Den eviga frågan...

Ovanstående citat, ur en bok där barn förklarade allt möjligt på sitt speciella sätt, hade jag länge på anslagstavlan.

Jag undrade nog också som barn... Jag antar att jag bara var 4 eller 5 när jag första gången kysste en tjej. Jag minns inget av det, men min bror hävdade att han sett att jag kysste min tjejkompis när vi cyklade runt huset där vi bodde. För att komma från det pinsamma vet jag att jag förklarade det med att vi krockat med cyklarna och då hade ju våra munnar råkat komma mot varandra (!), så det räknades inte, det var bara en "krockpuss"...!

Det dröjde ganska länge efter det, mest såg jag nog då tjejer som oberäkneliga baciller som var intresserade av trista saker... Men i slutet av 7:an insåg jag att det var omöjligt att låta bli att titta på en viss tjej och det kändes pirrigt och skönt och helt ofattbart. Och så är det väl än idag, fast objekten har varierat, minst sagt....!

Jag var alltså 14 år och kär...! Det blev därefter många olika, ofta olyckliga, förälskelser. Ofta fegade jag ur, men ibland fick jag det ur mig efter en kraftig ansamling av mod... Kärlekar blev mer, det blev förhållanden, det blev barn och det blev ett gemensamt liv.
Det blev glädje, gemenskap och känslan av att vara hel. Det blev även besvikelser, tomhet, otroheter samt mindre och större katastrofer.

Men kvar finns ändå alltid en längtan att vara där igen... Och igen...! Det vore väl egentligen klokast att försöka undvika det hela:
But everybody's gonna tell you it's not worth it
Everybody's gonna show you their own pain
You might try to find your way up around it
But the need for love will still remain
- Jackson Browne

Jackson Browne tydliggör ovan det hela klockrent, kärlekens gåta klargjord på några rader, bättre kan det inte sägas...!!

Så, om jag nu för egen del skulle sammanfatta snart 60 års virrvarr av kärlek, så vore det enkelt att låna Joan Baez slutfras från hennes "Love Song For A Stranger Part 2":
And concluding my thoughts of the past
That love is a pain in the ass
- Joan Baez

Men, nej, så är det ju inte...! Vad jag lärt mig är att kärlek kan ta så många olika uttryck, många olika skepnader... Det gemensamma är att det kräver all uppmärksamhet, att man blir varm inuti och att det pirrar både här och där i kroppen. Attraktionen! Kåtheten! Men det finns också delar av trygghet, delaktighet och tillit. Samt ofantligt stora delar av gemenskap och bejakande, av förundran och glädje.

Nej, det blir nog så att jag inte kommer få något svar på frågan så länge jag lever (och knappast därefter heller...) Kanske är det en förutsättning för kärlekens väsen att man inte ska förstå utan bara omslukas och förundras?

Jag undrar alltså fortfarnade... Tur är väl det!

Jackson Browne har formulerat många försök att uttrycka vad kärlek är och inte är. Kanske han kommer närmast sanningen just när han själv ställer frågorna och svaren dyker upp på näthinnan, som i den makalösa "Sky Blue and Black":



You're the color of the sky
Reflected in each store-front window pane
You're the whispering and the sighing
Of my tires in the rain
You're the hidden cost
And the thing that's lost in everything I do
Yeah and I'll never stop looking for you
In the sunlight and the shadows
And the faces on the avenue
That's the way love is
That's the way love is
Sky blue and black
- Jackson Browne