både luftigt och tätt. "Goda mänskor" sticker ut med sitt blås-arrangemang och smittande "trall", inte alls dåligt på något vis, men det bryter stämningen en aning, i övrigt känns låtarna delaktiga i en helhet, både musikaliskt och textmässigt.
Avslutande "Var nöjd med dej själv", originalet av Bill Fay, sammanfattar talande vad skivan, ja livet, ytterst handlar om.
"Själ och Blod" släpps den 23 oktober och samtidigt kommer "Hundra sidor sånger 85-15",
en bok med Rolfs låtar samlade.
Jag tror att när Rolf Carlsson någon gång ser tillbaka på sin karriär så kan "Själ och Blod" mycket väl vara den skiva han känner sig mest stolt över...
Jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om Tina Stenberg, trots att hon tidigare släppt tre skivor, samtliga på engelska, mellan 1997 och 2009. Idag släpps ett nytt album på svenska, "Mitt i Livet", och det verkar vara en nystart på flera vis: Efter en skrivtorka och allt fokus på familjelivet, så kom sångerna plötsligt på svenska och sedan föll bitarna på plats...
"Mitt i Livet" är tveklöst en mycket stark och ärlig skiva med avskalade och mest akustiska arrangemang, men det som är mest imponerande är den höga kvaliteten på låtarna.
Det är huvudsakligen egna kompositioner, men därtill gör Tina Eric Andersen's "Come To My Bedside" på svenska så hudnära underbart att det är omöjligt att inte bli riktigt känslosam. Egna "Grått och Ensamt" och "Vila i Min Famn" är lysande sånger som berör och jag blir varm inuti.
"Bara Du" sticker ut med lite tuffare klanger. Är det årets vackraste kärlekssång? Efterföljande "Du och Jag" griper också tag med saknad och vemod.
Producenten Martin Svensson har lyckats skapa ett sound som är ovanligt nyansrikt och tätt, som skir grönska när allt slår ut på våren. Det klingar fint om gitarrerna och basen känns ordentligt. Jag kunde varit utan några stråkarrangemang, men det spelar mindre roll.
Avslutande "Ofrivilligt Fri" är också en pärla med Tinas fina närgångna sång och med Pelle Jernryds svepande gitarrer. Ett värdigt slut på en mycket stark skiva...!
Att döpa sitt album och titellåten till "May All Your Favorite Bands Stay Together", som Dawes gjorde, var kanske att utmana ödets makter...?
Mitt under brinnande turné så lämnar nu klaviaturspelaren Tay Strathairn bandet med omedelbar verkan på grund av "Musical Differences"... Det är faktiskt andra gången som
Tay lämnar Dawes, han gjorde det redan 2009, men återvände sedan 2011.
Men eftersom Dawes nyligen utökade bandet med Duane Betts på gitarr, så kliver nu frontmannen Taylor Goldsmith bort till keyboarden och spelar där resten av turnén.
Så här lät det första spelningen utan Tay:
Men, Dawes garderade sig ju för att det faktiskt skulle kunna hända.... Första låten på
skivan heter ju "Things Happen"... Jo, just det...!
Kanadensiska Great Lake Swimmers är helt enkelt en av de bästa grupperna de senaste åren. Deras andra och tredje skiva, "Bodies and Minds" och "Ongiara", tillhör mina mest spelade skivor.
För knappt tre år sen spelade de på Debaser vid Slussen. Mycket av det jag skrev då är det bara att upprepa efter spelningen på Nalen i måndags kväll:
- Musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av!
- Tony Dekker har en spröd ljus stämma och skriver fruktansvärt vackra låtar som växer och etsar sig fast.
- Miranda Mulholland spelar fiol och sjunger stämmor känslosamt och är den som märks mest på scen.
- Erik Arnesen spelar elgitarr så sofistikerat och när han ibland plockar fram banjon kan man känna gräset under fötterna.
- Bret Higgins ståbas understryker och skapar på samma gång luft i ljudbilden.
Nye trummisen Joshua Van Tassel spelar varierat, men når inte den fantastiska klass som föregångaren Greg Millson visade upp för tre år sen på Debaser.
Sedan dess har gruppen tagit en paus och Toni Dekker har gett ut en solo-skiva. Nya skivan "A Forest of Arms" kom i våras och är en av årets finaste utgåvor.
Personligen tycker jag gruppen når de allra största höjderna i de lugnare numren och då kommer Tony Dekkers röst mer till sin rätt när musiken då skapar en dramatisk spänning, som i "Think That You Might Be Wrong", för mig kvällens absoluta höjdpunkt.
Gruppen förlitar sig numera på fler up-tempo låtar och de gör det helt suveränt, men når inte riktigt den kraftfulla dramatik som t.ex. uppstår i "Don't Leave Me Hanging" från nya skivan, här i Köpenhamn för några dagar sedan:
Kvällen avslutades med Leonard Cohen's "Hey That's No Way To Say Goodbye" och jag tror alla var nöjda efter en riktigt fin musik-kväll...
Jag har varit på Bokmässan i Göteborg för första gången: Stort, inspirerande och mycket folk i trängseln. Böcker överallt och mer därtill. Kändisar både här och där. Lyssnade lite på Mark Levengood och Stefan Sundström. Överallt engagerade männskor och spännande möten.
Jag tänker: Allt handlar om möten! Klart är i alla fall att boken lever och frodas och att allt prat om "bokens död" är klart överdrivet. Visst är det trist att fler läser allt mindre, men de som läser gör det och söker vidare...
Jag har frossat i fina möten: Nya vänner, gamla vänner jag inte sett på evigheter, internet-vänner jag haft mycket kontakt med men aldrig tidigare träffat "in real life", spontana möten och planerade träffar...
Jag har skrivit en hel del om "möten" tidigare, du kan läsa det här.
Lindisfarne och "Meet Me On The Corner" från 1971 får dekorera detta med möten. Kolla in frisyrerna!
Möten är fundamentalt viktigt för att sätta igång något man tror på.... Möten bygger broar och skapar gemenskap. När människor blir berörda öppnas dörrar och nya vägar blir synliga. Allt handlar om möten!
Som sagt, det var många möten på några få dagar, men jag känner mig varm och trygg. Lite mer hel, lite klokare...
Nitty Gritty Dirt Band firade 50 år på Ryman Auditorium i Nashville för några dagar sedan. 50 år är en avsevärd ålder för ett band och lägg därtill att Jeff Hanna, Jimmie Fadden och John McEuen varit med hela, eller nästan hela, tiden och den nuvarande fjärde medlemmen Bob Carpenter anslöt redan 1980.
Den viktigaste personen, som inte är med längre, men som varit med i två långa perioder, är Jimmy Ibbotson. Han var givetvis med på jubileums-konserten:
En annan medlem från starten var faktiskt Jackson Browne, även om det bara blev några månader sommaren 1966. Jackson gästade också i förra veckan och fick en fin introduktion av Jeff Hanna:
"These Days" följdes av en i dessa sammanhang ovanlig låt, "Truthful Parson Brown":
Många andra gästade också, som Rodney Crowell, Alison Krauss och John Prine.
Men jag avslutar med en favorit, "Bless The Broken Road", mer känd i mycket sämre
version med Rascal Flatts, men här med Bob Carpenter vid mikrofonen, precis som på original-versionen på skivan "Acoustic".
Nitty Gritty Dirt Band är ett levande bevis på att spelglädje och äkta känsla är oersättliga beståndsdelar om musik ska bli bra...
Totte Bergströms Releaseparty på Stampen, Gamla Stan, Stockholm 2015-09-16
Totte Bergström "Modersmål" 2015
Någon gång på 80-talet hörde jag låtarna "Liten" och "En Fågel" på radions live-program 'Lunchmusik' då Totte Bergström och Basse Wickman körde några låtar på två akustiska gitarrer. Jag köpte därefter Tottes LP "Ingen Väg Tillbaka" och förutom de två redan nämnda låtarna fastnade jag för "Det Som Du Sökte", en låt som var en av de betydelsefulla sånger som hjälpte mig komma över en depression och finna nya vägar.
Många år senare är fortfarande Totte Bergström en doldis för de flesta, i mina ögon ganska underligt... Efter flera bra solo-skivor, åtskilliga fina gitarr-insatser för bl.a Basse Wickman, Magnus Lindberg och Ulf Lundell, mer bluegrass/country-influerad musik med New Strangers, och på senare år lite rockigare musik med Vagabond Ways. Han har även spelat med några amerikanska giganter som t.ex. Gene Parsons och Byron Berline.
Hans gitarrspel är starkt inspirerat av Clarence White och hans använder gärna Clarence och Gene Parsons string-bender-uppfinning och Clarence skulle säkert vara stolt om han kunde höra.
Nu har Totte spelat in några av sina gamla låtar och kompletterat med några nyskrivna, alla på svenska och därav den fyndiga titeln på nya skivan. Det är en riktigt stark skiva Totte fått till
och bandet han har bakom sig imponerar med ett tätt men ändå luftigt komp som känns fräscht och inspirerat. Det låter bra, snitsiga arrangemang och en mycket snygg produktion av Patricio Cabezas och Totte själv.
Nämnda låtar har fått en ny skrud och de är ruskigt bra i de nya arrangemangen, men även övriga låtar håller en riktigt hög klass och jag skymtar några nya favoriter i "Åtta Broar", "Blås Iväg Alla Moln" och "Ge Mig Ro".
I förrgår spelade Totte och bandet på Stampen i Gamla Stan och det blev en mycket trevlig och omväxlande kväll då nya skivan släpptes ut i världen.
Totte sjöng lika fint som alltid och visade prov på sitt finurliga gitarrspel. Janne Ekman spelade härlig dobro och Per "Pigge" Mattis spelade både effektfull mandolin och gitarr, samt därtill även munspel med riktig känsla.
Rytmsektionen från Vagabond Ways, Patricio Cabezas på bas och Niklas Lindström bakom trummorna, kan mycket väl vara bäst i landet med sin följdsamhet och sitt "drag". Fast, allra mest imponerad blev jag av Daniel Kurba på piano, som spelade så avslappnat och charmerande att det lyfte hela soundet från "mycket bra" till "enastående". Det är bara att bocka och buga...! Wow...!
Totte och de flesta i bandet åker snart på en liten turné i staterna och lär få rikligt med uppmärksamhet om de spelar så här bra...
Det finns låtar som det bara tar sekunder innan man hajar till och tänker "Det här är bra...!".
Fanny Holm har gjort en ny sån låt, med god hjälp av ingen mindre än Doug Pettibone, mest känd som gitarrist åt Lucinda Williams. Pettibone spelar finurlig sologura med en så spröd känsla att du inte kommer undan. Fanny själv spelar det akustiska kompet och tillsammans skapar de ett av de häftigaste gitarrintron jag hört på ett bra tag.
Det fortsätter lika bra. Fanny sjunger angeläget och påträngande och lyriken är så dramatisk att man tror hon sjunger just om mina erfarenheter, med både tydlighet och viss vaghet så det ändå är öppet för fri tolkning, precis som de stora låtskrivarna kan få till det.
Lite senare kommer en cello spelad av Lisen Schultz in och förstärker dramatiken ännu mer. Björn Gideonssons slagverk bidrar också till det täta soundet. Allt snyggt arrangerat och producerat av Per Ängkvist och Christer Jonasson.
Och Doug Pettibones spel blir, när solot kommer, bländande i sin anspråkslösa smakfullhet.
Jag vill bara lyssna igen och igen. Gör det du med!
Ni vet säkert att jag gillar gruppen Dawes... Ni vet nog också att jag är grymt förtjust i enkla akustiska versioner av mina favorit-låtar. En riktigt bra låt behåller sin intensitet även i det avskalade formatet...!
Dawes gör ju ibland sina låtar 'unplugged' och låtarnas briljans framträder ännu tydligare. De blir kanske inte bättre, vilket ju knappast är möjligt, men något mer "hudnära"...
"Somewhere Along The Way" är kanske årets bästa låt och här gör de den så rysligt bra:
Ett par låtar till i akustisk skrud ("Now that it's too late Maria" och "All Your Favorite Bands") samt en intervju som visar att Taylor Goldsmith inte bara är en begåvad musikskapare utan även en riktigt trevlig och vettig person med fötterna på jorden.
Thea Gilmore blev så berörd av nyheterna om flyktingarna på alla överfyllda båtar, så hon skrev "Soon" och gav ut den direkt via sin Bandcamp-sida. Köp den för £1 eller mer och pengarna går till MOAS ((Migrant Offshore Aid Station).
Det är skönt när människor reagerar och gör vad de kan...
Thea gör det dessutom suveränt bra! "Soon" berör ända in under huden, en riktigt stark och empatisk sång. Värd minst ett pund av er alla! Köp du med!
John Fogerty, då i Creedence Clearwater Revival, skrev och spelade in "Bad Moon Rising", utan diskussion en av de definitiva rock-låtarna. Nu är det väl så att Fogerty inte har den tydligaste artikulationen i musikvärlden, så en del trodde att “There’s a bad moon on the rise” i stället var “There’s a bathroom on the right”... Ibland sjunger den gode John därför just så, lyssna 1:57 in på den här utomordentliga live-versionen:
Men, varför inte "There's a bathroom on the rise"...? För det är just vad det är här hemma: Det gamla badrummet är väck och ett nytt har vuxit fram och är snart klart, bara små saker att fixa återstår...
Det har varit lite ont om tid att skriva ett tag, men det kommmer snart att bli bättre...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
