Tillknycklad av kärlek, fas 2
I förra inlägget skrev jag om chocken när kärlek plötsligt tagit slut. Sen kommer de bittra anklagelserna och sökandet efter vägar att stå ut:
Det finns egentligen inget att tillägga till John Gorka's "Armed With A Broken Heart". För att överleva, kunna sova, stå ut, så kommer dessa anklagelser, avståndstagande, ja rentav en form av hat... Ingen har skildrat denna fas så mästerligt och ocensurerat som här. Jag minns hur jag ältade sådant här om och om igen. Låt mig aldrig behöva uppleva det igen!
Det du upplever med alla dina sinnen är plötsligt inte där, bortsopat, förintat, utan att du märkt det minsta...
Några vänner har på kort tid blivit tillknycklade av kärlek, eller av kärlek som utan förvarning skurits av. Jag har varit där några gånger, så jag vet hur djävligt det är. Som om det fanns en hinna mellan dig själv och verkligheten. Men misär skapar stor kultur... Tänk hur stor del av alla sånger, dikter och böcker som skulle vara ogjorda om alla levde lyckliga i kärlek...
Först kommer chocken, ganska omgående framträder bitterheten och anklagelserna, efter ett tag distansen och insikten. Sedan kommer i bästa fall någon slags uppgörelse med dig själv. Sen sluts cirkeln och du är tillbaks till denna eviga längtan som tiden aldrig kan tämja.
Chocken kan ju komma helt oväntat eller växa fram: Looking hard into your eyes
There was nobody I'd ever known
Such an empty surprise to feel so alone
- Jackson Browne
Jag har många gånger sagt att "Late For The Sky" med Jackson Browne är den starkaste sång som gjorts. Och det är den kanske. Fortfarande framkallar den rysningar och tårar hos mig, och ändå så gör den att jag mår så förbaskat bra... Tala om magiska krafter och skira känselspröt... Här en mindre känd, men helt suverän, live-version:
Now for me some words come easy
But I know that they don't mean that much
Compared with the things that are said when lovers touch
You never knew what I loved in you
I don't know what you loved in me
Maybe the picture of somebody you were hoping I might be
- Jackson Browne
Varje ton, varje klang från gitarr och piano, den känsliga sången, varje textrad, varje paus, varje inandning... är ett bidrag till att förstå kärlekens och livets vidunderliga svängningar lite bättre.
Jag såg "Par i Terapi" på TV i kväll, äntligen en vettig form av terapeutisk behandling, med människor som vill göra något åt sin situation. Ärligt och professionellt, så långt från t.ex.
"Dr. Phil":s självcentrerade dynga som man kan komma. Terapi är svårt, terapi på TV är ännu mycket svårare! Poul Perris arbetar både sympatiskt och utan att framhäva sitt eget ego. Han skulle nog behöva ha terapi med många TV-kändisar...
Just kampen för/om/i kärlek har fått ge namn åt Al Lewis nya skiva, "Battles". Som aptitretare publicerades samtidigt hans och Sarah Howells tolkning av Cheryl Cole's "Fight For This Love", som dock inte finns med på skivan. Originalet går mig tämligen spårlöst förbi, men det här är ruskigt bra! Imponerande hur det räcker med en bra låt, två trovärdiga röster och några enkla bilder för att göra en varm video om det allra viktigaste i livet.
Blåklockan står där på min tomt bland högt gräs och vissna löv och vägrar acceptera att det är höst och att den nog borde lagt ner verksamheten precis som sina kompisar gjorde för en månad sen... Envist blommar den vidare och struntar fullkomligt i vad andra säger eller tycker. Än finns det krafter kvar!
Tänk, vad vore mänskligheten utan alla eldsjälar som vägrar ge upp, de som aldrig säger att
"det tjänar ändå inget till..." De som envist hävdar att det aldrig är för sent och tror att vi kan förändras och styra utvecklingen mot ett humanare och mer rättvist samhälle.
Tack alla ni kända och okända vänner som kämpar vidare... Ni som vågar vara obekväma, vägrar att följa med strömmen, ni som tänker själva och tar konsekvenserna av det ni ser.
Ni som utan att tveka går som ett åskmoln, tvärt emot den rådande vinden...
"Allt rusar in vidare i mardrömmen
och ingen tycks veta varför
Och förändringarna dom tar hundratals år
Det går långsamt,
så långsamt
men, Isabella,
det går...!!"
- Ulf Lundell
West of Eden, Josef's House of Blues, Eskilstuna, 2012-09-15, arr. Tontroll
West of Eden från Göteborg har funnits i femton år och har fått många recensenter att jubla och goda omdömen blandas med rent lyriska. Ändå väntar de fortfarande på det riktigt stora
"lyftet". Vad krävs egentligen?
- De spelar en elegant och ambitiös folk-rock-pop med klara irländska influenser.
- De har gjort sju riktigt bra skivor.
- De har en sångerska, Jenny Schaub, med en röst och utstrålning som skulle kunna få vem som helst till både tårar och innerlig glädje.
- De (Martin och Jenny Schaub) skriver sånger med både klass, innehåll och melodier som känns självklara ofta redan efter första lyssningen.
- De har ett tätt sound och det finns utrymme för både vackra klanger och riktigt ös.
De har nu spelat 4-5 gånger i Eskilstuna och en trogen skara kommer till Josef's denna lördagseftermiddag trots det fina sommarvädret utanför. Men var är alla andra? Det känns ruskigt orätttvist att inte fler utnyttjar tillfället att se West of Eden.
De började med flera låtar från "Safe Crossing", tema-skivan om livet på sjön och båtar i sjönöd. Kanske att det blev lite väl lägmält och de borde lagt in några fler up-tempo nummer för att få igång den lite tysta (och mätta?) publiken... Men snart lossnade det och ingen i publiken kunde låta bli att dras med i gunget som uppstod.
Jag saknade några av deras bästa sånger: Balladerna "I Still Remember How to Forget", "This Piece of Earth" och "Relationship" och de snabbare "Rollercoaster" "Anywhere the Wind Blows" och min favorit "Didn't you, Didn't I", För min del kunde de gärna spelat hela den näst senaste skivan "Travelogue", en riktig fullträff rakt igenom. Men varför gnälla om det vi inte fick, det fanns så mycket som var bra och kvällens (eller eftermiddagens) höjdare blev för min del
"Broken sky over Waterville ", "Chisel County" och "Scottish Rain" från nämnda "Travelogue" och så den snabba outgivna låten som de medgav lät som Waterboys. Inte illa, Martin Schaub lät ju som Mike Scott och det var nästan så man väntade på att Sharon Shannon skulle studsa in på scenen...
Efteråt funderar jag på hur orättvist det är att skapa musik i Sverige. Men att det aldrig går att tiga ihjäl riktigt bra musik. Inget av detta är ju något nytt. Men det retar mig fortfarande!
Det amerikanska valet närmar sig, ett val som påverkar oss alla vare sig vi vill eller inte.
Med alla förväntningar på förändringar, och med en tjurig senat som måste övertygas, har Obama inte haft det så lätt, det måste vi komma ihåg när vi bedömer honom. Men vad är alternativet?? Känns som valet står mellan en bleknad Obama och en riktig pajas, så det borde väl inte vara så svårt...
Jimmy Fallon har setts som Neil Young och nu har han återigen lyckats, denna gång föreställer han James Taylor och klassiska "Fire and Rain" har fått ny text:
När man ser reklamkampanjer från Romney verkar detta plötsligt riktigt seriöst!
I går började datorns nätaggregat att ryka... och där försvann min lediga söndag till en
"fixa-datorn-strul-dag".... som dock verkar ha lyckats!
Någonstans dök Thea Gilmores tidsskildring "Inverigo" upp och fick nya ord.
Här är den fritt översatt, eller snarare fritt tolkad:
Vi är midnattståg på väg mot ingenstans
Där är cyberspace utan gräns eller nån reson
Där är spegeln som var morgon vägrar ljuga oss vackra
Det är datorer som klickar in och ut och hit och dit utan paus
Det är formalia, förnekelse, orsaker och efterklokhet
Det är lukten av stress, där är nattens nödvändiga lugn
Där är lokalradions lunchprogram om ingenting
Där är all skit som de spelar gång efter gång efter gång
Där är idolhysteri och en-sekunds chanser i kubik
Där är Björklunds kontrollskola med tester i all oändlighet
Där är fullt med tomma platser på lärarutbildningens fakultet
Där är samma tjafs som alltid, men i ny kostym
Där finns otaliga TV-stationer men inget att se
Där är avbrutna meningar och samma snedfokuseringar
Där är vår beryktade frihet som det sägs om och om igen
Där är vinden genom träden, där är regnet med ren frisk luft
Där är solen och månen och ljuset
Där är alla oskrivna sånger på väg att bli till
2-0 borta mot Liverpool... Ett resultat som väcker fantastiska minnen till liv!
Det fanns en tid när dagsformen för Arsenal (och på sommarhalvåret: Djurgården förstås!)
var klart besläktad med mitt välbestånd... Trots att jag tidigt insåg att fotbollsresultat är en bräcklig grund att bygga ett välmående på, så påverkade det varenda spröt i kroppen.
Med åren har detta dämpats något. Jag kan fortfarande minnas målskyttar från matcher på 70-talet men glömma aktuella och några år gamla resultat. Men en del förblir monument i mitt minne. Charlie George segerskott i FA-Cupen 1971 mot Liverpool och Mike Thomas avgörande snubbelmål mot Liverpool 1989. Tyvärr minns jag också en del smärre katastrofer, men det skriver jag inget om nu...
Nu faller jag inte lika djupt vid besvikelser och kanske jag inte sprudlar lika briljant vid vardagliga segrar. Mer mogen? Eller har jag blivit avtrubbad? Eller kanske bara luttrad?
Den som inte förstår borde titta på filmen "Fever Pitch" med Colin Firth som besatt fotbolls-supporter. Förstår du inte efter det, då finns det inget att göra... Men ingen kan förklara bättre. Tankarna från första klippet är talande. Och slutet med Van Morrisons "Bright Side of the Road" är så upplyftande och sprängfyllt av glädje.
Undrar om man får vänta "18 fucking years" även denna gång...
Nu på kvällen och tidiga natten har jag varit på Shrewsbury Folk Festival... framför datorn! Det streamas nämligen därifrån.
Kate Rusby gjorde första framträdandet efter födandet av hennes andra dotter. Lika smakfullt som alltid, med suverän sång och mycket prat mellan låtarna. För att fira 20 år som artist kommer snart en skiva med nytolkningar av 20 låtar, många med gästartister, och vi fick höra en rad finstämda sånger på ren Yorkshire-dialekt.
Sen avslutade Show of Hands med ett framträdande som imponerade stort. Jag höll på att applådera flera gånger och när Steve Knightley och Phil Beer kramade om varann efteråt blev det verkligen känslosamt. Show of Hands har nu också med Miranda Sykes på kontrabas och sång. Steve Knightley sjunger, spelar gitarr och skriver de flesta sångerna. Phil Beer kramar undersköna ljud ut ur alla möjliga och omöjliga sträng-instrument, som en slags brittisk motsvarighet till David Lindley. I kväll hade de några gästartister och även en stråksektion.
Och sina tre utsökta röster i harmonisk sång.
De gjorde otroliga versioner av bland annat "Cruel River" och "Exile (No Going Home)" och när de avslutade med "Cousin Jack" och "Santiago" kom jag i fullständig extas! Nu går jag lycklig till sängs, alla problem och orosmoment är som bortblåsta.
En duo-version av "Exile" från 2011:
I morgon kväll återvänder jag till Shrewsbury. Plainsong med Iain Matthews och Andy Roberts gör en konsert på sin avskedsturné och sen avslutar självaste Richard Thompson.
Ta dig till Shrewsbury du med: Shrewsbury Folk Festival - där finns länk till den steamade konserten.
Joel Rafael - "America Come Home" - Inside Recordings 2012 Joel Rafael gjorde för några år sedan tonsättningar av Woody Guthrie's ofärdiga texter och gav ut två skivor med dessa förträffliga tolkningar. Sedan gjorde han en helt enastående egen skiva, "Thirteen Stories High", full av iakttagelser som brände stora hål i bilden av USA:s politiska gärningar. Låten "This Is My Country" är en uppgörelse i en klass för sig själv, en av de bästa antikrigslåtar som någonsin skrivits.
Nu kommer Rafaels nya skiva, "America Come Home", med fler berättelser från en man som skriver låtar så som det gjordes för länge sen: Fyndiga melodier, bra texter och allt snyggt arrangerat. Texterna är ofta heta, men musiken smeker behagligt, nu lite mer upp-poppad, och ovanpå allt finns Joel Rafaels suveräna röst, ibland med ett stänk av både Woody Guthrie och Bob Dylan. När Joel Rafael ibland når de höga tonerna får han nästan det tonfall som en ung Dylan en gång i tiden hade. Nu är det länge sen Dylan kunde nå de tonerna, idag så brummar han ju mest...
Några av låtarna, däribland titellåten, är nyinspelningar av låtar från hans första skiva från 1994. Den genomgående höga kvaliteten är frapperande. Texterna har verkligen något att berätta, här finns även flera ödesmättade låtar om kärlekens och livets svängningar.
Joel Rafael känns som en gammal klok vän som man gärna lyssnar på och ser upp till.
The cuckoo clock quit chirping
The bird fell out and died
Spent its whole life working
Never learned to fly
Ran out of time
- Allison Moorer
Ibland fastnar jag för några textrader och de dyker upp lite här och där... De tycks vilja säga något lärorikt eller fyndigt. Dessa rader i Allison Moorers "Believe You Me" är mina favoriter just nu. Ett helt livs visdomsord på några få rader, kan det verka.
Arbetet har börjat igen och det är ganska kul och inspirerande. Men det tar tid och det får vara någon måtta... Tid är värdefullt och det blir bara än mer påtagligt ju mer tiden går...
Time running out
For the fool still asking what his life is about
- Jackson Browne
Penny Nichols - "Colors of the Sun" (Sings the Early Songs of Jackson Browne)"
På samma sätt som en väl vald cover-sång kan vara ett igenkännande lyft på en konsert, kan samma cover på en skiva vara som en käpp i hjulet! Jag menar, vem behöver ännu en version av "Knockin' On Heaven's Door" eller "Proud Mary"??
Felet som de flesta gör är att man tar de kändaste alstren, och de är svåra att tillföra något nytt. Varför inte ta en mindre känd låt och lyfta fram som alternativ?
Istället för "Heart of Gold", om man ska spela Neil Young, kan man göra som Emmylou Harris gjorde när hon valde "Wrecking Ball", en stor låt som nästan ingen lagt märke till... Istället för ovan nämnda Dylan-låt, eller "Blowin' In The Wind", ta något annat ur Dylans enorma arkiv. Som svenska FJK, som tog lilla okända "Down Along the Cove" och utvecklade till "Rakt Ut Ur Natten".
Jag är orolig när jag sätter på Penny Nichols nya "Colors of the Sun (Sings the Early Songs of Jackson Browne)". Kan man tillföra denna enorma sångskatt något eller blir det bara bleka kopior? Vad jag glömde i sammanhanget är att Penny Nichols levt med dessa sånger och var med i Jacksons umgänge när de skapades. Som en gammal vän som bläddrar bland gamla foton tillför hon nya infall och skapar nya associationer. Det är bara att konstatera att hon gjort en absolut fantastisk skiva. Lågmält, men innerligt, skapar hon en stämning som håller sig kvar länge. Ibland kan det gå lite väl långsamt, men dessa sånger har så mycket dramatik ändå, så det är inget som spelar någon större roll. Detta är så suveräna låtar och hon gör dem angeläget spännande på nytt.
Förutom låtar från Jacksons tre första skivor har hon även med några som Jackson aldrig själv givit ut ("Gone to Sorrow" och "The Top") eller endast spelat på konserter ("The Birds of St. Marks" och "Shadow Dream Song"). Jackson Browne är själv med på ett hörn och lägger på utsökta harmonier.
Tillväxtverket... Suck! Tänkte först inte skriva mer än så... Att det verket ens finns till! Borgarna har ju lagt ned eller sålt ut allt som varit möjligt, oavsett hur fina resultat eller vettig målsättning som dessa haft. Men detta verk har man startat ...
Tänk så olika man kan tänka! Det jag ser som kanske det största hotet mot vår framtid på denna planet med ändliga resurser, det kan andra se som sin religion, det som allena ska blåsa bort allt elände och lösa alla problem. Hallelujah! Kan någon varelse som inte stängt av all förmåga till logik och konsekvens, tro på att tillväxten kan öka i all oändlighet? Det är väl så att den ska öka för några få utvalda och alla andra ska stå utanför. Fast det säger man ju inte... Religion, sekt eller politik? Likheten är slående!
Växer man för fort, då får man växtvärk! Fråga vilken tonåring som helst... Detta värk, förlåt verk, har sedan starten 2009 vuxit och har nu 300 anställda på nio olika orter. Nu vet vi ju alla att de är bra på att festa...
Egentligen förtjänar Tillväxtverket ingen musik, men Home Service "Alright Jack" med John Tams passsande text kan jag inte låta bli att använda:
You don't need a man with a brick in his hand
Or a glass in your face so you know where you stand
Lift up your heads from out of the sand
You might see what a state we're in
...
And I'm alright Jack - pull up the ladder
Alright Jack - I'm safe on the wall
Alright Jack - and if you climb just a little bit higher
But the higher you climb the further you fall
You don't need a number instead of a name
If you don't like the smoke then don't fan the flame
And if you look into a mirror you might see who is to blame
You might see what a state we're in
- John Tams
"Althea" "Looks Like Rain" och "Deal" från Rockpalast 1981
Ibland förvandlas jag till ett "Dead Head" och lyssnar på Grateful Dead i stora mängder. Det finns ju hur mycket som helst att lyssna på, mer än hundra olika live-utgåvor, fast jag har bara ett mindre antal av dem. När det ibland blev riktigt magiskt liknade det inget annat, låtarna tog olika vägar, vävdes in i varandra och det improviserades på flera håll samtidigt. Främst dominerades soundet förstås av Jerry Garcias gitarrslingor och hans känslosamma sång. Bob Weir bidrog förstås också med sång och gitarr, lksom resten av bandet. Men Garcia var störst...
Jerry Garcia föddes 1 augusti 1942, delvis med svenskt påbrå sägs det, och dog 9 augusti 1995. Garcia var en enastående gitarrist med en känsla unik för varje spelning, och han gillade att spela mycket. Förutom alla konserter med Grateful Dead hade han sitt eget Jerry Garcia Band, spleade ibland med bassisten John Kahn som duo, eller med mandolin-virtuosen David Grisman, för att inte nämna flera andra sidoprojekt och grupper. Rock, bluegrass, jazz, folkmusik, allt fanns där inlindat i Garcias spröda strängar. För oss att njuta av än idag...
Lyssna på "Not Fade Away" och "Going Down the Road Feelin' Bad" från 1970, sammanvävda av Garcias utsvängningar på gitarr, ett unikt ögonblick i musikskapandets historia:
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
