Enkätsvar ute och cyklar

En kommun som delar ut pris till dem som fyllt i personalenkäten "snällast" vill inte veta vad folk tycker. De vill ha gott omdöme och sopa all kritik under mattan... Att dela ut priser på det sättet visar ett förakt för männsikors åsikter och värde. Nytt lågvattenmärke!!

Därmed inte sagt att de enheter som fick priser inte gjort ett fint jobb, det har de säkert. Kanske för att de haft en bra chef. Det vill alla ha! Eller för att förutsättningarna var ovanligt gynnsamma. Det vill också fler ha! Eller för att de anställda gjort ett utomordentligt jobb.
Det gör många andra också!

Kommundirektören säger att "den som trivs gör ett bra jobb". [Se kommentar!]
Om han därmed menar att de som inte trivs gör ett sämre jobb, då drar han ogenomtänkta slutsatser som knappast gynnar verksamheten...

Några frågor:
Förväntar man sig att folk på nästa enkät fyller i sina uppriktiga åsikter?
Är kommunen alls intresserad av att höra konstruktiv kritik?
Vilken utvecklingspotential finns om alla tiger "för att vara till lags"?

Varför inte ordna ett jippo till i Sporthallen och förklara "att vi duger" ännu en gång?
Varför inte då rangordna oss med en omröstning i stil med melodifestivalen?
Varför inte koppla löneförhöjningar direkt till enkätresultatet? Då lär nog alla fylla i att "allt är bra"...



Vad säger Facket? Ni behövs mer än någonsin! Blås liv i protesterna! Visa lite kurage!
Så länge de möjilgheterna finns kvar...

Paper Aeroplanes nya singel

Kanske någon undrat var Paper Aeroplanes tagit vägen... Inte ett ord om Sarah och Rich på bloggen på flera veckor...

Jo, de spelar flitigt och skriver nytt. Och nu finns en förhandstitt på "Mutiple Love". Bedårande. Vackert. Gripande. Tar mig bort till välbefinnandets land bland molnen.

Snart invaderar de min blogg igen!

Anna Ternheim - en äkta juvel

Anna Ternheim & Dave Ferguson - Lokomotivet, Eskilstuna 17 mars 2012



Efter tre år var Anna Ternheim tillbaka på Lokomotivets scen i Eskilstuna. Förra gången med imponerande arrrangemang och ensemble. Nu så annorlunda, avskalat och mycket mer personligt. Scenen var till och med uppbyggd som ett vardagsrum och både Anna och "Ferg" rörde sig som om de vore hemma. Så äkta, jordnära, närvarande. Trots mörkret i flera av Annas låtar blir jag varm av Annas fantastiska sång, mycket fina gitarrspel och hennes spontana leenden. Dave Ferguson utstrålar en naturlig pondus och spelar flera instrument och sjunger rysligt bra. De rör sig naturligt som i cirklar runt varann och visar att de trivs att spela ihop, med respekt, närhet och en stor portion lyhördhet.



Jag visste att Anna Ternheim hade kapacitet att göra en så bra skiva som "The Night Visitor" och en konsert så här strålande innerlig och fylld av värme trots all svärta i texter och tonarter. Enda besvikelsen var att Anna inte själv sålde sina skivor efteråt. Men det gjorde "Ferg", som då även berättade för mig att han var stolt över "The Night Visitor" och att den var en av hans personliga favoriter av alla han varit med och gjort. Det är ett högt betyg om något.

Massvis med nya höjdarlåtar...

Det har kommit mängder av nya riktigt bra låtar senaste tiden. Ett axplock följer:

Christer Jonasson - "Grabbarna Från Rågsved": Medryckande med känsla!


Great Lake Swimmers - "New Wild Everywhere": Nya skivan kan vara hur bra som helst!


Rolf Carlsson - "Ett Hem På Jorden": Vardagsnära betraktelser med tillförsikt...


Kathleen Edwards - "Soft Place To Land": Ännu mer kanadensisk musik av klass!


City and Colour - "Little Hell": Inte helt nytt, men nytt för mig... Dynamiskt!


Det är vår i luften och livet känns bättre och bättre. Trots allt.

The man who hated mornings...

... faces nighttime with a smile!

Det är egentligen lite underligt: Hur trött jag än är, så efter klockan 9 på kvällen så piggnar jag till och det är så svårt att få sig själv till sängs. Energin flödar, bara en liten stund till...
Likt ett litet barn som inte kan acceptera att det roliga måste ta slut...

Alltså förskjuter jag lätt dygnsrytmen när jag är ledig. Det är väl egentligen sunt att ta vara på den tid man har och när man trivs. Men segt blir det morgonen efter...

Engelska gitarristen Michael Chapman's skiva "The Man Who Hated Mornings" (en helt lysande titel!) får symbolisera med titelspåret:



Nu närmar sig klockan halv två och hänsynslöst ger jag mig själv order att inta viloläge...
Sussa sött!

Krigsindustri utan hjärna och hjärta

Så har då den oftast dolda bilden av kapitalismens ideal klivit fram i ljuset. Det finns tydligen ingenting som hindrar för att några penningstarka skitstövlar skall kunna räkna in ännu mer stålar. Att exportera krigsindustrier till ett land i krig! Allt säkert med regeringens välsignelse...
Exakt vilken del av lill-tån tänker de med? Den vidriga vapenexporten räcker ju mer än nog!


Warren Haynes och Eddie Vedder gör en ursinnig version av "Masters of War".

Come you masters of war
You that build the big guns
You that build the death planes
You that build all the bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks
You that never done nothin'
But build to destroy
You play with my world
Like it's your little toy
- Bob Dylan

Dylan skrev dessa rader på 60-talet. Tyvärr lika aktuella än idag.

Let me ask you one question
Is your money that good?
Will it buy you forgiveness?
Do you think that it could?
I think you will find
When you death takes its toll
All the money you made
Won't ever buy back your soul
- Bob Dylan

Jag skäms att vara svensk. Jag skäms för att mitt land bidrar till att ha ihjäl oskyldiga barn. Jag skäms för att vi tjänar pengar på andra medmännsikors lidande. Jag skäms över att vi har en regering utan både hjärna och hjärta. Till dem vill jag bara säga:

If you ever have a sleepless night
Just count out your money and it will be alright!
- Alan Hull (Lindisfarne)

Ännu en dröm uppfylld

Jayhawks - Debaser Medis, Stockholm 1 mars 2012

Det finns röster som tycks gjorda för varandra. Lennon och McCartney, Crosby och Nash. Och så Gary Louris och Mark Olson. Tror baske mig att de två sistnämnda är mitt favoritpar. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt,
"Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom.



Länge var det för många en dröm att få uppleva en återförening. Sakta har det vuxit fram sedan Gary och Mark började spela ihop igen som en duo 2008 och gjorde skivan "Ready For the Flood". Att dessutom Karen Grotberg återkommit på piano och sång, efter en mångårig mammaledighet, blev den sista byggstenen. Bassisten Marc Perlman och trummisen/sångaren Tim O'Reagan är numera självklar rytmsektion. Några spelningar hemma i staterna 2010 blev resultatet.

Drömmen om en ny Jayhawks-skiva tog åter fart och förra året kom "Mockingbird Time". Den kändes först som en viss besvikelse, föga förvånande, men den har sakta vuxit till en mycket bra skiva, om än inte i nivå med de gamla klassikerna.

Det har varit en dröm för mig att få se och höra Jayhawks med både Louris och Olson. När de förra året bara kom till Göteborg trodde jag att det var kört, men i går stod de på Debaser Medis scen och jag stod på golvet nedanför. Ännu en fullbordad dröm....

Det var givetvis varning för onåbara förväntningar... Det började lite segt, men efter några låtar kom spelglädjen och Jayhawks speciella sound, löst sammansatt men ändå ack så det
"sitter"! Louris och Olson's röster ligger i förgrunden, men oftast är de förstärkta med Karen Grotberg's och Tim O'Reagen's. 4 röster i en samklang utan like. Karen Grotberg lägger viktiga slingor med sitt piano och Gary Louris har en ton i sin gitarr som både smeker och river, vare sig han kompar effektivt eller ger ifrån sig ett smakfullt och aningen kantigt solo. Hans sound får mig ibland att tänka på Neil Young.

Till detta kommer låtarna, dessa suggestiva alster som efter några lyssningar har vuxit sig in i dittt sinne och medryckande är både självklara och unika. Vi får höra många från önskelistan:
"Settled Down Like Rain", "Blue", "Two Hearts" och "I'd Run Away". Med flera... Till min glädje dök även "A Break in the Clouds" och O'Reagan's "Tampa To Tulsa" upp. Liksom pärlan på senaste skivan, "Tiny Arrows", en fullständigt lysande låt på alla sätt. Visst fanns det många fler jag önskat, främst "Over My Shoulder", "Nothing Left To Borrow" och "Ain't No End". Men så lång show att de hunnit med alla, det vore en omöjlighet.



Finns det kvar något att drömma om då? Ja, varför inte ännu ett album och ännu en turné, gärna på ett bättre ställe med lite mer luft att andas och med sittplatser. Men, oavsett framtiden, det har var en kväll att minnas. Länge.

Konsert i hemma-miljö

Hade en härlig dag i Stockholm igår med lång långpromenad (>träningsverk i kubik...) och en kanonkväll med musik på Salong Skeppar Karls mysiga familjära lokal i Gamla Stan. Ett litet ställe i storlek, men med en värme strålande från alla inblandade. Värden Anna Eriksson tog emot med ett glas vin och en tallrik soppa. Senare stod hon själv på "scenen" (dvs en liten hörna längst in) och framförde sina tänkvärda låtar ackompanjerad av sig själv och Mats Qwarfordt på smakfullt munspel.

Efter en liten paus och ett ivrigt samtalande mellan gästerna, var det dags för Vagabond Ways, "Vagabonderna", med Basse Wickman, Christer Jonasson och Totte Bergström. Tre oförstärkta akustiska gitarrer och tre röster. Avspänt, trevligt och med närvaro och nyans-rikedom. De avslutande med flera covers: "You Ain't Going Nowhere", "When Wou Walk In The Room", Kim Richeys "Every River" och Byrds "Time Between". Innan dess gjorde grabbarna flera egna sånger, bl.a. fick vi höra Basse Wickmans "Flammande Vind" i en superb akustisk version. Så här ungefär:


En skiva med Vagabond Ways är nästan klar och det blir spännande att få höra den.

Vagabondernas spelning och hela kvällen var verkligen en total kontrast till något uppblåst spektakel någon annanstans.... "Där" fanns själlös teknisk utrustning och lika själlös musik. Här fanns ingen teknisk förstärkning, men musiker med närvaro och leklust, samt männsikor som umgicks och var lyhörda både för varandra och musiken. Stööre skillnad kan jag inte tänka mig och jag väljer det lilla sju dagar i veckan, alla dagar på året. Det äkta och det närvarande istället för det syntetiska med kall yta och utan djup.

Länkar:
Grabbarna Från Rågsved - En video från igår.

Salong Skeppar Karl - Värt ett besök, nej, flera besök!
Vagabond Ways - Det finns ännu mer aktuellt på Facebook!
Anna Eriksson - Tack för en trevlig kväll!

Vilken present av kärlek !

Kate Rusby skrev "Little Jack Frost" och det är ju en ruskigt vacker låt. Så vacker att en man gjorde ett handbunden bok av bilder med inspiration från låten. Hans käraste fick boken som present. Jag säger bara wow!!!!

Kevin O'Regan - Vilka skivor av mogen debutant!

Det är inte klokt var internet kan leda dig...
och ibland har man turen att hitta exakt rätt! Jag ströletade efter en ovanlig live-skiva och råkade komma till Kevin O'Regan's hemsida. Men där blev jag kvar, och efter ett mail att jag ville köpa båda hans skivor, så skickade Kevin dem och sen dess har jag spelat dem igen och igen.

Kevin har sysslat med musik sen tonåren, men först nu, efter många år som lärare, har han satsat på musiken och resultatet blev två skivor på mindre än ett år, "Never Look Back" och
"Mean Little River". Tala om mogen debutant! Kevin skriver ypperliga berättelser, tänkvärda iakttagelser och funderigar, ofta om kärlek.

Musiken lyfter hans låtar, en slags folkrock med briljanta insatser av musiker som Pete Zorn på sax och Clare Trivett på fiol. Båda får stort utrymme och dominerar ljudbilden i några låtar var. Deb Sandland får sjunga en sång på varje skiva och gör det givetvis i en klass för sig.

I övrigt är det varierande men intressanta arrangemang vare sig det är fullt band eller mer akustiskt. Kevins vänliga röst sprider värme och ödmjuk medmänsklighet. Ett litet stänk av
Al Stewart eller en tidig Richard Digance röstmässigt och en del Magna Carta musikaliskt, men framförallt väldigt brittiskt.

Det var mycket länge sen jag hörde så direkt tilltalande och värmande musik av en för mig tidigare okänd artist.

Länkar:
Kevin O'Regans hemsida - Låten "Crystals of Ice" spelas automatiskt, och under fliken "Music" kan du lyssna på fem låtar till. Missa inte "Chase Your Dreams" med fullt ös eller den något sorgliga "The Fragrance of Your Perfume"!

Kevin O'Regan på MySpace - Här finns ytterligare låtar:
>Your Aching Heart.mp3 "Your Aching Heart" - med Pete Zorns makalösa saxofon
Never Look Back.mp3 "Never Look Back" - tänkvärda och kloka iakttagelser
The Mountains by the Sea.mp3 "The Mountains by the Sea" - med Deb Sandland som gästsångerska.

Tillbakablickar

Mina husprofeter börjar bli gamla. Leonard Cohen sjunger "I know my days are few" och Loudon Wainwrights kommande album "Older Than My Old Man Now" lär vara en samling om åldrande och död. Iain Matthews ser tillbaka mer subtilt med denna undersköna låt från kommande skivan med jazzpianisten Egbert Derix, "In The Now":



Iain har ju sett tillbaka förr också. "Every Crushing Blow" från 1992 innehåller många
kloka ord och iakttagelser om hur vi lever våra liv:



You know when you go back to that place
That you left in such a hurry
Your heart remembers everything so clear
And you'd love to rerun all the times
When you could have said I'm sorry
- Iain Matthews

Men kanske det inte är något nytt. Jackson Browne skrev "These Days" när han var sexton...

Och tänk vilken kraft som finns att hämta genom att försöka förstå och se sammanhang!
Iain Matthews får demonstrera även detta med sin "Joy Mining":



Joy Mining, don't despair
Just dig in deep, it's waiting there
Joy mining, don't look back
Get off that straight and narrow track
- Iain Matthews

Skicka Reinfeldt på kurs i logik!

Jo, då har Fredik Reinfeldt ju sagt att vi borde jobba tills vi är 75 år, eller mer...

Lite fakta:
- Vi har nu en arbetslöshet på drygt 7% officiellt, men då syns inte de dolt arbetslösa....
- Bland ungdomar (15-24 år) varierar siffran mellan 20-30%.

Ett av våra största problem är att våra unga går utan jobb, utan daglig gemenskap och det kan leda till uppgivenhet och utanförskap. Vi MÅSTE skapa fler jobb åt de unga!!

Om de äldre jobbar längre... Ökar det på något sätt antalet arbetstillfällen åt de yngre? Tvärtom! Min fråga är då hur politiker tänker... De tror att vi ska jobba ännu mer och öka intäkterna för de fåtal som äger hela skiten. Men: Visa mig ett enda kapitalistiskt land som har fått fram jobb åt alla! Bara ett enda, tack!

Det ligger i systemet att vissa ska förlora, alla kan inte vinna. Så är det, så kan man tycka det är bra eller inte, men försök inte lura i mig att "alla lag kan vinna Allsvenskan om de bara tar i ordentligt". Något lag måste komma sist... Detta kallas logik och det är en bristvara i samhället och i synnerhet bland de styrande!

Ren logik medför att om vi inte har tillräckligt med jobb, så får vi dela på dem som finns. Fler med jobb, färre utslitna, färre som lever på bidrag, och framför allt: Större framtidstro hos de unga!

Inser inte de folkvalda vilken vinst det vore (även ekonomisk!) så får vi väl välja några andra! Och på kort sikt: Skicka Reinfeldt och de övriga i Alliansen på en 3-årig kurs i logik! Jo, jag vet, det räcker antagligen inte med 3 år, men om de är borta från sina jobb så blir det en positiv sido-effekt: Färre beslut som gör livet surt för alla dom som nu utsätts för rena häxjakten.

Man kan ju undra om arbetets värde och pris:

You've got to have a heart...

... to have a broken one!



Denna bittra fras och det medryckande gitarrspelet i "Broken" fick mig att lyssna om och om igen på Melissa McClelland och Luke Doucet som "Whitehorse" och deras EP med samma namn. Visst är det härligt när musik man först inte lägger märke till efter några lyssningar sitter som gjuten och du gillar det rakt upp och ned och kommer på dig själv när du går omkring och nynnar på låtarna...



Detta kanadensiska par har gett ur skivor var för sig tidigare, men samarbetar nu som
"Whitehorse". Bra melodier som vinner i längden, direkta poplåtar med snitsiga arrangemang, jag kommer att tänka på T-Bone Burnetts både aviga och enkla sätt att skapa musik. Visst kunde jag vara utan de ibland distade rösterna och haft deras riktiga sång i stället, men det spelar inte så stor roll. Jag blir glad och får energi!

Länkar:
Whitehorse hemsida - med videon ovan och lite till.
Hemifrån om Whitehorse - och massor av annan bra musik!

Glöd som glädjer i vinterkylan

Svinkallt så det mer än räcker, lågkultur på TV nu igen, ny s-ledare som är positiv till kärnkraft, för att inte tala om de korkade "stjärnor" som vill ta över efter Obama...

Det vore lätt att bli frustrerad och gå i ide... men så dyker det upp ett nytt klipp med en snart 59-årig "tant" med en glöd utan like: Nanci Griffith ger sitt stöd till "Occupy Wall Street" med sin nya låt "Hell No, I'm Not Alright":



Glädjen sipprar in igen och hjulen rullar vidare. Se vad en enkel låt med innehåll kan göra! Lägg också märke till Maura Kennedys härliga "gitarrsolo typ Buddy Holly".

När vanliga människor i staterna börjar gå ut på gatorna och säga vad de tycker igen, tvärs emot vad de förväntas göra, med risk för sina jobb och karriärer... Då finns det hopp!

Nej, inte Lisa!

Så var det dags att fylla tidningarna och TV-tablåer med det fullständigt meningslösa och innehållslösa igen. Mer än halva befolkningen kommer att se på TV och sedan samtalas det i varenda personalrum... Varför bry sig? Jo, jag vill inte att mina pengar via TV-licensen ska sponsra ren dynga och dessutom i överflöd. Tänk er att vår svenska television i månader enbart skulle lyfta fram skräplitteratur, eller bara ha matprogram om fet snabbmat, eller att varenda fixa-det-själv program skulle handla om hur man kan fuska vid renoverandet hemma så att det garanterat INTE håller... Men när det gäller "musik", då går det bra att i två månader bara lyfta fram det ytligaste masspoducerade utan egen identitet!! Och sedan så kan man lyfta fram dansbandsmusik månaderna efter...

Aina Rasool skrev för några år sedan i Eskilstuna-Kuriren:
Tillgjord musik som får mina öron att blöda
"Vare sig det är en sorglig eller glad låt så står artisten där på scen med ett stort fånigt leende på läpparna, blicken mot kameran, och sjunger med oslagbar energi fast utan känsla." Läs hela artikeln! Bättre kan det inte sägas!

Till min fasa har jag upptäckt att Lisa Miskovsky ska vara med i år. Om jag hade gjort en förteckning över artister som jag var bergsäker på att de ALDRIG skulle kunna nedlåta sig att vara med i skiten, så skulle Lisa varit med på listan. Hur kan du Lisa, VARFÖR?



Kan man sjunga "Back To Stoneberry Road" så här känslosamt i Nyhetsmorgon 2008, och några år senare... Undrar just om tuffa Lisa inte blivit tacklad med huvudet före i hockey-rinken eller krockat i snowboard-backen...

När jag dessutom läser att Helena Bergström ska vara med och leda skiten... Ännu en person som jag trodde hade bättre omdöme...

Bojkotta eländet! Avstå! För det är väl inte så du egentligen vill spendera lördagskvällarna i några månader? Finns det verkligen inget bättre du kan välja? I så fall är det verkligen större kulturell kris än jag befarat!

PS: Är det bara jag som blir illamående av alla dessa cirkulerande kameror, blinkande lampor, roterande golv, dimridåer och andra irriterande effekter? Var tusan ska jag fästa blicken? Känner mig som en illa behandlad badminton-boll och blir spyfärdig. So what? Risken att jag skulle missa något sevärt är ju obefintlig...